I detta viktiga avgörande - NJA 2003 s 217 gjorde man ett viktigt vägledande uttalande som Sverige borde följa - men fortfarande inte följer - nämligen att enligt traktalsrättsliga principer måste skadeståndsrättsliga bestämmelser här i Sverige "tolkas fördragskonformt, vilket innebär att vissa lagmotiv inte kommer att kunna upprätthållas". Här säger man i klartext att både lagmotiv, praxis - och doktrin-uttalanden inte kan innebära några som helst begränsningar i Europakonventionens tillämpning inom hela EU av hur lagen skall tolkas.　

Några begränsningar finns således inte eftersom Europakonventionen numera ingår i den svenska grundlagen. Det visar vad som hände år 2000 när Pehr Lundgren stämde svenska staten med yrkande om skadestånd för dröjsmål i prövningen, eftersom Europadomstolen är svensk lag och det därmed jämlikt Artikel 6 förelåg laglig grund för svenska domstol att utdöma ideellt skadestånd för konventionsbrott. I HD tillerkändes slutligen Lundgren ett skadeståndsbelopp med 800.000 kronor jämte ränta.　

I ett liknande, men mycket större ärende, och i en felaktig mellandom i Mål T 391-15 - i Uddevalla tingsrätt har målet genom en felaktigt påtvingad mellandom och den Tf lagmannens rättsvidriga agerande före och under själva huvudförhandlingen i mellandomen, där han påstår att ursprungsavtalet skulle vara preskriberat, sett till att skjuta upp hela rättegången under sex år i ett mål som kunde avgjort på 3 månader.　

Det förutsätter att kärandena fått tillgång till den bevisning som svaranden är skyldig att redovisa enligt två bevittnade, skriftliga och godkända avtal som stipulerar att kärandena har rätt att ta del av all bevisning om den provision som skall utbetalas och utbetalats enligt avtal under hela avtalsperioden. Såväl kärandenas bokföringsbyrå som revisor har intygat att det föreligger en plikt att låta kärandena granska svarandens bokföring. En plikt som domaren inte brytt sig om att ta ställning till.

Vad den Tf lagmannen gjort sig skyldig till är att överhuvudtaget inte brytt sig om att ta ställning till, vad som står i avtalet mellan parterna, som bägge parter skriftligen godkänt som stipulerar att käranden äger rätt att granska svarandens bokföring under 11 år för att få tillgång till all den bevisning - som kärandena har rätt att utfå från svaranden - Det har skett genom den Tf lagmannen att under pågående förberedelse av målet påstått att den första delen av avtalet skulle vara preskriberat, trots att själva ursprungsavtalet och förlängningen av detta avtal mellan parterna fortfarande gäller.

Vare sig hovrätt eller Högsta domstolen har efter överklagande av mellandomen reagerat för de allvarliga rättegångsfel som redan påpekats i målet och Justitiekanslern (JK) säger att även om en lagakraftvunnen mellandom finns när det gäller den felaktiga hanteringen är JK förhindrad att utdöma ideellt skadestånd, vilket knappast överensstämmer med vare sig EU:s direktiv eller Europakonventionen, eftersom de allvarliga rättegångsfel som målet skett om fortfarande inte rättats till är ju hela målet tvunget att tas om på nytt, vilket inte heller fortfarande inte har skett.　

Vad Mari Heidenborg, som är JK, beslut att inte pröva konventionsbrottet visar är att beslut att inte ta upp begäran om ideellt skadestånd visar är att vare sig domstolarna JK bryr sig om ta ställning till begångna rättegångsfel som begås i ett mål som trots att avtalen mellan parterna tydligt visar att svaranden är skyldig att varje år låta käranden, ensam eller tillsammans med sin revisor gå igenom alla handlingar i målet, vilket också begärts via editionsförelägganden och att vare sig hovrätt eller Högsta domstolen vill pröva mål som på ett flagrant sätt strider mot både avtalslagen, EU:s direktiv och Europakonventionens bestämmelser. Beslut som inte går att överklaga vare sig hos HD eller JK.　

Svenska domstolars och JK:s bestämmelser att inte pröva uppenbara konventionsbrott och vägran att bevilja ideella skadestånd strider även mot rättegången Kudla vs Polen den 26 oktober 2000. Då slog Europadomstolen an en ny linje i sin praxis och klargjorde att artikel 13 måste förstås så att den garanterade ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet som det heter, med avseende på kränkningar av rätten till skälig tid.　

Sedan följde det ena rättsfallet efter det andra . Ett särskilt viktigt kom den 10 maj 2001 med rättsfallet T.P. och K.N. mot Storbritannien, där Europadomstolen fastslog att det måste finnas en möjlighet till gottgörelse för ekonomisk och ideell till följd av konventionskränkningar på nationell nivå när det är lämpligt. "in approprate cases". Varför finns inte denna möjlighet längre i Sverige när det gäller uppenbara fördragsbrott i fall där förberedelsen av målet inte tar upp de omständigheter som domstolen är skyldig att läsa igenom och kommentera, men inte gör det?　

Mats Lönnerblad　
Författare och skribent i finansrätt