Avgöranden inom skälig tid är ett av de krav som Art. 41 (1) i EU-stadgan är också ett krav en allmän rättsprincip inom EU-rätten. Detta krav som inte alltid följs i Sverige att få sin sak prövad inom rimlig tid, vilket är bindande för EU, liksom för alla EU:s medlemsländer. Handläggning skall som framgår här alltid ske inom skälig tid (dvs man skall inte acceptera oskälig tidsutdräkt) och en rättegång som borde kunnat avgöras på ett par månader får inte ta flera år i anspråk, vilket fortfarande sker i många mål där svenska domstolar inte följer vare sig Avtalsrätten, EU-s direktiv, Europarätten eller Den Europeiska konventionen angående skydd för och de mänskliga rättigheterna de grundläggande friheterna ( EKMR) utan att det blir några rättsliga påföljder för dem som felat.

Ett av de direktiv 86/653 EEG av den 18 december 1986 som handlar om Sverige om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter - som Sverige fortfarande inte följer i någon rättsinstans, i fall som jag skrivit om - gäller redovisning av intäkter rörande självständiga handelsagenter. Handelsagenten skall ha rätt till provision på avtal som ingås efter att avtalet upphör, vilket inte sker. Handelsagenten skall ha rätt att kräva få alla de upplysningar i synnerhet utdrag ur böckerna, som huvudmannen har tillgång till, vilket inte heller sker, trots ingångna avtal. Överenskommelser i syfte att avtala om avvikelse till men för handelsagenten får inte träffas. Kan det sägas tydligare? 

Artikel 17 i EU-stadgan föreskriver i ett skydd för äganderätten att var och en har rätt att lagligen besitter och förvärvad egendom och att immateriell rätt skall vara skyddad. Det skedde tyvärr aldrig under den svenska bankkrisen 1987 – 1993 då de svenska krisbankerna kunde säga upp och lägga beslag på svenska företag och deras egendom, ”som inte längre passade in i storbankernas portfölj”. Skyddet för äganderätten är en integrerad del av EU-rätten och har varit så sedan länge. EU-stadgans allmänna regler innebär att det minimiskydd för äganderätten som EU-stadgan erbjuder skall vara i nivå med EKMR, vilket tyvärr inte gäller i många fall som jag redan skrivit om.

Fri bevisprövning är den princip som gäller i svensk processrätt, som varje svensk domstol måste följa i en huvudförhandling. Det innebär att parterna i en rättegång får åberopa den bevisning de kan få fram, vilket gäller huvudförhandling i både mellandom och slutlig huvudförhandling. (så kallad fri bevisföring) Värdet av bevisningen måste prövas fritt av domstolen (fri bevisvärdering) I vissa andra länder, framför allt i Storbritannien och USA, finns regler för vilken bevisning som är tillåten respektive otillåten. Denna rätt har undanhållits i många fall jag redan skrivit om.

Justitiekanslern har möjlighet att reglera felaktiga domar, beslut och vissa anspråk när de svenska domstolarna inte följer lagar och förordningar, men gör det alltför sällan. De anspråk på skadestånd som Justitiekanslern handlägger är i första hand sådana som grundar sig på att statlig myndighet (som domstolar och regeringskansliet) fattar felaktiga beslut. Min uppfattning är att de fall som denna artikel utgör är just sådana grova rättegångsfel som Justitiekanslern omgående måste ta tag i och bevilja skadestånd för. Eftersom att det i de flesta fall fordras att domstolen eller myndigheten gjort sig skyldig till ”fel eller försummelse vid myndighetsutövning” för att skadestånd skall bli aktuellt. För att kunna göra detta måste förstås en granskning vilka lagar och förordningar som domstolen brutit mot i de domslut som anmäls till JK.

Justitieombudsmannen (JO)  är en annan myndighet som granskar att myndigheter och enskilda tjänstemän följer lagar och förordningar, det vill säga om det har gått rätt till vid handläggningen av olika ärenden. JO kan göra kritiska uttalanden och föreslå att myndigheterna förbättrar sina handläggningsrutiner, men är tyvärr en tandlös myndighet, som enligt min uppfattning måste få ökade befogenheter för att fylla sin funktion.  

Kritiken som riktas mot myndighet eller enskild tjänsteman görs alldeles för sällan. Bara runt 5 till 10 procent av JO:s anmälningar leder till kritik. JO:s beslut är heller inte rättsligt bindande. Det betyder att den kritiserade myndigheten formellt sätt inte behöver rätta sig efter JO:s kritik vilket jag hoppas kan förändras snarast nu när Riksdagen redan har beslutat om att tjänstemannaansvaret på nytt kommer att införas i Sverige.

Vad jag saknat under många år är ett svenskt rättssystem som följer lagar och förordningar i den dömande verksamheten. Det gäller även tolkningen av Lagen och Europakonventionen som Professorerna Ulf Bernitz och Jacob W.F Sundberg skrivit om i flera av sina böcker som jag recenserat. Vad jag vänder mig mot är lagar och direktiv som fortfarande inte följs i vårt land. Europakonventionen sätter enligt min uppfattning en rättslig minimistandard på den svenska lagstiftningen och den styr först och främst vilka krav vi - oavsett politisk färg - har rätt att ställa på lagstiftningen både inom EU och i Sverige.

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt