EMR var tänkt att innebära ökade möjligheter för domstolarna att anpassa handläggningen av målen utifrån vad som är mest ändamålsenligt och lämpligt i de enskilda fallen. Dessutom tydliggjorde reformen hovrättens överprövande funktion, bland annat genom att formerna för bevisupptagning förändrades och systemet med prövningstillstånd utvidgades, vilket fortfarande inte har skett som det var tänkt.　

Det gäller hovrättens beslut i hovrätten att inte bevilja prövningstillstånd när det gäller prövning av både felaktiga mellandomar och domslut i många fall som jag tagit del av - utan någon som helst motivering där tingsrätten undanhållit väsentlig bevisning, i sina domskäl, vilken som är den verkliga ägaren till ett drabbat bolag som blivit plundrat på alla sina tillgångar och vilka förpliktelser som inte har uppfyllts som bägge parter godkänt och som står i avtalen.　

De nya bestämmelserna skulle också medföra förbättrade möjligheter för användning av teknik i domstolarna. En utvärdering som jag gjort visar att det övergripande syftet med EMR inte har uppnåtts och att reformen heller inte slagit väl ut. Sedan den 1 april 2016 gäller därför nya bestämmelser som syftar till att förbättra domstolsprocessen (prop.2015/16:39) vilket fortfarande inte har uppnåtts i många av de mål jag tagit del av.　

De processrättsliga verktyg som tillkommit genom EMR-reformen har därför forfarande inte fått fullt genomslag, vilket jag skrivit om i flera debattartiklar i Medborgarrörelsens (MRR:s ) egen tidning. För att hovrätterna ska kunna leva upp till verksamhetsmålen för den dömande verksamheten och de förväntningar som finns på att målen ska avgöras inom rimlig till och med kvalitet, krävs därför att Europarättens och rättegångsbalkens regler tillämpas fullt ut på ett sätt som lagstiftaren har avsett, vilket fortfarande inte sker, i de många rättegångar jag bevistat för att sedan kunna skriva om i min egenskap av skribent i finansrättsliga frågor.　

När det gäller hänvisning till bevisning är ju syftet att hänvisning till handlingar i ett mål är att göra handlingar till processmaterial utan att dessa skall behöver läggas fram i muntlig form vid en huvudförhandling. Det kan konstateras i motiven att detta varit möjligt ända sedan EMR-reformens ikraftträdande, vilket vare sig skett i flera av de tvistemål jag redan skrivit om som även gäller lagakraftvunna domar både när det gäller både mellandomar och i huvudförhandling. I de mål jag skrivit om har såväl tingsrätt som hovrätt inte brytt sig om att läsa igenom den skriftliga bevisning som åberopats i målen, som skulle gett ett annorlunda resultat.　

För att hänvisning till bevisning ska kunna tillämpas fordras att rätten läser igenom all bevisning vilket inte skett i många mål och dessutom förhindrat att bevis kan inlämnas i tid genom att inte beakta, att både avtalslagen och EU:s direktiv måste följas.

Parterna måste ju beredas möjlighet att få ge synpunkter på frågan om hänvisning till den bevisning som domstolen inte ens tar upp i förberedelsen av målen. Genom att att bevisning läggs fram genom hänvisning måste ju både tingsrätt och hovrätt beakta den bevisning som skulle finnas tillgänglig i domskälen i både tingsrätt och hovrätt. Hänvisning till bevisning innebär ju att rättens möjlighet att ta del av och värdera bevisning måste förbättras. Men i flera mål har både tingsrätt och hovrätt har hindrat parterna från att lägga fram den bevisning, som skulle förändra utgången av målen, vilket jag ser som helt oacceptabelt.　

Den fråga som då uppkommer är i vilka fall det är lämpligt med hänvisning till skriftlig bevisning ? Hänvisning till skriftlig bevisning förutsätter ofta - om det inte är fråga om handlingar i begränsad omfattning - att vissa förklaringar och läsanvisningar lämnas till den part som åberopar bevisningen. Det ligger därför i partens intresse att lyfta fram det som anses nödvändigt för prövningen av bevisvärderingen skall komma till stånd. En klar och tydlig bevisuppgift underlättar förberedelsearbetet inför en huvudförhandling för alla inblandade.

Det förutsätter att domstolen i både brottsmål och tvistemål respekterar innehållet i både avtal och Europarättens bestämmelser och vilken rätt parterna har att åberopa de skriftliga bevis som borde finnas tillgängliga enligt skriftliga avtal och EU:s direktiv men som inte följts. I sådana fall betyder detta att allvarliga rättegångsfel begåtts av den domstol som vare sig tillåter förhör med de inblandade eller att underlåter att tillåta de bevis som måste rekvireras, enligt skriftliga avtal som åberopats i målen. Sker inte detta måste hela rättegången tas om från början, vilket både tingsrätt och hovrätt försöker förhindra, för att slippa stå i skamvrån när målet skall prövas i en högre rättsinstans eller inför Europadomstolen.　

Syftet med EMR-regleringen är ju att domstolarna även ska kunna avgöra mål efter de skriftliga handlingar och alla omständigheter som måste fram innan huvudförhandling för att parterna skall kunna erhålla en "rättvis rättegång". Ett fortsatt utbyte av erfarenheter mellan domstolar, åklagare och advokater angående tillämpningen av europarätten och rättegångsbalkens bestämmelser bör därför ske i syfte att åstadkomma bättre och med ändamålsenliga rättegångar.　

Vad EMR-reformen syftar på att det vid sammanställningen innan huvudförhandling skall bägge parternas yrkanden och vilka bevis som åberopats tydligt framgå. Sker inte detta är hela syftet med EMR reformen misslyckad - om tingsrätten, som sker i många mål jag tagit del av, inte redan i första instans klargör vilka bevis och förhör som skall medges för bägge parterna, för att hovrätten sedan skall kunna ta ställning till hur målet skall prövas i andra rättsinstans.　

Mats Lönnerblad　
Författare och skribent i finansrätt　

Läs vidare: "System 3R-affären" - Ett verk av manschettbrottslingar