När man fastställer hur  ett avtal skall tolkas anses den gemensamma partsviljan vara av högsta dignitet. Vad detta innebär är att man – oavsett vad man anser om tidigare kontrakt – i första hand skall tolka avtalet utifrån vad parterna i detta fall vid avtalsslutet - vid det första avtalets undertecknande ansett - och vad  förlängningen av detta avtal innebär som även kräver att bägge parter skriftligen godkänt villkoren i förlängningen av det första avtalet. Avbildad: Mats Lönnerblad

I ett tvistemål som pågått i 10 år och det första avtalet som gällde från den första januari 2009 under en period av minst fem upphörde att gälla den 31.12. 2013 var parterna överens om att förlängningsavtalet skulle förlängas från och med den 1 januari 2014 fram till den 31.12. 2019. Förlängningsavtalet  undertecknades av Verkställande direktören som var huvudman och verkställande direktören i det bolag som skulle företräda huvudmannen som var handelsagent som  bevittnades av både huvudmannen och anställda hos huvudmannen och en Juris doktor som bevittnade handelsagentens och huvudmannens undertecknanden.

Detta förlängningsavtal skall tolkas vad avtalet vid avtalsslutet kommit överens om. Eftersom det första  avtalet även var skriftligt, undertecknat av bägge parter, och det andra avtalet som bara är en förlängning av det tidigare avtalet kan det inte råda någon tvekan om hur de domare som skall tolka avtalens ordalydelse skall betrakta avtalens giltighet. Men så skedde aldrig i mellandomen mellan parterna där de bägge domarna  ansåg att bägge avtalen var preskriberade trots att det inte stämmer med verkligheten. Rätten till avgångsvederlag enligt parternas avtal den 6 november kan ju inte vara preskriberad eftersom parternas avtal den 28 februari 2013 är sådant att förlängningen är juridisk bindande eftersom bägge parterna är  överens om att förlängningen skall gälla under ytterligare fem år fram till december 2019.

 Det första avtalet blev ju  aldrig avslutat eftersom förlängningen av det första avtalet visar att inget av dessa avtal fortfarande kan vara avslutat då huvudmannen som påstod ha en fordran på sin agent vare sig ägde rätt att ta upp dessa fordringsanspråk på nytt eftersom både handelsagenten och hans företag hade sin verksamhet i Stockholm skulle huvudmannen kunnat ta upp sina fordringsanspråk på nytt vilket inte längre är möjligt eftersom han återkallat alla sina fordringsanspråk som inte rör agenten men väl ett av hans företag som gått i konkurs eftersom huvudmannen aldrig följt avtalen mellan parterna.

När avtalsparterna tidigare haft kontakter som i detta fall när parterna tidigare slutit skriftliga och beviljade avtal bör förlängningsavtalet tolkas efter det första skriftliga avtalet som huvudmannen aldrig har följt. Och att huvudmannen återkallat sina fordringsanspråk som beror på att huvudmannen aldrig följt gällande avtal och anpassat sig så att agenten aldrig fått den provision som utlovats i både första avtalet och i den förlängning av det första avtalet som bägge parterna skriftligen godkänt. Det finns ingen regel som säger att man skall utgå från det ursprungliga avtalet eller det senaste avtal i samband med att avtalet i detta fall förlängs. Därför har det varit viktigt att bägge avtalen har undertecknats och bevittnats och därför inte går att ifrågasättas av de domare som borde följa avtalens ordalydelse i bägge fallen vilket aldrig har skett i detta fall.

Täby 2024-08-25

Mats Lönnerblad. Författare och skribent i finansrätt