I artikel 6.1 i Europakonventionen framgår att: ”Envar skall när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång.” Dessutom innebär, att vara berättigad till en ”opartisk och offentlig rättegång”. Svenska domstolar är numera är tvingade att avgöra vilka rättsfrågor och rättsprinciper som strider mot lagen genom att tillåta både svaranden och käranden att få lägga fram alla tillgängliga bevis i huvudförhandling. Vilket inte skett i något av de två ärenden som jag vill redovisa i denna debattartikel. Enligt 2 kap 23 § i regeringsformen är det dessutom förbjudet att lagstifta eller utfärda föreskrifter i strid med Europakonventionen.

Orden ”fair hearing betyder enligt art 61§ för Högsta domstolen ledamöter att dessa också, numera är skyldiga att svara på rättsfrågor som inte blir besvarade i vare sig tingsrätt eller hovrätt, och att hovrätten är skyldig att pröva de rättsfrågor och bevilja prövningstillstånd som på de rättsfrågor som inte blir besvarade i tingsrätten, vilket inte heller sker i många andra fall som jag skrivit om i både mina böcker och i dags – och fackpress. De rättsfrågor som inte finns besvarade i tingsrätten i två mål handlar om avtalslagens förpliktelser som aldrig följts av svaranden i detta mål och i bägge fallen om undanhållande av bevisning.

I den första rättegången har käranden och dennes bokföringsbyrå, revisor eller de två jurister som bevittnat avtalen för kärandens räkning - redan kunnat konstatera att svaranden aldrig följt avtalen i något hänseende under de tio år som avtalen gäller - men efter 10 års processande (där det skulle ha räckt med 3 månader) har svaranden vunnit målet i tingsrätten, trots att han aldrig följt någon del av gällande avtal eller EU:s direktiv. Vare sig kärandens bokföringsbyrå eller revisor har tillåtits att vittna i samband med huvudförhandling, i målet, trots att det råder fri bevisprövning i Sverige.

Målet var uppe i Stockholms tingsrätt, där svarande lade ner alla sina fordringsanspråk, och kom sedan upp i den landsortsstad där svarandens hade sitt säte, på begäran av svarandens två advokater. Med hjälp av dessa advokater upprepade svarande sedan sina felaktiga påståenden, som de redan lagt ner i Stockholms tingsrätt, eftersom kärande har sin hemvist i Stockholm hade dom inte rätt att göra detta. Men eftersom de allvarliga rättegångsfel som förekommit i detta fall är ärandet fortfarande inte avgjort, trots att fallet aldrig fick prövningstillstånd i både hovrätt och Högsta domstolen, och även nekades prövningstillstånd av Justitiekanslern. Ärendet nu är anmält till Polismyndigheten för vidare åtgärder.

I den andra rättegången fick inte käranden inte heller lägga fram sina bevis i tingsrätten i tid trots att han begärt editionsföreläggande, som aldrig beviljades. Hovrättsrådet i hovrätten som tidigare varit advokat, nekade prövningstillstånd, och var dessutom jävig och hade tidigare arbetat som advokat, tillsammans med de två advokater som företrädde svaranden. När han inte godkände prövningstillstånd, gynnade ju detta ensidigt både advokaterna och svaranden. 

Företagaren som ägde det framgångsrika företaget förlorade därför både sitt företag sina fastigheter och sina patent och varumärken. Företaget hade startats av käranden och var mycket framgångsrikt.

Men detta ärende är fortfarande inte avgjort. Den som lagt beslag på hans företag dog. Men, innan han gick bort hade han tvingats inställa sig i Kammarrätten, i ett annat ärende. Där erkände han att den företagare, som han stulit företaget från, ägde fortfarande företaget när han lade beslag på både aktierna, patenten och fastigheterna i företaget, som han raskt sålde vidare till utlandet, med stor förtjänst. Företagaren fick betala alla rättegångskostnader trots att han är helt oskyldig. Barnen och hustrun till de som stal hans företag vill inte erkänna att han gjort något fel, trots att deras far redan erkänt sitt brott i Kammarrätten.

I detta ärende är också en stiftelse inblandad, som käranden aldrig haft kontakt med tidigare. Stiftelsen deltog också i kuppen och stal 30.000 aktier från företagaren som när de blev uppmärksammade på stölden snabbt sålde aktierna vidare, till den som stulit företaget. Hur det går med dessa två ärenden vet jag fortfarande inte. Men vad jag vet är att svenska domare ogärna vill rätta sina egna misstag, när de blir uppmärksammade på de fel som gjorts.

Vad som hänt i bägge fallen för företagarna är att de förlorat sina företag och hittills fått betala totalt flera tiotals miljoner kronor, för att bli bestulna, eftersom inte heller hovrätten och Högsta domstolen i bägge fallen tillåtit företagen att åberopa de bevis som först nu finns tillgängliga, och genom att aldrig editionsförelägganden blev beviljade. Tingsrätten hade i bägge fallen undanhållit möjligheten till bevisning i domstol i strid Europakonventionen, och i det ena fallet, dessutom i strid med EU:s direktiv.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt