Eftersom avskrivning inte är en dom - utgör principen res judicata - inte ett hinder i detta fall. Såvida målet inte redan är preskriberat. Då äger käranden inte längre rätten att på nytt ta upp sina fordringsanspråk i någon annan domstol. Om så sker begår både domstolen och käranden ett allvarligt rättegångsfel - eftersom en redan nedlagd och preskriberad fordran .- inte får äventyra den motfordran om avtals – och kontraktsbrott som svaranden har och som skall avgöras i rätten där den före detta käranden har sitt säte.

Om det första målet är preskriberat och svaranden - i sin nya roll som käranden - har en motfordran äger inte den nya svaranden rätten att ta upp sina egna fordringar där svaranden har sitt säte. Den part som från början valt att ta upp sitt mål via Kronofogdemyndigheten där svaranden har sitt säte, äger således inte någon rätt att ta upp vare sig omständigheter eller sin fordran på nytt i den andra domstolen eftersom den förra kärandens mål redan är avgjort genom käranden eget beslut att själv lägga ner alla sina fordringsanspråk som svaranden godkänt och målet redan är preskriberat. 

Om det finns ett avtal mellan parterna och någon av parterna inte presterar i enlighet med avtalet begår den parten avtalsbrott. En avtalsbrytande part har rätt att avhjälpa sitt avtalsbrott på egen bekostnad och det sker genast och käranden både muntligen och skriftligen kan bevisa att ett avtals – och kontraktsbrott har skett. Sker inte detta är det endast motfordran som skall prövas i den före detta kärandens säte.

Ett avtalsbrott är således en felaktig eller utebliven prestation i relation till vad parterna ursprungligen kommit överens om. Svensk rätt präglas av principen om avtalsbundenhet så snart avtalet har slutits. Det medför i sin tur naturligen att ett brott mot avtal medför konsekvenser för den som brutit avtalet mellan parterna. Det medför också att konsekvenserna av ett avtalsbrott måste kunna beivras i den domstol där svaranden har sitt säte.

En avtalspart kan inte häva avtalet om det föreligger ett väsentligt avtalsbrott. Genom att upprätta ett högkvalitativt och omfattande avtal är det lättare att undvika att avtalsbrott uppstår. Det föreligger alltid skadeståndsskyldighet om avtalsbrottet är vårdslöst. Ett företag som är vårdslöst och inte agerar fackmässigt enligt det avtal som parterna från början skriftligen kommit överens och godkänt måste betraktas som vårdslöst och att svaranden handlat i ond tro. 

Om företaget redan från inledningen av samarbetet bryter mot vad som står i avtalet är svaranden skadeståndsskyldig. Om detta är Högsta domstolen (HD) och juridisk doktrin enig men följer inte alltid sina egna bestämmelser i många fall som jag redan tagit del av och skrivit om. Skadeståndsansvar kan föreligga även om avtalsbrottet inte är vårdslöst men medför stora ekonomiska förluster för käranden. Det räcker alltså med att konstatera avtalsbrott för att skadeståndspåföljden ska aktualiseras. Enligt allmänna kontraktsrättsliga principer gäller att en avtalsbrytande part är skadeståndsskyldig för skador som uppkommer till följd av avtals – och kontraktsbrott.

Avtalsrätten, som inte alltid följs i Sverige, grundas på idén att de parter som slutit avtal ska tillförsäkras det ekonomiska värdet av avtalslöftena., det positiva kontraktsintresset. En part ska kunna lita på löften, som finns inskrivna i avtal som bägge parterna godkänt som har bevittnas, Och om någon bryter löften (begår avtals- och kontraktsbrott) ska de ekonomiska förväntningarna som löftet gett upphov till tillgodoses. Detta innebär att den part som bryter mot sitt avtalade åtagande ska försätta motparten i samma ekonomiska läge som om den avtalsbrytande parten agerat avtalsenligt vilket inte sker i många fall jag skrivit om i mina artiklar och böcker. Det råder enighet om att en part inte kan undgå skadeståndspåföljden om vårdslöshet är orsaken till avtalsbrottet.

Det som händer när en fordran är nedlagd, i många mål som jag redan skrivit om, är att den ena partens försök att dölja sina egna avtalsbrott, vilket medför att rättegångar som bara skulle kunna avgöras på några månader tar flera år i anspråk vilket i sin tur strider mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) och Europarättens direktiv. De enda som är glada över en sådan utveckling och förstås svaranden och deras ombud som försöker utnyttja detta när den som begått avtalsbrottet i stället borde till svars för de avtalsbrott som begås.

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt