Att försöka hindra käranden eller svaranden i en mellandom eller huvudförhandling att framföra sin bevisning och åberopa vittnen strider däremot rättegångsbalken i svensk lag. Fri bevisprövning är den princip som gäller i svensk processrätt som gäller för bådekäranden och svaranden, som varje domstol måste följa i både mellandom och huvudförhandling, men fortfarande inte gör. Det innebär att käranden i en rättegång får åberopa all den bevisning som de kan få fram med bland annat hjälp av edition. Undantagen är om den ena parten redan lagt ner sin talan i en annan domstol och därmed att alla fordringsanspråken redan är preskriberade. Då begår domstolen grovt rättegångsfel genom att bevilja svarande att åberopa samma argument i tidigare rättegång tidigare fordringsanspråk är nedlagda och preskriberade. 

Kärandens krav skall ju avgöras där svaranden har sitt säte i Mål Ö 1424-15. I 10 kap 20 § första stycket i rättegångsbalken föreskrivs att om en högre rätt inte är behörig att ta upp ett mål som väcks där får den högre rätten på yrkanden av part hänvisa målet till lägre rätt som är behörig. Så har skett i ett mål som jag redan skrivet om. I ett oriktigt beslut från Svea hovrätt 2015-02-28 i Mål Ö 1458-15 fick både Svea hovrätt och Stockholms tingsrätt bakläxa när man bara försökte avvisa målet i stället för att hänvisa det till rätt domstol. Av rättsfallet NJA 1993 s. 119 framgår att om en tingsrätt avvisat en talan därför att tingsrätten inte är rätt forum får käranden begränsa sitt överklagande till yrkande om att hovrätten ska hänvisa målet till rätt tingsrätt, som till slut skedde i detta ärende. 

Svaranden gjorde helt rätt i det första aktuella målet som överförde målet i tid till den anvisade domstolen, men domstolen begick grova rättegångsfel som tvingade den nya käranden att stämma om när det hade räckt att målet bara överfördes. Käranden i det första målet gjorde fel som trodde att de bara kunde föra fram samma krav i den nya domstolen, eftersom de redan hade lagt ner alla sina fordringsanspråk innan målet överfördes och deras fordringar hann bli preskriberade, redan innan mål huvudförhandling i målet,, och deras talerätt försvann i det nya målet. Väcks en ny talan som inte uppfyller de kraven kunde den nya svaranden naturligtvis den nya svaranden som tidigare varit kärande återkomma med sina krav om han inte självmant lagt ner sina krav i rätt tingsrätt och fallet hunnit bli preskriberat. 

Inom processrätten jag skriver om skiljer man på mellan bestämmelser om vilken talerätt som skall beaktas. Behörighet att vara part i en rättegång angående frågan om käromålet ska bifallas eller ogillas och materiella bestämmelser som begränsar möjligheterna att få bifall i talan. Skälet till att man gör denna distinktion är att bristande talerätt är ett rättegångshinder som medför att käromålet ska avvisas ex officio medan brister i fråga om de materiella förutsättningarna leder till att käromålet ska ogillas enligt 34 kap1 § andra stycket rättegångsbalken. Rättegångshinder på grund av res judicata gäller således om en part vars fall redan är nedlagt och preskriberat tas upp i en ny rättegång där svaranden inte har sitt säte.

Att genom ”stupstocksföreläggande” försöka hindra käranden att framföra sin talan är både odemokratiskt och föraktligt, om käranden när målet överflyttas till en annan domstol först tvingas stämma om i stället för att bara fåsitt mål överfört till rätt tingsrätt. Att samtidigt försöka hindra käranden från att få igenom editionsföreläggande - som skulle klargjort alla den bevisning som käranden skulle haft tillgång till - för att vinna målet redan i första rättsinstans kan heller aldrig accepteras om såväl EU:s direktiv som avtalen mellan parterna stipulerar att käranden äger denna rätt som bägge parter skriftligen har godkänt.

Editionsplikten som inte följs i mål jag redan skrivit som som inte följs strider ju mot rättegångsbalken I 2 § första stycket i rättegångsbalken (RB) och EU: direktiv. Den som innehar skriftlig handling, som kan antas ha be tydelser som bevis, är skyldig att förete denna handling. Rätten får enligt 38 kap. 4 § RB förelägga om att förete den. Varför vissa domstolar inte följer rättegångsbalken bestämmelser och EU:s direktiv i denna fråga är en gåta som jag gärna vill ha svar på.  

När ska rätten ex officio avvisa en svarandens talan på grund av bristande talerätt ? Huvudregeln är att domstolen ex officio ska beakta processhinder om svaranden redan har anfört motargument, som inte längre gäller, och om denna talan redan är avslutad på svarandens egen begäran och därför är preskriberad . Om domstolen finner vid en ansökan om stämning att det brister i talerätten i någon av parterna, ska domstolen avvisa målet, 34 kap 1 § rättegångsbalken (1942:740) (RB) det gäller både käranden och svaranden i många mål där tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen tyvärr inte respekterar och vet vilka regler som gäller. Deras okunskap bevisar de själva genom att inte lämna prövningstillstånd där bristande talerätt från någon av parterna förekommer.

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt