Nikola Majstrovics bok: ”Sanningen bakom Kreugerkraschen” är en bok skriven i syfte att vederlägga myten om Ivar Kreuger som bedragare och självmördare. För att på ett övertygande sätt kunna bevisa att Ivar Kreuger alls icke var konkursmässig och än mindre begick självmord, har Majstrovic i 12 år sökt efter dokument och andra bevis som inte skall kunna avfärdas med motivering att detta är material skrivet av en okunnig journalist och Kreugerromantiker som saknar vetenskaplig grund och därför saknar allt intresse, vilket annars är den stående kommentar från dem som står bakom Kreugers försvinnande och utplundring av hans koncern.

I boken som är på 478 sidor har han i detalj och med stöd av dokument, tidningsartiklar och vittnesmål redogjort för hur Kreuger på bara 15 år skapade en av världens största och rikaste koncern samt ett finansinstitut, hur han eliminerades av sina motståndare och hur koncernen bragtes på fall.

Högbroforsaffären, fallet Torsten Kreuger samt vissa historiska aspekter behandlas utförligt i boken.

Vilka är då motståndarnas s.k. argument eller bevis för att Kreugers koncern var konkursmässig och att Kreuger begick självmord. I verklighet har dem aldrig presenterat några hållbara bevis ty hela affären med Kreugerkraschen är en konstruktion byggd på lögner och manipulerade fakta.

Först har vi det s.k. ”avskedsbrevet” som egentligen är ett falsifikat skrivet på engelska där det inte finns ett enda ord eller antydan om självmord. Frasen: ”I have made such a mess of things that this is the moust satisfactory solution for everybody concerned”, är en lösryckt fras från ett längre brev till Littorin, skrivet på svenska som avsåg bl. a. förvecklingar mellan Ivar Kreuger och hans sekreterare Karin Bökman som infann sig i Paris utan hans medgivande. Kreuger har aldrig någonsin skrivit till sina medarbetare på engelska och signerade sådana brev aldrig med enbart initialer som i det här brevet. Brevet skrevs på engelska förmodligen av två skäl, det skall omedelbart kunna läsas och översättas till franska, dels var förfalskare inte svensk och därmed riskerade avslöjande vid grafologisk undersökning. Sina brev underskrev Kreuger alltid med Ivar eller Ivar Kreuger.

Ett annat ”bevis” var påstående om, att fredagen den 11 mars kl. 16.30, skulle Ivar Kreuger personligen ha köpt den automatpistol med vilken han begick självmord. Detta var en grov blunder från konspiratörernas sida, då vid den angivna tiden satt Kreuger bevisligen i sammanträde med Direktör Oscar Rydbeck och Krister Littorin på ett annat ställe. Denna blunder försökte konspiratörerna reparera sedan på ett löjeväckande naivt sätt.

Det som inför allmänheten skulle bevisa Ivar Kreugers brottslighet och skuld var just påstående om att han begick självmord för att inte stå till svars för sina brottsliga görningar. Ivar Kreuger begick inte självmord, han blev mördad. Först var han drogad genom att hans hushållerska Jacqueline Barrault, som var konspiratörernas agent, blandade ett medel i hans frukost morgonen den 12 mars som skulle verka efter en bestämd tid, vilket också skedde. Kl. 10.45, då han skulle bege sig till det överenskomna sammanträdet på hotell Meurice, blev han plötsligt yr, vacklade tillbaka till sitt sovrum, kastade sig på sängen och föll medvetslös.

Huset är tomt, de två övriga våningar var enligt dokumenten ”uthyrda men sedan en tid obebodda”? I våningen under finns mördaren, han tittar på klockan sedan går han upp till Kreugers sovrum där Ivar ligger på sin säng fullt påklädd. Mördaren knäpper upp hans kavaj och väst och viker dem åt sidan, stöter en stilett i Krugers hjärta varpå han över såret avlossar ett löst skott utan kula. Detta för att åstadkomma ett krutstänk kring såret som bevis för självmord med eldvapen. Sedan laddar han ett riktigt skott i loppet, ett i magasinet och den spenderade hylsan lägger han på golvet vid sängen. Till slut lägger han Kreugers vänstra arm som hängde löst åt sidan på det trånga utrymmet mellan vänstra låret och sängkanten, trycker pistolen i Kreugers vänstra hand, samt sluter handens fingrar runt pistolkolven. Kreuger själv kunde omöjligen avlossa skottet med sin vänstra hand då han var högerhänt och pekfinger på hans vänstra hand var stelopererad. Och hade ett sådant skott blivit avlossat skulle pistolen ha flugit åt sidan och fallit på golvet och inte funnits där den placerats av mördaren.

Det var så som den allmänpraktiserande läkaren, Dr Marcel Grille fann kroppen och antecknade i sin dödsattest bl.a. att han inte kan ”följa kulans inträngande in i kroppen”, och rekommenderar genast obduktion. Denna förhindras av svenske ministern i Paris greven Ehrensvärd som agerade enligt order från Stockholm. Det är nu så att en 9 mm kula, som det är här fråga om, lämnar ett runt ingångshåll vilket säkerligen saknades, ty Doktor Erik Karlmark som skulle obducera kroppen i Gustav Wasa kyrkans krypta (som på den tiden var utrustad för sådana aktiviteter) efter att ha besiktigad kroppen inför obduktion utropade ”detta är inget självmord utan väl överlagt mord”! Såret efter en kniv eller stilett lämnar ett snitt som sluter sig efter det att vapnet har dragits ut. Den obduktion som skulle ske i Stockholm förbjöds av landshövdingen Nils Edén efter det att han, enligt uppgift, vidtalats av några högt uppsatta personer. Detta naturligtvis för att förhindra att vid obduktion uppdagas att det inte finns någon kula, kroppen kremerades därför utan obduktion. Denna Edéns åtgärd är unik i svensk rättsmedicinsk historia desto mer som förbudet utfärdades i strid med krav från samlade svenska rättsexpertisen och Länsstyrelsen om nödvändigheten av en obduktion.

Sedan kan man konstatera att det inte fanns någon som helst anledning för Kreuger att begå självmord. Han hade rätt ut alla överhängande problem och hade tre månaders frist innan nästa betalningsförpliktelse skulle infalla. Däremot hans motståndare svävade i stor fara genom stundande avslöjanden av deras kriminella manövrer.

Ett argument som skulle förklara Kreugers beslut att beröva sig livet var att koncernen var konkursmässig, ja till och med alldeles förintad. Detta var en av de största bland alla lögner ty Kreugerkoncernen var bland de rikaste, solidaste och bäst organiserade världskoncern. Värdet av endast den kända delen av hans koncern uppskattas till 900 miljarder kronor i dagens penningvärde. Till följd av propaganda och börsattacker mot hans koncern bedrivna med olagliga och kriminella metoder lyckades konspiratörerna skapa likviditetsbrist hos Kreuger men de oerhörda tillgångarna i koncernens ägo var intakta. Påstående om att det var världskrisen som knäckte Kreuger är falskt, Kreuger klarade krisen bättre än de flesta, visserligen något försvagad men kunde ändå ge utdelning och genomföra nya investeringar. För att avhjälpa likviditetsbristen begav sig Ivar Kreuger hösten 1931 till USA för att anskaffa de likvider han behövde genom att placera aktier för den nyligen förvärvade Boliden guldgruva till ett värde av 80 miljoner dollar. För att hindra Kreuger att placera Bolidenaktierna gick konspiratörerna till attack genom en artikel i DN där en viss professor Brick från Danmark uttalade sig angående Boliden. Professor Brick, som med all sannolikhet anlitats av konspiratörerna för att uttala sig just på det sättet, har aldrig varit i Boliden och inte heller var han expert på gruvdrift. Han påstod att Boliden var bluff, att där inte fanns något guld att utvinna utan att Kreuger försöker lura allmänheten att investera pengar i hans konkursmässiga bolag. Artikeln var illustrerad med en nidteckning av Kreuger klädd som guldgrävare böjd svettandes över en tunna värdelösa aktier. I vanlig ordning kablades artikeln till alla världens hörn och fick den avsedda effekten - Kreuger lyckades inte placera Bolidenaktierna. Emellertid lyckades Kreuger skaffa de likvider nödvändiga för de betalningar som skulle inträffa inom kort.

Då även denna manöver för att knäcka Kreuger misslyckats träder nu Morgan Stanley fram och anklagar Kreuger att denne gav falska uppgifter angående L.M.Ericssons kassaställning vid ingående av ett köpavtal mellan ITT Morgan och Ivar Kreuger i juni 1931 då Morgan köpte L.M. A-aktier för 11 miljoner dollar. Nu kräver Morgan Stanley omedelbar återbetalning av 11 miljoner dollar och betalningsföreläggande lämnades till Kreuger dagen före en tredagars helg då bankerna hölls stängda, i annat fall skulle en arresteringsorder utfärdas. För att hindra honom att lämna USA lyckades det för motståndarna att utverka ett reseförbud för Kreuger. En intensiv propaganda släptes lös där Kreuger anklagades att ha låtit trycka falska debentures och kastat dem ut i marknaden för att rädda sig från konkurs.

I detta desperata läge fick Kreuger hjälp från Riksbanken och statsminister Ekman att återbetala pengarna till Morgan och rädda sig även ur denna utlagda fälla. Därmed misslyckades även detta försök från motståndarna att bringa Kreuger på fall. Förhandlingarna fortsatte dock och olika formaliteter restes för att hålla honom kvar till ett bestämt datum nämligen den 3 mars då man slutligen skrev under ett papper att det i juni 1931 ingångna avtalet ej längre saknar giltighet. Samtidigt upphävdes också reseförbudet.

Varför hölls Kreuger kvar till den tredje mars och varför steg han ombord Ile de France den 4 mars för att landa i Paris den 11 mars där förberedelser för hans eliminering var under gång. Datumet var väl vald då påföljande dag, den 12 mars skulle franske utrikesminister, Aristid Briand, under stora ceremonier begravas i Paris och dagen därpå skulle riksdagsval inträffa i Tyskland då all uppmärksamhet från både polisen och pressen är riktad åt annat håll.

När Kreuger kom till Paris hade han med sig sitt privata arkiv bestående av en mängd olika dokument förpackade i flera väskor, dokument som var bevis för ingångna affärer och underlag för fastställande av koncernens bokslut. Dessa dokument togs i beslag och skickades till Wallenberg och Stenbeck i Stockholm vilka sedan missbrukade dessa för att driva koncernen i konkurs.

Bland annat dessa dokument fanns bevis mot alla de som handlade brottsligt i börsaffärer, sålde falska eller icke existerande debentures, framställde och sålde falska depotbevis o.s.v. Och det viktigaste av allt, Kreuger skulle offentligtgöra sitt innehav av det italienska monopolet värd 660 miljoner kronor som han av politiska skäl inte tidigare kunnat tillkännage. Existensen av detta monopol lyckades Hugo Stenbeck hemlighålla och sedan sälja det tillbaka till Italien för 10 miljoner Schweizer francs, alltså en gåva till Italien på 600 miljoner kronor-eller?!

Det italienska monopolet var det största numret i propagandan mot Kreuger. Efter Kreugers död började plötsligt i de stora tidningarna dyka upp artiklar om påstådda oegentligheter och brottsliga manipulationer hos Kreuger vilket lyckades inte rubba allmänhetens förtroende för Kreuger. För att kunna ge sig på Kreuger och hans koncern var man tvungen att övertyga allmänheten om att Ivar Kreuger var en brottsling och bedragare skyldig till alla de förluster som kommer att drabba alla dem som trodde på honom. För att åstadkomma detta slår man upp i alla tidningar och med stora rubriker att Kreuger aldrig ägt monopol i Italien och att man i hans kassaskåp påträffat falska italienska statspapper för 660 miljoner kronor framställda av Kreuger personligen. Detta tillkännagavs en månad efter att Hugo Stenbeck och advokaten Olle Olsen trängt sig självvåldigt i Kreugers privata kontor öppnat hans kassaskåp där de utan kontroll eller bemyndigande manipulerade med innehållet. Nu är det bevisat att Kreuger hade äkta förlagor för de italienska skattekammarväxlarna i sitt kassaskåp och i ett fack i Inteckningsbanken sedda av två experter på internationella bankpapper. Dessutom fanns i hans kassaskåp bl.a. tryckplåtarna samt namn och adress till den italienske gravören som har utfört dem. Detta förnekades och de ”falska italienska statspapper” som presenterats av Stenbeck och Ohlsen var så dåligt gjorda med tydliga spår av kalkering av de italienska ministrarnas namn att det är häpnadsveckande att de vågade påstå att detta var någonting som Kreuger själv skulle gjort, ty om Kreuger hade velat göra någonting sådant skulle han med sina resurser kunnat framställa sådana att inte ens den italienska monopolförvaltningen skulle se skillnaden mellan dessa och sina egna. Det märkliga är att kuppen lyckades övertyga allmänheten att Kreuger var bedragare. Detta var möjligt då Stenbeck och den kommission han representerade hade stöd av storbankerna, pressen och den nytillträdda statsmakten. Nu vet vi att de statspapper som konspiratörerna påstod att Kreuger själv tillverkat var falsifikat men det var inte Kreuger som har gjort det utan motståndarna själva som har uppdragit åt Fritz Atterberg och Holger Graffman att framställa dessa falsifikat som man sedan lad i Kreugers kassaskåp. Därför togs frågan om dessa papper en månad efter det att kassaskåpet öppnades första gången ty man behövde den tid för att framställa dessa falska förlagor.

Detta monopol skulle gett Kreuger de likvider som skulle täcka alla hans ingångna avtal och åtaganden samtidigt som hans motståndare stod med ryggen mot väggen ty om tre veckor skulle inträffa datum för leverans av de papper som motståndare sålde på leverans men som de inte ägde eller sålde deponerade säkerheter. Denna dag skulle innebära katastrof för dessa som handlade brottsligt därför har man bestämt att Ivar Kreuger måste bort en gång för alla.

Kvart efter 11 den 12 mars 1932 ligger Ivar Kreuger mördad i sin tillfälliga bostad i Paris. Våningen tas genast i beslag av människor som fick sina order från den svenske minister i Paris, greven Ehrensvärd som i sin tur fick sina order från Stockholm. All kontakt med yttervärlden bröts, varken det svenska konsulatet eller den franska pressen vet någonting fram till kl. sju på kvällen då nyheten om det inträffade kom från Sverige! Den tid då nyheten om det inträffade hölls hemlig behövdes för att de som visste och var del av konspirationen skulle kunna genomföra sina börsaffärer på börsen i N.Y som under den tiden var öppen.