Närmare 100.000 människor vittnar i svenska domstolar varje år. Vittnen som både käranden och svarande har rätt att höra – för att domstolen skall kunna döma rätt genom att följa gällande lagstiftning – inte för att sätta dit eller skydda någon. Domstolen är i huvudförhandling skyldig att tillåta de vittnen som man skall kalla för att det skall kunna bli en ”rättvis rättegång”. I Sverige har vi vittnesplikt. Det innebär att man måste komma till domstol om man blir kallad. Ett tydligt exempel på vittnen som skall höras är om ena parten åberopar revisor och ekonomiansvariga eller representant från det egna företaget, äger även den andra parten samma rättighet att få höra vittnen från den revisor bokföringsbyrå eller ekonomiansvarig som representerar motparten.

Huvudprincipen är att alla parter äger rätten att uppge de sakförhållanden som råder som motiverar deras begäran (argumentationsskyldighet) och tillåts lämna fram alla bevis för detta (se § 226.1 och § 239.1) som framgår i den österrikiska civilprocesslagen. Om sakläget förblir oklart (så kallad non liquet-situation) måste domstolen ändå fatta ett beslut. Det är då bevisbördereglerna kommer in i bilden. Varje part bär bevisbördan för att alla faktiska förutsättningar föreligger enligt den rättsregel som den åberopar i grund för dennes talan. Svaranden måste lägga fram de sakförhållanden som bevisar alla invändningar. Därutöver bär käranden och svaranden även bevisbördan för att villkoren för att inleda en rättegång uppfylls. 

De sakförhållanden som krävs i Sverige för avgörandet måste få kunna bevisas i domstol är att bägge parter i samband med huvudförhandlingen äger rätten att framföra all sin bevisning i domstol och att domstolen granskar alla inlämnade handlingar som åberopas i huvudförhandling och tillåter bägge parterna att lägga fram all bevisning. Domstolen är skyldig att beakta skriftliga avtal gällande direktiv som inlämnats och som aldrig följts av motparten som bevisning. Har den ena parten redan tidigare lagt ner ett mål i en domstol där svaranden har sitt säte, och valt att inte ta upp det genom överklaganden, har Högsta domstolen redan fastställt i dom att klaganden är skyldig att ta upp sina anspråk där svaranden har sitt säte och inte i någon annan domstol. 

Domstolen skall på eget initiativ i sin dom lägga fram notoriska fakta, som åberopas som laglig grund i sin dom vad som gäller i både svensk lag och inom Europarätten, Europarättens direktiv och i Europarätten om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) som åberopas i alla mål. Dessa behöver varken anföras eller bevisas. Rätten  finns till för att skydda den enskilde och garantera en rättssäker domstolsprocess. Rätten till rättvis rättegång kommer till uttryck i både Regeringsformen (RF) och Europakonventionen (EKMR) Rätten till en rättvis rättegång fastställs i 2 kap 11 RF. År 2020 skedde en lagändring som fortfarande inte följs i Sverige i många mål som jag redan skrivit om: ”En rättegång ska genomföras rättvist och inom skälig tid ”, som skrevs in i 2 kap 11 § RF. Rätten att få tillgång till en rättegång innebär att få sin sak prövad av en domstol, en domstolsprövning. 

Bestämmelserna som är grundläggande för en rättsstat och ger en enskild som anser att hennes rättigheter kränkts, möjligheten att få upprättelse och kompensation. Att få tillgång till en rättegång - med domare som har förpliktat sig - att följa lagar och bestämmelser, innebär att enskilda i vårt samhälle får ett ökat förtroende för rättssystemet. Ingen ska kunna dömas i ovissheten och att det finns en rättighet att få sin sak prövad av kunniga domare i rätten. Förutom att en enskild har möjlighet att få gottgörelse vid överträdelser i rätten till en rättvis rättegång är ytterligare en konsekvens att även Sverige kan straffas om Sverige bryter mot en enskilds rätt till en rättvis rättegång. Konsekvenser blir således att Sverige skulle kunna dömas i Euoropadomstolen för kränkning av artikel 6 och därmed bli skadeståndsskyldig till att den enskildes rättighet kränkts. 

Vad jag själv har kunnat konstatera i flera av mina artiklar och böcker är att kravet på god advokatsed som skulle leda till begränsningar i handlingsfriheten när en klients intressen skall tillvaratas inte följs i många rättegångar utan att Advokatsamfundet som ställt upp dessa regler reagerar. Samma förhållande gäller domareden som varje ledamot i en svensk domstol måste avlägga för att kunna tjänstgöra som lagfaren domare - inte heller får främja orätt – och numera måste följa både svensk lag och Europarättens som för närvarande inte sker utan att någon domare straffas. Min förhoppning är därför att den nya utredningen om tjänstemannaansvaret som redan beslutats som nu förbereds i regeringskansliet - snarast kommer till stånd för att vi åtminstone kan återfå samma tjänstemannaansvar som gällde innan Olof Palme såg till att tjänstemannaansvaret försvann redan 1976.

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt