Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna undertecknades i Rom 1950. Undertecknande regeringar, vilka är medlemmar av Europarådet, som beaktar den allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, som antagits av Förenta nationernas generalförsamling den 10 december 1948, som beaktar att denna förklaring syftar till att trygga ett universellt och verksamt erkännande och iakttagande av de rättigheter som där angetts. Europarådets syfte är att uppnå en fastare enhet mellan dess medlemmar. Ett av medlen för att fullfölja detta syfte är att bevara och utveckla de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som ingår numera som lag i Sverige från 1995, men som tyvärr fortfarande inte följs i alla rättegångar. 

De grundläggande rättigheterna som Sverige förbundit sig att följa, men fortfarande inte följer i många mål jag redan skrivit om, utgör själva grundvalen för att rättvisa och fred i världen bäst bevaras, å ena sidan, genom verklig politisk demokrati samt, å andra sidan, genom en gemensam grundsyn på och respekt för de mänskliga rättigheterna, på vilka de förlitar sig, som är beslutna, i egenskap av regeringar i likasinnade europeiska stater med ett gemensamt arv av ideal och politiska traditioner samt med stor respekt för frihet och rättsstatsprincipen, att vidta de första åtgärderna för att åstadkomma en kollektiv garanti för vissa av de rättigheter som angetts i den allmänna förklaringen 

Låt mig därför få berätta om två allvarliga fall där svenska domstolar fortfarande inte följer vare sig Europarätten, Europarättens direktiv och Europakonventionens (EKMR:s ) lagar och bestämmelser i Sverige - som redan varit uppe i domstol och överklagats till Högsta rättsinstans - men ännu inte åtgärdats trots anmälan till både Justitieombudsmannen (JO) och Justitiekanslern (JK). Det första fallet handlar om Statens tjänstepensionsverk (SPV) där käranden menar att SPV får ha personliga åsikter om hur stor pension de tänker utbetala, men hon anser att i detta fall som detta mål handlar om. Men enligt min åsikt har man inte följt vad Europarätten som är lagen i detta fall. Och tjänstemännen inom SPV som bryter mot EU-rätten ska naturligtvis inte själva tillåtas avgöra om dessa tjänstemän gjort rätt eller fel. 

När käranden i detta fall ansökte om statlig pension i Sverige med hänvisning till den nordiska pensionsöverenskommelsen som började gälla den 1 mars 2002. Från Norge får den sökande en statlig pension från 1 mars 2014 med hänvisning till bland annat artikel 2 i den nordiska överenskommelsen samt Förordning 883/2004. I artikel 1 i den nordiska överenskommelsen nämns (EEG) nr 1408/71 som senare ersattes av Förordning 883/2004 en förordning som nu gäller i Sverige och inte vare sig kan eller får ifrågasättas. Vad den svenska domstolen inte har förstått är att EU:s lagar har företräde och EU:s lagar skall tolkas på samma sätt i alla EU-länder. När EU samordnar sociala förmåner genom 883/2004 gäller förordningen både i Norge och Sverige och även statlig pension. Käranden förlorade målet i Förvaltningsrätten trots att EU:s förordning i detta fall gäller.

Varken förvaltningsrätten eller Kammarrätten har utrett ärendet ordentligt och Högsta Förvaltningsrätten tog inte upp ärendet trots att kärande hänvisat till EU-rätten.

De andra fallen gäller EU:s direktiv, två skriftliga avtal som svaranden aldrig har följt och lagen om handelsagentur (1991:351) som inte alltid följs i Sverige och blivit föremål för åtskilliga prövningar i svenska domstolar där svaranden i flera fall inte följt vare sig EU:s regelverk eller svensk lag. Käranden i detta fall hade i sin egenskap av självständig handelsagent under 8 år lärt sig att behärska både vad som gäller inom EU:rätten – och svensk lag för självständiga handelsagenter i vårt land, men tvingade ändå gå upp i två rättegångar - där han för i bägge fallen försökte göra upp i godo. I första fallet lyckades han nå framgång genom att åberopa EU-rätten och rådets direktiv av den 18 december 86/653/EEG som handlar om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter i tingsrätten. 

När fallet blev föremål för prövning visste domaren som var referent i målet redan vilka regler som gäller och vilka rättigheter en handelsagent har. Käranden fick till slut ut det skadestånd eftersom svaranden i detta fall inte följt gällande lag och låtit kärande få granska huvudmannens bokföring - som parterna kom överens om när de inledde samarbetet. Men käranden valde att göra upp i godo i ett avtal som bägge kommit överens om.

Men vis av skadan bytte käranden sedan huvudman, lät två jurister både hjälpa till att formulera det nya avtalet och skaffade en ny huvudman med större tekniska resurser och skrev på ett avtal som bägge godkände och undertecknade och kärandens två jurister undertecknade. stipulerade att agenten skulle få rätten att ensam eller tillsammans med sin revisor granska svarandens bokföring. Under sin första period hade käranden lyckats skaffa flera storföretag som kunder som hade verksamhet i både Sverige och utlandet och den nya huvudmannen fick en lista på alla de kunder han sambetade med och som ville ha kvar honom som handelsagent. 

Käranden hamnade ur askan i elden utan att kunna göra något åt saken. Svaranden följde aldrig avtalet mellan parterna till någon del och hävdade att man inte kunde betala ut den provision parterna kommit överens om varför företaget som svaranden var VD för stämdes. Men i detta fall anlitade svaranden två advokater som hävdade att man hade en motfordran och att det var käranden som brustit genom att inte följa avtalet mellan parterna. Men för att få målet flyttat till en annan domstol lyckade svaranden göra detta genom att flytta över kärandens fordran till en annan domstol samtidigt som man lade ner sin fordran där käranden hade sitt säte där svarandens som då uppträdde som käranden aldrig prövades för att sedan läggas ner.

Genom denna juridiska manöver som man hade rätt att genomföra och genom att från början aldrig följt avtalet lyckades svaranden ändå vinna målet, genom att kärande inte tilläts granska svarandens bokföring i strid med två gällande avtal vilket gjorde att svaranden lyckade vinna målet genom att käranden inte fick tillfälle att granska svarandens bokföring i strid med avtal och EU:s direktiv, som överklagade till både hovrätt och Högsta domstolen utan att käranden fortfarande fått rätt.

När det gäller undanhållande av bevisning som skett i detta mål - i både mellandom och huvudförhandling - har jag skrivit flera artiklar i Dagens juridik och om den okunskap som råder när svenska domare vare sig följer svensk lag, EU:s direktiv, Europarätten och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) utan att svenska domstolar reagerat. EU:s direktiv och rättsförhållande mellan handelsagent och huvudman som ger handelsagenten företräde och ger käranden rätt till avgångsvederlag har inte beaktats. Svaranden har ju heller aldrig följt – vare sig avtalen mellan parterna – och hur de nationella lagarna om handelsrepresentation, att skyddet för ingångna skriftliga och bevittnade avtal måste följas, i strid med överenskommelser och i strid med rådande avtal har svaranden för att vinna målet i detta fall kapat både kärandens telefonförbindelse och den gemensamma hemsidan - orderbekräftat kunderna i sitt eget namn i strid med överenskommelse och kunnat processa i två domstolar med hjälp av två advokater under totalt 9 år i ett mål som skulle kunnat avgöras på tre månader.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt