När jag höll föredrag om min böcker, vid ett tillfälle på ABF huset i Stockholm, var jag moderator för Joel Dahlberg när han höll föredrag om sin mycket läsvärda bok om den svenska　Pensionsbluffen　som jag även recenserat.　Vi fick byta sal, eftersom det kom så många åhörare som ville lyssna på våra föredrag. Men eftersom denna artikel handlar om hur våra pensioner regleras kan jag intyga att Joel aldrig fick några ordentliga svar på sina frågeställningar. Hans bok är väl värd att läsa och för den som har tur går den nog fortfarande att beställa på något antikvariat eller av Ordfront förlag.　

Men vad som fortfarande gäller　är att pensionssystemet är underfinansierat, och värre blir det. Både Joel Dahlberg och jag har även gått till storms mot bankerna,　vilket jag fortfarande gör i mina artiklar och böcker. Joel Dahlberg i sin bok　Bankbluffen.　Själv har jag visat att de svenska bankernas oligopolsituation måste brytas genom bankdelning vilket fortfarande inte har skett, trots mina upprepade försök att begära att regering och riksdag måste tvinga de svenska storbankerna att betala för de bankkriser krisbankerna själva bär ansvaret för genom sin spekulativa handel. Bland annat derivathandeln. Hittills har det varit är det allmänheten och företagen som har stått för notan.

Vad Joel Dahlberg skriver i sin bok　om pensionssystemet har redan besannats. Pensionen för en vanlig arbetstagare har redan visat sig bli väldigt låg. Ska systemet i framtiden ge något annat än ett magert grundskydd måste mycket stor del av arbetskraften arbeta till långt efter 65. Men det utspelet om högre pensionsålder är väl inget man vinner väljare på. Det har till och med den franska presidenten Emmanuel Macron upptäckt när han lagstiftat om det nya franska pensionssystemet som är mer rättvist än vad som det varit. Lagen har trätt i kraft trots våldsamma protester och våldsverkan för att försöka få honom att ta tillbaka sitt lagförslag vilket de aldrig lyckades med. Vad som nu måste till är att rätta till det orättvisa svenska pensionssystemet som redan drabbar de allra fattigaste.

Vad som nu har hänt i Sverige　är att Sverige inte ens följer de regler som gäller kring hur pensioner skall utbetalas enligt EU:s regelverk som Sverige förbundit sig att följa men fortfarande inte följer i många fall jag redan skrivit. Om inte ens statens tjänstepensionsverk rättar sig efter EU-förordningar (vilket jag skrivit om i flera andra artiklar som handlar om EU:s direktiv som flera svenska domare inte följer, utan några straffpåföljder) kan ju svenska staten dömas till mångmiljonbelopp vilket skulle drabba oss alla skattebetalare. Tjänstemän får naturligtvis ha personliga åsikter om pensionärer, men i sin tjänsteutövning måste tjänstemän följa Europarätten, vilket de inte gör.　

Enligt EU:s förordning 883/2004 skall　pensionen bland annat betalas ut i det land där den tjänats in. De nationella reglerna om beräkning och värdesäkring av pension skall tillämpas vid fastställande av pensionens storlek. Den pensionsberättigade, om han eller hon önskar, kan få samtliga intjänade tjänstepensionsrätter från en och samma tidpunkt, dock tidigast från 60 år beträffande ålderspensionen. Statens tjänstepensionsverk måste därför följa det som står i artikel 6 i EU-förordningen 883/2004 i den Europeiska unionens bestämmelser, hur pensionen skall utbetalas. De som drabbas av att svenska staten inte följer EU-förordning angående hur av utbetalning av skall gå till, måste få upprättelse. I annat fall riskerar felaktiga beslut från Sverige att överklagas till Europadomstolen.

I de fall som Statens tjänstepensionsverk　aldrig betalar ut statlig pension enligt förordning 883/2004 drabbas ju de pensionärer som är berättigad till pension. Det gäller bland annat i ett fall som jag nyligen tagit del av. Personen i fråga har arbetat i statlig tjänst både i Sverige och i EES-landet Norge och därmed kommit upp i de tre år som fordras för att få statlig pension som fortfarande inte utbetalats. SPV:s hantering av detta ärende har enligt mitt förmenande brutit både mot EU-rättens artikel 6 i förordning (EG) nr 883/2004 samt den nordiska pensionsöverenskommelsen som började gälla 1 mars 2002. 　

Personen i fråga har arbetat i statlig tjänst　i Sverige i nästan 3 år. Det fattas bara 14 dagar. Tillsammans med 10 månaders statlig tjänst i Norge har personen i fråga kommit upp i de tre år som behövs för att får statlig tjänst även i Sverige. Min uppfattning är att Sverige inte har förstått att tolka EU:s förordning på rätt sätt. Det har emellertid EES-landet Norge gjort där personen får statlig pension enligt EU-förordning 883/2004 och artikel 2 i den nordiska pensionsöverenskommelsen som började gälla i mars 2002.　

Mats Lönnerblad