När det gäller att beivra ekobrott är det främst Ekobrottsmyndigheten, domstol, polis och åklagare som skall se till att förhindra ekobrott och bestraffa de finansmarodörer och företagare som utgör majoriteten av de manschettbrottslingar som gör sig skyldiga till dessa grova överträdelser i strid mot författningar och lagar.　

Sker inte detta måste Justitiekanslern (JK) eller Justitieombudsmannen (JO) ingripa och se till att parterna åtalas och får en rättvis rättegång enligt den svenska grundlagen och Europarättens bestämmelser, som tyvärr fortfarande inte följs som den borde i vårt land, som jag skrivit om i flera av mina artiklar och böcker.　

Justitiekanslern är den myndighet som har till syfte att kontrollera att andra myndigheter efterlever lagar och andra författningar. JK har sedan 1998 en mer övergripande tillsyn som främst är inriktad på att upptäcka systematiska fel i den offentliga verksamheten. JK är sålunda en rättsvårdande central förvaltningsmyndighet. Ämbetet lyder under regeringen dess existens och verksamhet är delvis bestämd av grundlag och Europadomstolen.　

JK:s uppgift är att på regeringens och Europadomstolens uppdrag övervaka att myndigheterna deras tjänstemän samt advokater fullgör sina skyldigheter och uppgifter i enlighet med gällande lag och rättsregler. Justitiekanslerns uppgifter kan jämföras med Riksdagens ombudsmän (Justitieombudsmannen, (JO). JK tar emot anmälningar från enskilda och är en form av ombudsman.　

Justitiekanslern behöver dock inte verkställa sina egna beslut om åtal: än i dag är allmän åklagare, som normalt sorterar under riksåklagaren, skyldiga att väcka och utföra åtal i enlighet med uppdrag från JK, som är skyldig att agera när det gäller uppenbara rättegångsfel och när domare begår rättegångsfel och vare sig polis eller åklagare agerar.　

Svenska domstolar saknar i många avseenden det som i internationell mening menas med oavhängighet eller egenskaper av tribunal, enligt Europakonventionen, det vill säga förenklat en domstol uppsatt och ordnad enligt lag, tillämpande av "rule of law" med fullständig lagtillämpning, befogenhet och jurisdiktion, och borde därför vara både objektivt oberoende och opartiskhet av parterna i målet. Justitiekanslern har därför av Europadomstolen beslutats vara ett effektivt rättsmedel för utbetalande av skadestånd vid bevisade överträdelser av Europakonventionen. Men fullföljer enligt min mening inte sin uppgift som det är tänkt.　

Det gäller både den lagtolkning som ibland förekommer i alla rättsinstanser där domstolen inte följer de skriftliga avtal som parterna kommit överens om, överenskommelser om vilka bevis som skall kunna begäras för att ett avtal skall följas, tidsåtgången för varje mål, EU:s direktiv och den svenska grundlagen.　

Eftersom det bara är JK och JO som kan värna om rättssäkerheten i vårt land när både domstolarna, polis och åklagare sviker sina uppgifter i många mål som jag i egenskap av ordförande i både Bankrättsföreningen (som bistår företagare) och Sveriges Bankkunders Riksförbund (som hjälper konsumenter) är det viktigt att både JK och JO fullföljer sina uppgifter som det från början var tänkt. Sker inte detta riskerar Sverige att få böta vilket redan skett vid flera tillfällen när det visar sig att Sverige inte följer Europakonventionen och de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) .　

Principen om fri bevisprövning i våra domstolar innebär att det inte föreligger något hinder att åberopa de bevis som finns tillgängliga hos motparten enligt avtal vilket jag redan påpekat för såväl domstolar som JK och JO utan att de beaktat sina skyldigheter att agera rättsligt i dessa fall.　

Det finns en omfattande praxis angående rätten att få sin sak prövad inom rimlig tid, med de bevis som man önskar åberopa. Domstolen har således inga skäl att undanhålla de bevis som parterna redan kommit överens skall redovisas varje år, om som gäller granskning av t e x motpartens bokföring.　

Enligt Högsta domstolen (HD) blir artikel 6:1 i EKMR av särskild betydelse vid frågor angående rätten till en rättegång inom skälig tid. Vidare upptar EKMR artikel 13 som stadgar att det skall finnas ett effektivt nationellt rättsmedel som prövar kränkningar av EKMR artikel 6:1 som jag redan påtalat för JK i ett mål.　

När det dessutom förekommer jäv och en domare både undanhåller den bevisning kärandena haft rätt att utfå redan i inledningen av en rättegång, som skulle kunna avslutas inom 3 månader - som pågått under mer än 6 år, och avbryter målet redan innan all bevisning kunnat inlämnas förtjänar domaren - som i detta fall att bli avstängd från all fortsatt verksamhet - i den domstol där han verkar. Det borde resulterat i att målet återförvisas till en annan domstol och tas om från början för en ny prövning eftersom kraven på rättssäkerhet aldrig uppfyllts enligt artikel 6. 　

I lagen (1994:1219) om införlivande av EKMR, som trädde i kraft den 1 januari 1995, anges det att konventionen tillsammans med de ändringar och tillägg som har gjorts i vissa där angivna tilläggsprotokoll, skall gälla som svensk lag och måste följas. Varför så fortfarande inte sker är en gåta som jag vill att JK besvarar. Genom att godkänna det internationella avtalet blir ju Sverige bunden av avtalet, även i förhållandet till andra stater.　

Vad som är ännu märkligare och som jag påpekat i flera inlagor är att det inte går att erhålla en "rättvis rättegång" när tillåtelse att förhöra vittnen i både mellandom och slutlig förhandling aldrig medgivits.　

Mats Lönnerblad　
Ordförande i Bankrättsföreningen 　
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund