Domstolarna i Sverige, i de fall som i första hand handlägger mål i första instans som rör brottsmål, och tvister mellan enskilda personer och företag måste börja respektera det befintliga regelverket - i mycket större grad - än vad som för närvarande sker. Detta måste ske för att säkerställa att den svenska rättsordningen följs på ett bättre sätt i vårt land i flera fall, som jag redan skrivit om i mina artiklar och böcker.

Det viktiga är att domstolarna tillämpar lagar och förordningar, på rätt sätt. Domstolen är en speciell myndighet som självständigt utövar dömande och rättsvårdande verksamhet. Den självständiga ställningen innebär ett stort ansvar genom att varken regering eller riksdag, någon myndighet, eller någon annan får bestämma, hur en domstol ska döma i det enskilda fallet. Däremot måste de många rättegångsfel som begås i tingsrätten börja åtgärdas, och mål tas om i de fall när svenska domstolar redan i första rättsinstans - vare sig följer lagar eller förordningar eller gynnar den ena parten - på den andra partens bekostnad - vilket sker i flera rättegångar som jag redan skrivit om. Dessa fel som inte rättas till i tingsrätten, måste åtgärdas i nästa rättsinstans vilket betyder att prövningsrätten i dessa fall borde vara obligatorisk.

Domstolsverket är den beredskapsmyndighet inom sektorn för ordning och säkerhet. Denna myndighet ska ha god förmåga att motstå både hot och risker. Vad deras ärenden innefattar är legalitet, objektivitet och proportionalitet. I sin verksamhet ska domstolarna vara sakliga och opartiska. Ett ärende ska handläggas så enkelt, snabbt och kostnadseffektivt som möjligt. Om ett ärende som har inletts av en enskild part inte har avgjorts av inom rimlig tid, får parten skriftligen begära att domstolen ska avgöra ärendet. Domstolen skall då få några veckor på sig från den dag en sådan begäran kom in, avgöra ärendet eller i ett särskilt beslut avslå begäran åtgärder som har stöd i rättsordningen. Domstolen får ingripa i ett enskilt intresse endast om åtgärden kan antas leda till det avsedda resultatet. Åtgärden får aldrig vara mer långtgående än vad som behövs och får vidtas endast om resultat står i rimligt förhållande till de olägenheter som kan antas uppstå för den som åtgärden riktas mot.

Felaktiga åtgärder, i en felaktig mellandom som på ett rättsvidrigt sätt endast gynnar den ena parten redan innan slutlig dom i första instans får inte tillåtas och måste i så fall rättas redan i första rättsinstans. Den som är part i ett ärende har rätt att ta del av allt material som tillförts ärendet och äger rätten att åberopa all tillgänglig bevisning i avtal och avtal mellan parterna. Även EU:s direktiv och Den europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMRs) bestämmelser och EU:s direktiv som numera ingår i den svenska lagstiftningen måste ovillkorligen börja följas i större omfattning än vad som för närvarande sker. Den som för domstolens räkning tar del i handläggningen på ett sätt som kan påverka domstolens beslut är jävig om det finns någon särskild omständighet som gör att hans eller hennes opartiskhet i ärendet kan ifrågasättas.

Om en framställning är ofullständig eller oklar ska domstolen i första hand hjälpa den enskilde till rätta inom ramen för sin allmänna serviceskyldighet. I dessa fall får domstolen besluta att förelägga den enskilde att avhjälpa en brist som finns kvar, om bristen medför att framställningen inte kan läggas fram för prövning i sak. I föreläggandet ska anges att följden av att det inte följs kan blir att framställningen inte tas upp till prövning. Domstolen ska även se till att ärendet blir utrett i den omfattning som dess beskaffning kräver. En enskild part som inleder ett ärende ska medverka genom att så långt som möjligt ge in den utredning som parten vill åberopa till stöd för sin framställning.

Fri bevisprövning är den princip som gäller i svensk processrätt , som varje domare måste följa i en huvudförhandling. Det innebär att parterna i en rättegång får åberopa alla den bevisning som de kan få fram (så kallad fri bevisföring) och att värdet av bevisningen måste prövas fritt av domstolen (fri bevisvärdering) i vissa länder, framför allt Storbritannien och USA, finns regler om vilken bevisning som är tillåten respektive otillåten. Närmare 100.000 människor vittnar i svenska domstolar varje år. Vittnen som både käranden och svaranden har rätt att höra – för att domstolen skall kunna döma rätt genom att följa gällande lagstiftning. – inte för att sätta dit eller skydda någon.

Domstolen är i huvudförhandling skyldig att tillåta vittnen som man skall kalla för att det skall kunna bli ett ”rättvis rättegång”. I Sverige har vi vittnesplikt. Det innebär att man måste komma till en domstol om man blir kallad. Ett tydligt exempel på vittnen som skall höras är om ena parten åberopar en revisor och ekonomiansvariga eller representant från det egna företaget, äger även den andra parten samma rättighet att få höra vittnen från den revisor, bokföringsansvarig eller ekonomiansvarig som representerar motparten.

Huvudprincipen är att alla parter äger rätten att uppge sakförhållanden som råder som motiverar deras begäran (argumentationsskyldighet) och tillåts lämna fram alla bevis för detta (se § 2226.1 och § 239.1 som framgår i den österrikiska civilprocesslagen. Om sakläget förblir oklart (så kallad no Liquet – 2391) måste ändå domstolar fatta ett beslut. Det är då bevisbördsreglerna kommer in i bilden . Varje part bär bevisbördan för att alla faktiska förutsättningar föreligger enligt den rättsregel som den åberopa för dennes talan. Bestämmelserna som jag skriver om är grundläggande för en rättsstat och ger en enskild som anser att hennes rättigheter som kränkts, möjligheten att både få upprättelse och kompensation. Att få tillgång till en rättegång – med domare som förpliktat sig – att följa lagar och bestämmelser, innebär att enskilda i vårt samhälle får ett ökat förtroende för det svenska rättssystemet.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt