Frågan är berättigad efter alla mina artiklar i denna frågeställning där Sverige vare sig följer likabehandlingsprincipen, Europarätten, Europarättens direktiv och Den Europeiska Konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR). År 2010 skedde en lagändring i Regeringsformen (RF) och meningen att: ”En rättegång ska genomföras rättvist och inom skälig tid,” skrevs in i 2 kap 11 § RF. Rätten till en rättvis rättegång, som Sverige inte alltid följer, fastställs i artikel 6 EKMR. För att garantera att rättssäkerheten följs så bedöms rättegången utifrån ett antal kriterier. Rättegången ska vara rättvis och offentlig, opartisk och oavhängig samt att rättegången ska ske inom skälig tid.

Rättsstatsprincipen innebär att ingen får stå ovanför eller utanför lagen och att statsorganen är skyldiga att följa gällande rätt. I samband med överklagande till högsta rättsinstans måste Högsta domstolen bedöma om det förekommer kränkning av någon av parternas grundläggande rättigheter, om detta tydliggörs i överklagandet till den högsta rättsinstansen. Om rätten till en rättvis rättegång inte skett - enligt Europakonventionen (EKMR) - måste målet prövas av HD eller återförvisas till lägre rättsinstans för förnyad prövning vilket tyvärr inte sker i många mål jag redan skrivit om.

Högsta domstolen är skyldig att granska om det förekommer tydliga och uppenbara fel som måste åtgärdas. Detta inkluderar situationer där domstolen i de lägre rättsinstanserna åsidosatt grundläggande rättsprinciper eller där tidigare fattade beslut är oförenligt med etablerad praxis. Andra särskilda omständigheter som måste beaktas av HD i de aktuella fall - som jag redan skrivit om i mina artiklar och böcker - är om det förekommer grova rättegångsfel, som måste åtgärdas, vilket också är brister i motiveringen i underinstansernas beslut.  

Så har inte skett i ett aktuellt fall som jag nyligen tagit del av där Högsta domstolen i strid mot gällande kriterier som skall ligga till grund för HD:s prövning, nekat prövningstillstånd och därmed nekat käranden i det aktuella fallet rätten till en rättvis rättegång. Det som är synnerligen graverande är att åtta grova rättegångsfel påtalats, avseende hovrättens prövning, varav ett flertal är allmängiltiga och dessutom strider mot gällande rätt och praxis. Hovrätten har bland annat inte prövat det vårdslöshetspåstående som låg till grund för käromålet. 

Hovrätten har inte prövat målet utifrån att det var ostridigt att advokaten – som var svarande – hade i uppdrag att åberopa en utomobligatorisk grund för talan och de facto frånfallit denna grund, Hovrätten har lagt en icke åberopad rättsfigur till grund för dom. Hovrätten har inte prövat om advokaten varit vårdslös, Hovrätten har endast prövat en av fyra grunder varför advokatens agerande vållat käranden skada. Högsta domstolen har inte motiverat sitt nekade prövningstillstånd på ett begripligt sätt utan endast angivit att: ” Högsta domstolen har gått igenom materialet. Det har inte kommit fram något skäl att meddela prövningstillstånd ”. Denna motivering uppfyller givetvis inte kraven på en klargörande beslutsmotivering enligt rätten till en rättvis rättegång som stipuleras i § 6.1 i Europakonventionen.

Sverige har förbundit sig att efterleva Europakonventionen och även den internationella om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR). I de fall Sverige inte följer dessa spelregler kan Sverige riskera att betala skadestånd. Om dessa angivna processuella regler inte upprätt -hålls av Högsta domstolen finns det, enligt min uppfattning, inte längre någon rättssäkerhet då rättsstatens principer inte uppfylls i vårt land. 

Vän av ordning frågar sig om den enda vägen till en fungerande rättsstat - som uppfyller de krav Sverige åtagit sig att efterleva - är att inleda en skadeståndstalan mot den svenska staten mot bakgrund av de konventionsbrott, som de svenska domstolarna gjort sig skyldig till ?

Mats Lönnerblad.
Författare och skribent i finansrätt

Läs vidare: "System 3R-affären" - Ett verk av manschettbrottslingar