Rättsreglerna skall tillämpas med utgångspunkt från vad som skett i verkligheten, men som inte har sammanfattas av tingsrätten, på ett korrekt sätt, i många tvistemål som jag redan skrivit om i mina artiklar och böcker - det vill säga utifrån rådande sakförhållandena – som har sett ut på ett visst sätt som inte tingsrätten beaktat på ett korrekt sätt. Man kan säga att rättsreglerna förutsätter att de faktiska förhållandena till slut blir ordentligt utredda, vilket mål det än gäller, vilket tyvärr sker alltför sällan.  

Vanligt förekommande fall är att parter som förlorar dispositiva tvistemål till följd att domstolen inte tillåter någon av parterna att uppfylla den bevisbörda som placerats på kärandena eller svaranden i dessa mål. Av den anledningen är det viktigt för domstolen att tillåta parterna att lämna in all skriftlig och muntlig bevisning, att tillåta de vittnesförhör som är avgöranden för utgången av målet får åberopats  i både eventuell mellandom och i själva slutförhandlingen. Placeringen av bevisbördan anger ju vem av parterna som är skyldiga att lägga fram tillräcklig bevisning för att en viss omständighet i målet (sakförhållande) föreligger. Tillåts inte bägge parterna att lägga fram all sin bevisning begår domstolen ett grovt rättegångsfel som måste beivras, vilket alltför sällan sker.  

Officialprincipen som även gäller för statliga tjänstemän som för svenska domare är en allmän rättsprincip inom förvaltningsrätten, som stipulerar att även domare ska se till att ett ärende blir utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver (23 § FL). Domstolen har alltså ett utredningsansvar som gäller för både brottsmål och tvistemål. Även inom objektivets – och likabehandlingsprincipen, innebär att våra domstolar måste vara sakliga och opartiska i sin verksamhet ( 5§ andras stycket FL) Det innebär att domstolen inte får grunda sina beslut på andra omständigheter än de som finns tillgängliga får betraktas vid prövningen av ett mål. Det innebär ju att parterna i en tvist enligt likabehandlingsprincipen måste få tillstånd att bemöta inlagor och höra sina egna vittnen i både mellandom och huvudförhandling, för att bägge parterna skall kunna erhålla en ”rättvis rättegång” 

Legalitetsprincipen är ett skydd mot en nyckfull och godtycklig maktutövning ifrån både det allmänna och domstolarnas sida. Enligt legalitetsprincipen från domstolarna bara vidta åtgärder som har stöd för rättsordningen (5§ första stycket FL) Det godtycke som råder när en domstol hindrar vare sig svaranden eller käranden att inlämna skriftliga bevis i domstol eller höra vittnen  - som kan avgöra utgången av både ett brottsmål eller tvistemål  - kan aldrig godkännas. I så fall måste hela rättegången göras om. Sker inte detta strider det mot artikel 6  i Den Europeiska Konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. (EKMR) som Sverige förbundit sig att följa men fortfarande inte följer i många mål. 

Bevisbördereglerna tillämpas endast på faktiska förhållanden som är av omedelbar betydelse för domstolens prövning av målets utgång ( som kallas för rättsfakta) Det är beträffande sådana viktiga förhållande som att få inlämna bevis och höra vittnen  som är av omedelbar betydelse för domstolens prövning av målet utgång. Det är beträffande sådana viktiga och för målet centrala omständigheter som det inte borde finnas något utrymme för domstolen att känna osäkerhet i fråga om hur verkligheten ser ut i fråga om rättsfakta kan man säga att verkligheten allt måste vara svart eller vit. Antingen föreligger rättsfaktumet eller så föreligger det inte. Beviskravet preciserar ju bevisbördans innebörd.  

Min egen uppfattning är att våra svenska domstolar måste lära sig att anpassa sig genom att följa både avtalslagens bestämmelser, Europakonventionen (EKMR) förvaltningslagen och EU:s direktiv för att vi skall få bot mot den oreda som följer när redan första rättsinstans inte följer de lagar och förordningar som gäller i Sverige. Hovrätten måste lära sig att upptäcka de rättegångsfel som begåtts för att  vi skall återfå det rättsväsende vi eftersträvar. Det är ju inga större fel på själva lagstiftningen. Felen uppstår när domar som inte följer lagar och förordningar går straffria. Enda möjligheten att återupprätta svenska domares uppmärksamhet i dessa frågor är att tjänstemannaansvaret på nytt upprättas, som Sveriges Riksdag redan har beslutat om, men  som ännu inte trätt i laga kraft med de straffpåföljder som måste drabba de domare och andra statliga tjänstemän, som inte följer förordningar och lagar.  

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt