Den 24 februari 2022 markerar en ny ordning för Europa. Rysslands nuvarande president, Vladimir Putin, introducerade sin linje under en säkerhetskonferens i München 2007 - etablerade den med kriget i Georgien 2008 - och med den olagliga annekteringen av Krimhalvön 2014. Avbildad: Mats Lönnerblad

Med invasionen i Ukraina, har både Putin och Ryssland korsat Rubicon, hävdar författaren Martin Kragh i sin bok: Det fallna imperiet, Ryssland och väst under Vladimir Putin, Fri Tanke förlag. Som biträdande chef för Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska institutet, docent vid Institutet för Rysslandsstudier och Eurasienstudier vid Uppsala Universitet vet Martin Kragh vad han talar och skriver om. Martin Kragh tar i sin bok ett helhetsbegrepp om Vladimir Putin och den ryska historien, från Tsarrysslands fall till Sovjetunionens upplösning och det postsovjetiska Ryssland. Han berättar sakligt och effektivt om Putins vägval med ett ojämförligt rikt material och uttalanden i statligt och oberoende press kan läsaren följa de retoriska manövrarna som skulle kunna leda till ett tredje världskrig om han inte stoppas i tid.　

Dagens ryska federation kan inte beskrivas utanför sitt historiska sammanhang, menar han. Som arvtagare till två mäktiga imperier - det tsarryska imperiet som föll samman 1917, följt av det kommunistiska styret som föll samman 1991 - har landet ömsat skinn vid mer än ett tillfälle. Ett pärlband av händelser visar vad som redan har skett. Jag tänker på de militära interventionerna i Georgien 2008, annektering av Krim 2014, följt av kriget i östra Ukraina och Syrien 2015, eller inblandningen i det amerikanska presidentvalet 2016.　

Helsingforsavtalet, som tillkom 1975, har ju en gång för alla klargjort att människors rättighetskatalog är odelbar. Kommunistpartier i både väst och i östblocket kan inte längre välja vilka rättigheter de avsåg erkänna eller ej eftersom de mänskliga rättigheterna är universella. Avtalet som Ryssland har undertecknat publicerades i varje större dagstidning över hela östblocket, måste ju också Vladimir Putin tagit del av, som han fortfarande vägrar att följa. Ramverket i Helsingforsavtalet som Ryssland har ratificerat stipulerar ju också - yttrandefrihet, mötesfrihet, religionsfrihet och rätten att lämna sitt land som inte längre gäller i Ryssland.　

När det ryska imperiet föll 1991, förbjöds de sovjetiska kommunistpartiet. Estland, Lettland och Litauen förnyade sina självständighetsförklaringar som också erkändes av flera västländer. Den 1 december 1991 röstade 90 procent av ukrainarna för självständighet i en omröstning med 84 procents valdeltagande. Den 8 december 1991 utfärdades en överenskommelse som formellt upplöste det gamla Sovjetunionen. Den kommunistiska stormakten, förklarade ledarna för Belarus, Ryssland och Ukraina det gamla Sovjet hade upphört att existera. Även en annan kommunistregim, Jugoslavien, bröt samman efter ett årtionde av väpnad konflikt. I det så kallade Budapestavtalet 1994 förband sig USA, Ryssland och Storbritannien att respektera Ukrainas territoriella integritet och suveränitet, och att avstå från hot och användandet av militärt våld mot Ukraina, i utbyte mot att Ukraina överlämnar sina kärnvapen till Ryssland för avveckling.　

På ryska och ukrainska beskrevs det, som ett avtal som säkerhetsgarantier och det var så som den ukrainska sidan tolkad överenskommelsen. När ryska specialförband i februari 2014 ockuperade Krim och ryskledda trupper kort därpå gick in i östra Ukraina, och varken USA eller Storbritannien kom till undsättning, fick Ukraina själva försöka försvara sig mot Rysslands avtalsbrott. Den 17 mars utfärdade Krims olagliga parlament en officiell begäran om att bli en del av Ryssland. Den 21 mars undertecknade Putin den lag som formellt upptog Krim och Svastopol som två separata federationer subjekt i den ryska federationen. För första gången sedan Kuwaitkriget 1990 hade en regering ett annat lands territorium, ett beteende med potentiellt vittgående konsekvenser för europeisk säkerhet och i strid med det internationella systemet.　

Rysslands relationer med västvärlden, har pendlat mellan pragmatiskt samarbete och avståndstagande. Internationellt har den ryska regeringen förhandlat om medlemskap i Världsbanken (IMF) och Europeiska utvecklingsbanken. Ryssland anslöts sig även till Europarådet och OSCE, den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter som Ryssland inte följer. Två avtal, 1994 års Partnerskap för fred och 1997 år Euroatlantiska partnerskapsråd, och etablerade formella kontakter med Nato som man inte längre ta någon hänsyn till. Den ryska korruptionen, vanstyret och Tjetjenienkrigets brutalitet bidrog i sin tur till de antiryska stämningarna i väst.

Ett alltmer auktoritärt Ryssland har haft få politiska beröringar med en union där demokrati och mänskliga rättigheter framhållits som grundläggande universella värderingar. Putins inskränkande av demokratin liksom aggressionen mot Ukraina 2014, har förfärat det tyska etablissemanget och en stor del av den tyska befolkningen. Genom militärt stöd till stater som Syrien och Venezuela kom Moskva att positionera sig som en källa för säkerhet får andra autokratier i västmakternas skottglugg.

Krimannekteringen i februari och mars 2014, följt av Rysslands odeklarerade krigföring mot östra Ukraina, var ett eko av imperiets upplösning. Putin beklagade i sitt tal inte aggressionen mot Ukraina, som inom loppet av ett år skulle resultera i omkring 10.000 döda, utan det faktum att Krimhalvöns "återvändande" till Ryssland försenats med mer än två årtionden. Ryssland hade därmed omkullkastat den europeiska säkerhetsordningens mest grundläggande princip - gränsens okränkbarhet, icke aggression och territoriell integritet. Det fallna imperiet hade återvänt till den internationella arenan, en stormakt som oaktat folkrättsliga begränsningar var kapabelt att hävda sina illegala anspråk politiskt och militärt.　

Det så kallade Helsingforsavtalet från 1975 stipulerar ju respekt för staters rätt till suveränitet, gränsers okränkbarhet och territoriell integritet. Överenskommelsen, som senare också bekräftades i Parisstadgan har allmänt ansetts utgöra den europeiska säkerhetsordningens fundament - en vidareutveckling och precisering av FN-stadgans allmänna folkrättsprinciper. Vad Martin Kragh visar tydligt i sin bok är hur Putin försöker skapa sin egen verklighet där konventionella begrepp som kunskap och sanning ersätts med subjektivitet och godtycke. Där en situation där alla begrepp upphävs använder han lögnen som ett cyniskt instrument för att mörklägga alla grova krigsbrott han gör sig skyldig till.

Tidigt på morgonen den 24 februari 2022 efter mer än två månaders fruktlösa diplomatiska förhandlingar, beordrade en förbittrad Putin en storskalig militär invasion i Ukraina. Återigen brinner husen i Ukraina. Återigen ljuder krigets larm. Putins och den ryska elitens besattheter, och fria fantasier om påstådda hot mot en del av den rysktalande befolkningen och Rysslands "traditionella värderingar" har slutligen segrat över sunt förnuft. Lögnen och propagandan har blivit Kremls verklighet. En enskild autokrats fobier och storhetsvansinne har drivit Europa och vårt eget land till krisens land genom att vi nu tillsammans med Finland den 16 maj 2022 begär att vi skall få bli medlemmar i Nato. Hur konflikten kommer att sluta i Ukraina är det ingen som vet.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt　

Läs vidare: "System 3R-affären" - Ett verk av manschettbrottslingar