Vi följer Börje Ramsbros tvist med Stiftelsen Industrifonden


Statliga bluffmakare
Av Marie-Anne Olsson  - 5 januari 2013

Ytterligare information har kommit till min kännedom. Information om en aktivitet som sannolikt i allra högsta grad har påverkat den fortsatta utvecklingen i ”System 3R-affären”. Nyckelinformation som, om den hade varit sanningsenlig och fullständig, hade förkortat Börje Ramsbros kamp för rättvisa med åtskilliga år. År som han skulle ha kunnat ägna åt mer samhällsnyttiga och produktiva aktiviteter än att försöka komma till tals med träbockar, i sina försök att få klarhet i och upprättelse för de svek han hade utsatts för.

Huvudpersonen är en statlig tjänsteman (alltså en man i Statens tjänst, det vill säga i tjänst för dig och mig) vid namn Lars Häggmark.  Jag känner inte till så mycket om denne Lars. Men jag känner i alla fall till att han under perioden 1993 – 1998 var kansliråd på dåvarande Närings- och Handelsdepartementet. Han var dessutom under verksamhetsåret 1993-1994 styrelseledamot i det som då hette Stiftelsen Industri- och Nyföretagarfonden. Det var under denna period då det påstådda ”förvärvet” av Börjes företag System 3R gjordes. Närings- och Handelsdepartementet var (liksom nu Näringsdepartementet) huvudman för det som sedan juni 1995 heter Stiftelsen Industrifonden. Avbildad: Lars Häggmark, i dag verksam vid Sweco AB

Stiftelsen Industrifonden har hela tiden skyllt ifrån sig, sagt att den har fått ”ärva” aktier i System 3R från Stiftelsen Småföretagarfonden. Stiftelsen Industrifonden har sagt sig vara helt ovetande om hur dessa aktier hade hamnat hos Stiftelsen Småföretagarfonden, en stiftelse som inte ens existerade vid tiden för ”förvärvet”. Det har de inte haft en aning om. De påstod och påstår att de inte har varit inblandade och har gjort allt för att svära sig fria. När argumenten har tagit slut, har de istället gång på gång gömt sig bakom ett förlikningsavtal från den 8 mars 2000, ett avtal där Stiftelsen Industrifonden inte ens är part. Hur detta avtal kom till beskrivs i inlägget ”En oanständig förlikning”.

Nog om detta. Sammanfattningen är, att Stiftelsen Industrifonden hela tiden har påstått sig vara ovetande om vad som har försiggåtts, och även vägrat att ta reda på vad som har försiggåtts.

Om detta vore sant kan man undra varför Lars Häggmark kände sig föranlåten att undanhålla Börje relevant information, samt förse honom med felaktigt underlag, när Börje kontaktade honom i juni 1997? Börje bad honom då om att få någon sorts material som kunde bringa klarhet i, hur Industrifonden skulle ha ”förvärvat” aktier i System 3R, eftersom han själv som ägare inte alls hade varit inblandad i några sådana diskussioner.

Lars Häggmark överlämnade via fax den 2 juni 1997 ”...några papper som inte kan bedömas som hemliga” (citat från faxet). Det här gjordes alltså av Lars i sin roll som kansliråd och statens förlängda arm i Stiftelsen Industrifondens styrelse. Se länk till faxsida 1

De ”papper” som Börje fick bringade just då inte så mycket klarhet, de gällde endast Stiftelsen Småföretagarfonden. Denna stiftelse skulle avvecklas under 1993 enligt ett beslut i riksdagen, och samtliga tillgångar skulle överföras till Industrifonden senast 31 december 1993. Bland ”pappren” fanns ett brev daterat den 12 november 1993 till Närings- och Handelsdepartementet från den förutvarande förvaltaren av Stiftelsen Småföretagarfonden, Företagskapital AB. Se länk till faxsida 8. Där stod följande, citat:

”Företagskapital AB och Industri- och nyföretagarfonden har denna dag träffat avtal (Bilaga 1) enligt vilket Industri- och nyföretagarfonden inträder i Statens ställe som part i det avtal som träffades mellan Staten och Företagskapital AB den 27 januari 1992, med de ändringar som anges i det nya avtalet av den 12 november 1993.”

Informationen ovan var av avgörande betydelse för Börje, när han sökte efter förklaringar till hur hela denna bluffaffär hade gått till.

Men Lars Häggmark, styrelseledamot i Stiftelsen Industrifonden och kansliråd, faxade över endast valda delar av avtalet, som syftas på i ”Bilaga 1” ovan, till Börje. Och, av någon anledning hade denne allmänhetens tjänare blankat, raderat ut paragraf 2 på faxsidan 10. Varför? Se länk till faxsida 10.

Börje var då inte medveten om hur viktig den här paragrafen var för honom, utan först i juni 2011 fick han, vid efterforskningar vid Riksarkivet i Arninge, fram det kompletta avtalet.

Låt oss titta på den utelämnade paragrafen. Citat:

2§ Investeringsmedel m m

Till portföljen skall knytas ett belopp likvida medel om 45 miljoner kronor. Dessa medel får användas för att utveckla och förädla portföljen genom att göra kompletterande engagemang i berörda – men inte andra – företag. För nytillkommande investeringsbelopp högre än 5 miljoner kronor per företag skall Industrifondens medgivande inhämtas...”

Se komplett sida 10 med 2 §

Man fick alltså inte göra investeringar i nya företag, och System 3R fanns inte upptagen på listan över befintliga företag i Småföretagarportföljen. Man fick inte ens göra någon sorts investering större än 5 miljoner kronor utan att Industrifondens medgivande hade inhämtats.

Så hur kunde, och kan, Industrifondens ledning hävda att den inget visste?

Även om man inte hänger med i vad alla avtal gick ut på och vad de egentligen reglerade, så kan man konstatera att Lars Häggmark och Industrifonden tydligen hade en hel del att dölja. Vad ville Lars dölja? Vem ville han skydda? Och varför?

Denne Lars Häggmark faxade av någon anledning också över stadgarna för Stiftelsen Småföretagarfonden, som gällde mellan 27 januari 1992 och 12 november 1993. Varför skickade Lars över gamla stadgar, som inte gällde vid tidpunkten ifråga?

Det är helt uppenbart att Industrifondens styrelse väl kände till, och aktivt deltog i, planeringen av hur System 3R skulle konfiskeras. Det är uppenbart att de mycket väl visste att Stiftelsen Småföretagarfonden inte existerade vid tidpunkten. Det är uppenbart att de var med och ”förvärvade” System 3R, men kom sen på att de skulle gömma sig bakom Stiftelsen Småföretagarfonden. Inte heller Stiftelsen Industrifonden fick nämligen förvärva aktier utan endast lämna lån och garantier i olika former. Självklart kunde de inte föreställa sig att en envis jäkel som Börje någonsin skulle komma dem på spåret. Se Industrifondens stadgar 1993

Det är uppenbart att Industrifondens styrelse kände till ”affären”, även genom det faktum att Uno Alfredéen, som då satt som styrelseordförande i både Företagskapital AB och Industrifonden, deltog i ett sammanträde i Företagskapital den 15 november 1993. Där deltog han i planeringen av kuppen. Märk väl, det är tre dagar efter att det nya avtalet om förvaltning och avveckling av Småföretagarfonden skrevs. Avbildad: Uno Alfredéen. Se Protokoll fört vid sammanträde med styrelsen i Företagskapital den 15 november 1993 och den 3 december 1993

Det här tog allmänhetens tjänare Lars Häggmark på sig att dölja. Det säger sig ju självt att han inte hade någon anledning att mörka något, om han inte ens kände till det. Jag skulle vilja fråga Näringsdepartementet idag, särskilt Annie Lööf och expeditionschef Fredrik Ahlén, om det här är ett normalt och acceptabelt beteende hos deras statliga medarbetare.

Marie-Anne Olsson
Friaskribenter

Se vidare kompletterad utgåva: Företagsstöld med statligt stöd


Bankrättsföreningen


Tack för besöket och välkommen åter!
Hemsida