Rättsfakta är kopplade till rättsregler. Det kan till exempel vara att någon av parterna inte följt ett påskrivet och bevittnat avtal, som bägge parter godkänt, vilket betyder att avtalet mellan parterna måste skickas in som skriftlig bevisning och som måste tas upp i samband med huvudförhandlingen - då bägge parter har rätt att åberopa all den bevisning - som måste fram. Sker inte detta har domstolen begått ett allvarligt rättegångsfel och hela målet måste då tas om från början, vilket tyvärr sker alltför sällan i Sverige.  

En förutsättning i en domstolsförhandling är att motparten skall kunna bemöta påståenden och åberopa nya bevis om dessa påståenden inte visa sig stämma. Om man till exempel anger att parterna ingått ett avtal och ett visst datum för när avtalet upphör och de intäkter som avtalet mellan parterna är skyldiga att redovisa är det den avtalsskyldiges plikt att anpassa sina priser så att avtalet kan uppfyllas till alla delar - redan från första dagen - till dess att avtalet upphör. Sker inte detta har den som inte uppfyller alla delar av avtalet begått ett allvarligt avtalsbrott, vilket måste framgå av både mellandom och i huvudförhandlingen. 

Detta gör att man måste vara konkret när man anger sina konkreta rättsfakta och grunder. Om man hänvisar till ett avtal är det bra att ange datum och vilka direktiv som gäller för att alla villkoren i avtalet skall vara uppfyllda redan från första dagen avtalet träder i kraft, sker inte detta riskerar man att förlora målet. När man refererar till bakgrunden och omständigheter anges sådana ytterligare omständigheter som domstolen är skyldig att ta ställning till i samband med huvudförhandling. Det viktiga är också att man måste få tillåtelse att bemöta motpartens grunder när man anger sina egna grunder. Det finns stöd för detta i förarbeten i rättegångsbalken. 

En  rättvis rättegång enligt  artikel 6  i Europakonventionen (EKMR) innebär att alla relevanta grunder och påståenden som är av betydelse för målet  måste prövas korrekt och noggrant. Om någon av de åberopade påståenden på ett adekvat sätt inte prövas utgör detta en allvarlig kränkning av konventionen, som måste beivras. Den enskilde som drabbats av denna kränkning av artikel 6 i Europakonventionen kan inleda en rättslig process inom både det nationella rättsväsendet, eller till Europadomstolen i Strasbourg. För att nå framgång förutsätts att det går att bevisa att en allvarlig kränkning föreligger.  

I de aktuella fall som jag redan skrivit om, som författare och skribent i finansrätt , är själva bevisfrågan mycket enkel. Genom att jämföra domen med vad som åberopats, som domstolen valt att inte ta någon hänsyn till trots att det är avgörande för domslutet kan det fastslås att rätten till en rättvis rättegång förvägrats den part som drabbats. I de fall har hovrätten, om den valt att inte pröva frågorna i samband med överklagande till hovrätten begått ett grovt rättegångsfel och även Högsta domstolen (HD) , om inte HD antingen prövat rättegångsfelen genom att återförvisa målet till hovrätten eller själva valt att inte pröva målet.  

Kränkning av grundläggande rättigheter måste beivras om det förekommit en kränkning av parternas grundläggande rättigheter, inklusive rätten till en rättvis rättegång.  Enligt EKMR.  

De allvarliga fel som en domstol begår, sker ofta genom att underrätterna åsidosätter den svenska rättssäkerheten, på ett sätt som sedan påverkat hela utgången av målet, i  många av de fall jag skrivit om, har hovrätten nekat prövningstillstånd och Högsta domstolen inte medgett något  prövningstillstånd, utan någon ordentlig motivering. Enligt min mening,  borde både Justitieombudsmannen (JO) eller  Justitiekanslern (JK) ingripa och rätta till allvarliga rättegångsfel,  vilket tyvärr fortfarande inte sker.

Genom att och se vad parterna åberopat är det enkelt att fastslå när rätten till en rättvis rättegång undanhållits någon av parterna. Det handlar ofta om anmärkningsvärda avvikelser från de spelregler som måste gälla vid varje rättslig prövning.  

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt