et kan låta egendomligt, men det är faktiskt sant. Om de rättsvårdande myndigheterna och domstolarna i Sverige inte sköter sig, kan den som blir bestulen på sina tillgångar - också betala vad det kostar -  även om det visar sig att käranden i dessa fall har genom all bevisning, som inte fått åberopats i domstol,  kunnat skildra hur stölden har skett. Jag illustrerar detta med två exempel som är lätta att ta till sig utan att ens behöva studera någon juridik. Avbildad: Mats Lönnerblad

Det första fallet gäller en entreprenör och företagare som blev av med både sitt företag, fastigheter patent och varumärken, som fick betala tiotalsmiljoner i rättegångskostnader utan att få tillbaka vare sitt företag eller patent och varumärken, när ärendet blev prövat i domstol.  Han hade själv skapat sitt företag och blev bestulen av en manschettbrottsling, som han hade förtroende för och ville göra till delägare med en tredjedel av sitt företag, men blev bestulen på all sin egendom, utan några som helst förvärvsavtal,  hade godkänts av ägaren. Under sådana förhållanden borde tingsrätten godkänt begärt editionsföreläggande där ägaren till företagen vill få bevis för att den som stulit hans företag verkligen hade fått något tillstånd att förvärva företaget, men så skedde aldrig i tingsrätten, och målet blev sedan aldrig prövat i vare sig hovrätt eller Högsta domstolen (HD).

Även aktierna i entreprenörens företag försvann genom att en statlig stiftelse lade beslag på företagets aktier, utan tillstånd och utan att betala en enda krona, och när entreprenören påpekade det olagliga i detta förförande såldes aktierna vidare till manschettbrottslingen som kunde berika sig ytterligare på det olagliga förvärvet. De brott som tjuvarna gjort sig skyldiga till genom kapningen av entreprenörens företag och efterföljande transaktioner har fortfarande inte prövats rättsligt och är inte heller preskriberat. Entreprenörens bakgrund visar att koncernen fortfarande är ett framgångsrikt företag och tillverkade verktyg för verktygsmaskiner. Företaget var fram till det stals världsledande inom sitt område.

Det andra fallet gäller en handelsagent och företagare som framgångsrikt arbetat som handelsagent under 8 år och ville byta huvudman för att kunna expandera. Han omsatte redan 10 miljoner och hade några av Sveriges största företag som kunder. För att vara säker på att han valt rätt huvudman, skrev han förslag på två avtal som bevittnats av två jurister och som den nya huvudmannen godkänt. Huvudmannen och agenten var överens om att agenten ägde rätten att granska huvudmannens bokföring en gång per år och hur mycket han skulle få i provision på de kunder som huvudmannen godkände var agentens kunder. Huvudmannen försäkrade agenten att han alltid skull offerera och godkänna agentens kunder i agentens namn. Agenten fick betala för att huvudmannen alltid skulle vara tillgänglig per telefon och skulle svara med agentens nummer och namn.

Avtalen mellan agenten och huvudmannen följdes aldrig av huvudmannen som aldrig tillät agenten att granska huvudmannens bokföring tillsammans med sin revisor. Detta trots att både EU:s direktiv och avtalen mellan parterna tillät honom att göra detta.  Huvudmannen orderbekräftade aldrig uppdragen i agentens namn, trots att den broschyr som agenten skrivit tillsammans med sin huvudman redogjorde hur detta skulle ske. Huvudmannen anpassade heller aldrig sina priser så att agenten kunde erhålla den provision som parterna kommit överens om. De avtalsbrott som huvudmannen gjort sig skyldig till har fortfarande inte prövats rättsligt i något brottsmål och är heller inte preskriberat eftersom den del som prövats på ett felaktigt sätt endast prövats civilrättsligt.

Den grundläggande rättigheten i artikel 6:1 som inte följts i dessa två mål är ”rätten till en rättvis rättegång”. (med konventionens ord ”fair hearing” och ofta betecknad som ”fair trial”. Utmärkande för en rättvis rättegång är att parterna är likställda i processen och att den ene inte gynnas procedurmässigt på den andres bekostnad. I bägge fallen har så skett eftersom editionsföreläggande i det första fallet skulle klargjort att det aldrig skett något godkännande från entreprenören att han tillät tjuvarna att lägga beslag på hans livsverk. I andra fallet skulle en beviljad edition avslöjat att huvudmannen i det andra fallet aldrig följt avtalen mellan parterna till någon punkt, vilket förutsatte att såväl revisorn som agenten äger rätten att granska huvudmannen bokföring.

I bägge fallen skulle kärandena vunnit målen eftersom bägge kunde, genom begärda editionsförelägganden  bevisa i första fallet att de som stal entreprenörens företag aldrig fått någon tillåtelse och i det andra fallet att huvudmannen aldrig följt avtalen mellan parterna och handlat i ond tro. Eftersom bägge målen överklagats och kärandena klagat över att de aldrig fått någon rättvis rättegång borde både Justitieombudsmannen (JO) och Justitiekanslern (JK) agerat och ogiltigförklarat bägge rättegångarna - om de följt reglerna för mänskliga rättigheter enligt europeisk praxis - som Sverige förbundit sig att följa men fortfarande inte följer i många mål jag redan skrivit om.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt