Vari myndighetsutövning består i våra domstolar har aktualiserats i samband med frågor om det allmännas skadeståndsansvar enlig 3 kap. 2§ i Brottsbalken (BrB). I detta stadgande fastställs att det allmänna (i de många fall svenska staten när det gäller domstolsbeslut) kan bli skadeståndsskyldighet för åtgärder ”vid” felaktig myndighetsutövning. Den beroendeställning som den enskilde i samband med beslut har i samband med domstolsprövningar i både brottsmål och tvistemål. I förarbetena betonas också att underlåtenheter att följa lagar och bestämmelser från domstolarnas sida, som skett i flera fall som jag redan skrivit om i mina artiklar och böcker, i fattade beslut i huvudförhandling kan leda till skadeståndsansvar mot svenska staten enligt 3 kap. 2§ skadeståndslagen.

Genomförandet av bestämmelser inom EU-rätten - som Sverige tyvärr inte följer - i många rättegångar är central i förhållande till rättssäkerhetsprincipen. Sverige är bundet av dessa principer, inklusive att de genomförs i praktiken och att domstolarna tillämpar de direktiv som Sverige redan har implementerat, som domstolarna fortfarande inte följer i flera fall - utan att någon domare reagerar när dessa mål – uppvisar grova rättegångsfel överklagas till högre rättsinstans. De nationella bestämmelserna ska vid domstolsprövningar genomföra EU:s direktiv på ett ”klart, precist och öppet sätt”. I rättspraxis har EU-domstolen föreskrivit att rättssäkerhetsprincipen och principen om EU-rättens effektivitet innebär att Sverige måste genomföra och tillämpa direktiven på ett både praktiskt men också i formellt hänseende.

Det krav som följde av 16§ i 1809 års Regeringsform (RF) innebär att medborgarna borde vara skyddade mot frihetsberövande, landsförvisning och förlust av egendom, utan laga dom. Trots detta får många företagare krediter uppsagda och sina tillgångar beslagtagna utan vare sig någon dom, i samband med varje bankkris i vårt land, vilket fortfarande innebär att de svenska storbankerna - som befinner sig i en oligopolsituation - utan några större problem kan säga upp krediter och försätta företag i konkurs, när de själva befinner sig i en obeståndssituation och tillåter sig att säga upp krediter för skötsamma företag ”som inte längre passar in i bankernas portfölj”. Det fick 60.000 livskraftiga företagare uppleva under den svenska bankkrisen 1987 – 1993 när samtidigt 400.000 människor kastades ut i permanent arbetslöshet.

Hur detta kunde ske i samband med varje bankkris är en gåta. Culpa in contrahendo är huvudregeln inom den svenska avtalsrätten, innefattar ett prekontraktuellt ansvar som krisbankerna inte följer, när de själva befinner sig i kris. Det betyder att parterna som förhandlar om avtal med bankerna, gör det på egen risk, och även står för sin egen kostnad. Bankernas oaktsamhet genom att aldrig följa avtalens ordalydelse när bankerna själva befinner sig på obestånd leder till att skadespråksansvaren i stället överförs till bankernas kunder när företagen stämmer bankerna när de fått sina krediter felaktigt uppsagda. Bankerna får stöd av staten och de företag som svarar för Sveriges framtid försvinner, vilket har medfört att livskraftiga företag går under och många av de framgångsrika företagen väljer att flytta sina tillgångar till Schweiz, eller något annat land som på ett bättre sätt tillvaratar företagarnas intressen. Schweiz ekonomi är numera 10 gånger mer livskraftig än den svenska, medan Sverige och Schweiz ekonomi var likvärdiga under 1970-talet.

Förhållande gäller för barn till invandrare och invandrande föräldrar som flytt från länder i krig kan också råka illa ut och tvingas återvända till sina ursprungsländer. Det kan gälla barn som bott hela sitt liv i Sverige, och inte talar något annat språk en svenska som kan bli utvisade. Samma sak gäller för deras skötsamma föräldrar som har arbeten men inte kommer upp till tillräckliga löner, kan bli utvisade från vårt landet utan någon ordentlig rättegång, vilket på ett uppenbart sätt strider mot Barnkonventionen, som numera ingår i den svenska lagstiftningen. När det gäller häktesförhandlingar bryter Sverige även mot den tid som de häktade sitter inne - i strid med svensk lagstiftning - utan att någon tycks bry sig. Det har även hänt att politiska fångar utvisats från Sverige till länder där det råder diktatur och där de utvisade riskerar att utstå både tortyr och dödsstraff.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
och Sveriges Bankkunders Riksförbund