Som författare och skribent i finansrätt kommer jag i daglig kontakt med uttryck som inte uppfyller kraven på språklig korrekthet inom både brottsmål och tvistemål. Det gäller hur våra lagar tolkas både inom Europarätten och i vårt eget land, som Sverige fortfarande inte följer i många fall. När det gäller tolkningen av den svenska Anbudslagen (Från 1915:218) måste fortfarande både anbud och svar vara exakt lika för att ett bindande avtal skall uppkomma, vilket är fallet i en process som tagit 10 år i anspråk, som skulle kunnat avgöras på tre månader och fortfarande inte är korrekt avgjord av vare sig svenska domstolar eller av Justitieombudsmannen (JO) eller Justitiekanslern (JK), dit detta ärende är överklagat. Anbudstagaren är skriftligen i detta fall godkänt av avtalen mellan parterna men aldrig brytt sig om att följa några av de skriftligt angivna kraven.

Justitiekanslern anser att avtalsbrott inte är något brott eftersom den som begått avtalsbrott inte hamnar i fängelse - utan endast i bästa fall kan få betala skadestånd - i vårt land. Avtalslagen är över 100 år gammal. Christina Ramberg, professor i handelsrätt, jur dr har utarbetat en omfattande och tydlig kodifikation (”Restatement”) av avtalsrätten under namnet Avtalslagen 2020 där hon konstaterar att principen om avtalsbundenhet, pacta sunt servanda, fortfarande gäller i vår land och att avtalsbundenhet uppkommer genom att parterna ger uttryck för sina avsikter att binda sig rättsligt och når därmed en ovillkorad överenskommelse av bundenhet, vilket skett i många av de tvistemål mål som jag skriver om. Avtalen har i detta fall som jag skriver om uppkommit genom utväxling av anbud och accept som bägge parterna skriftligen har godkänt och som är bevittnat av två jurister.

Förhandlande parter har i detta fall kommit överens om både formkrav och bundenhet, utan att någon av parterna begärt någon ändring i samband med de två godkända avtalen som bägge undertecknat och fått bevittnade. Om parterna, som i detta fall godkänt avtalsbundenheten att de förhållanden som avtalen stipulerar, är båda parterna förpliktade att följa avtalen både när det gäller vad som utlovas i samband med varje genomförd affär och granskning av huvudmannens bokföring varje år. Löftesprincipen är huvudregeln för avtalsslutande i svensk rätt. En part som inte presterar i enlighet med avtalet begår både avtalsbrott och detta sker i strid med löftesprincipen. Rätten att kräva avtalsenlig prestation (fullgörelse) och rätten att den avtalsbrytande parten presterar enligt avtalens ordalydelse finns således när det gäller avtalsbrott som enligt min mening borde betraktas som ett brott som domstolarna är skyldiga att åtgärda.

Rätten till skadestånd får inte ifrågasättas i fråga om avtalsbrott av vare sig domstolarna eller justitiekanslern. Men när det gäller avtalslagen (lag 1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område) ger ingen tydlig definition om ett begånget avtalsbrott är något brott - som åklagarmyndigheten är skyldig att ta över - om domstolen begår rättegångsfel genom att inte följa avtalslagen i en rättegång. Men eftersom avtalsrätten ger rätt till skadestånd, borde skadeståndslagen gälla även när det gäller avtalsbrott.  Har du begått ett brott kan du bli skyldig att betala skadestånd till offret. Ett skadestånd ska ersätta de skador som brottet orsakar. Det kan handla om ersättning för förstörda kläder, en utslagen tand. kostnader för sjukvård eller inkomstbortfall på grund av sjukskrivning, sveda värk eller kränkning. Brott mot avtalslagen är ju per definition ett verkligt ”brott” som i många fall borde anmälas till polisen. 

Min egen uppfattning är därför att skadeståndslagen skall tillämpas mot alla dem som begår allvarliga avtalsbrott, borde först anmälas till polisen som i  större fall som jag redan skrivit som skapat mycket större ekonomiska och livslånga skador för dem som oskyldiga drabbas än ersättningen för en dem som får skadestånd för utslagen tand. Principen om rättsmissbruk, venire contra factum innebär ju att: ”en avtalspart inte ska dra fördel av sitt eget orediga eller illojala agerande” som Christina Ramberg skriver om, vilket innebär att avtalsparterna inte ska dra fördel av olagliga agerade som domstolarna aldrig upptäcker. Därför borde åklagarmyndigheten agera genom att definiera ett avtalsbrott som det allvarliga brott de utgör i många fall där de som drabbas aldrig får någon upprättelse i tid vare sig via domstolar, JO eller genom JK:s försorg.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Läs vidare: "System 3R-affären" - Ett verk av manschettbrottslingar