Genom nya regler går vi från bail - out till bail – in  när det gäller regler av krisande banker. Den fråga som då måste besvaras är hur fungerar det nya krishanteringsdirektivet för svenska banker. Per Holmbäck, senioranalytiker på avdelningen för finansiell stabilitet och konsumentskydd på Riksgälden har svaret på denna fråga. Han menar ”att allting kommer som en respons på finanskrisen 2007 – 2009 när bankerna runt om i världen gick under och medförde stora spridningseffekter på andra banker. Då fanns det egentligen två sätt att hantera krisen på. Dels hade vi krisade banker i exempelvis Irland där staten gick in och stöttade med olika program, så kallade bail - out.”

Denna krishantering skapade stora hål i landets statsfinanser, precis som i Sveriges största finanskris genom tiderna 1987 – 1993. Det ledde till stora underskott av BNP. Dels hade vi krisande banker i USA, till exempel Lehman Brothers, som gick i konkurs. Det ansågs inte särskilt lyckosamt varken ur ett finansiellt stabiliseringsperspektiv eller ur företagarnas och skattebetalarnas synvinkel. Först då genom mina böcker och alla artiklar insåg både Sverige och G20-ländernas regeringar att de behövde hitta andra sätt för att hantera krisande banker och undvika dessa två extremer – alltså stödprogram eller konkurser. Under 2009 bildades därför Financial Stability Board, (FCB) som är ett forum med bland andra G20-ländernas finansministrar och centralbanker.

De utformade ett nytt regelverk för krishantering av banker och detta lanserades på global nivå hösten 2011. Direktivet antogs inom EU under våren 2014. I Sverige kom direktivet att heta Lagen om resolution och trädde i kraft den 1 februari 2016, med Riksgälden som ansvarig myndighet för att tillämpa de nya reglerna, som fortfarande inte har behövts tillämpas i vårt land. Vad lagen går ut på konkret är två vägledande principer som har varit vägledande för att säkerställa den finansiella stabiliteten och att låta aktie – och en del av fordringsägarna, bland annat bankerna själva, men inte företagen och skattebetalarna som fått betala priset för varje ny bankkris. Om en bank står inför en ny bankkris och har grava finansiella problem har Riksgälden mandat att gå in och tvångsförvalta banken och rekonstruera eller avveckla den under ordnade former.

I processen säkerställs den finansiella stabiliteten genom att bankens samhällskritiska funktioner, till exempel konton och betalkort, hålls igång som vanligt. Under processen använder sig Riksgälden av ett förfarande som resulterar i att bankens aktie- och fordringsägare som får bära förlusterna genom att deras innehav blir nedskrivna och / eller konverterade till aktiekapital. Detta kallas för skuldnedskrivning, eller bail-in. – Vissa långivare är dock undantagna från den här processen, exempelvis säkerställda fordringar. I övrigt gäller den ordinarie förmånsrätten, alltså att vissa långivare har sämre ställning än andra. Genom detta förfarande påstår Riksgälden att de kan säkerställa bankens finansiella ställning, utan att skjuta till offentligt kapital. Därmed skulle skattebetalarna skyddas och det är i stället institutens ägare och långivare som får bära förlusterna, på samma sätt som en vanlig konkurs.

Hur skyddas livskraftiga företag vid en sådan process? Det ger tyvärr Riksgälden inget riktigt svar på. Den svenska bankkrisen 1987 – 1993, som jag redan skrivit om i flera av mina artiklar och böcker, var ju den svåraste kris som någonsin drabbat Sverige. Bankkrisen fick stora ekonomiska påföljder, som de livskraftiga företagen och hela svenska folket fick vara med och betala tillbaka. På grund av krisen ökade statsskulden med astronomiska tusen miljarder, plus ränta. 60.000 livskraftiga företag försvann. 400.000 människor kastades ut i arbetslöshet. Tidigare ägde under 1930-talet Kreugerkraschen rum. Många aktiesparare både i Sverige och utomlands förlorade alla sina besparingar när de svenska bankerna och några av tidens mäktigaste finansmän ensidigt nedvärderade alla tillgångar i Kreugerkoncernen som man sedan kunde beslagta för en spottstyver. Vad som hände företagen under dessa två kriser får inte hända på nytt, därför måste hur resolutionsförfarande skall gå till vid nästa bankkris diskuteras offentligt i massmedia.

Det resolutionsförfarande som nu finns måste tas upp i den allmänna debatten. Framför allt genom att utgångspunkter blir mycket tydlig hur vi skall kunna försvara de livskraftiga företagen vid nästa bankkris. Samtliga kapitalstärkande åtgärder ska ju bäras helt och fullt av aktieägare och långivare. Att involvera långivaren i förlusttäckningen är ju ett nytt inslag jämfört med tidigare svensk ordning. Jag delar Riksgäldens uppfattning att när en kris inträffar måste vi vara väl förberedda. Detta innebär också att vi har ett omfattande samarbete med våra resolutionskollegor i de länder där våra banker och företag har sin verksamhet. Eftersom intresset för detta arbete är stort vill jag inte att det skall gå så illa som det gjorde under tidigare finanskriser. Vi måste ju vara säkra på att vi förmår bemästra nästa bankkris på ett helt annat sätt än tidigare.

 Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt