I avtalen mellan en handelsagent　som mitt exempel handlar om visar och både agenten och hans huvudman blir juridiskt bindande om bägge parter skrivit under - och bekräftat ordalydelsen i avtalen, vilket domstolen dit målet är inlämnat från början av denna tvist aldrig har förstått. Målet har därför gått vidare, först mot Justitiekanslern och sedan mot Svenska staten eftersom domstolen från början i detta fall aldrig har uppfyllt sina förpliktelser och godkänt inlämnad bevisning från agenten mot hans huvudman. Om det första avtalet förlängs gäller det avtal som bägge parterna var överens om i första avtalet och de förändringar som tillkommit i förlängningen av det första avtalet.

Förändringar som tillkommit　i förlängningsavtalet kan eller får inte ifrågasättas av vare sig svaranden eller domstolen i samband med den rättsliga tvisten, trots att käranden haft rätt i alla sakfrågorna från början och inlämnat den bevisning som visar att svaranden aldrig följt avtalen mellan parterna på någon punkt. 　Inget av avtalen kan då preskriberas innan tiden löper ut i förlängningsavtalet och uppsägningen skett i rätt tid och i laga ordning enligt respektive överenskommelse i bägge avtalen. Har huvudmannen accepterat den provisionsersättning som finns i det första avtalet eller i förlängningen av avtalen. I bägge avtalen gäller även vilken ersättning som skall utgå i förlängningsavtalet och hur debiteringen skall ske, genom de ändringar som gjorts i förlängningsavtalet. 　

Om tvist om ordalydelsen i bägge avtalen　uppkommer - och svaranden är huvudmannen och anser sig ha en motfordran - som sedan återkallas, gäller ju i fortsättningen bara prövningen endast agentens fordran på huvudmannen när målet flyttas till den ort där huvudmannen är verksam. Vad som återstår då är bara agentens fordran mot huvudmannen, som domstolen är skyldig, att utan ytterligare dröjsmål att ta upp utan att målet behöver stämmas om, utan bara gäller överföringen till huvudmannens juridiska hemvist. Så har aldrig skett. Tvisten har kunnat pågå under 10 år utan att den domstol som skulle avgöra målet avgjorde det till huvudmannens fördel utan att agenten tilläts att inlämna befintliga bevis och förhöra sina vittnen.

Domstolen är då　 skyldig att utifrån de bevis　som agenten lämnar godkänna att dessa bevis får överlämnas till den nya domstolen. Och finns det regler som gäller i avtalen mellan parterna hur agenten skall kontrollera om den provision som utbetalas stämmer enligt avtalen, gäller det att domstolen ser till att en granskning av huvudmannens bokföring kommer till stånd. Om avtalen mellan parterna stipulerar detta kan domstolen i neka till att en sådan granskning kommer till stånd genom editionsföreläggande.

Ifrågasätter domstolen bägge avtalen　genom att felaktigt påstå att bägge avtalen skulle vara preskriberade, trots att det första avtalet är förlängt och bägge parter är ä överens och har godkänt villkoren i förlängning att svarande redan återkallat sina fordringsanspråk, som efter fem år är preskriberade,　 mot det företag som agenten använder sig av begår domstolen grova rättegångsfel och målet måste i så fall tas om från början i en annan domstol som inte bara gynnar den ena parten.

Klagan över domvilla i Stockholms　 tingsrätt　är ett särskilt rättsmedel som inte har beaktats i Stockholms tingsrätt i det mål som handlar om tvistemålet mellan en agent och svenska staten Ett exempel är att käranden i målet inte hindrats att få 　anföra alla sina bevis och vittnesmål för att få målet prövat i tingsrätten. Målet har inte tagits upp i tingsrätten trots alla inlämnade skriftliga　 bevis och begäran om att åberopade vittnen skulle få höras i en huvudförhandling. Motparten, i detta fall svenska staten, har inte fått ta del av stämningsansökan och yttrat sig i målet. Vägran att pröva målet är skriven på ett sätt där svaranden själv inte fått tillfälle att yttra sig om inlämnad bevisning.

Det kan ha därför förekommit andra　grova rättegångsfel som kan antas ligga till grund för beslutet att inte vilja pröva målet mot Svenska staten. Det skriftliga beslutet att tingsrätten inte vill pröva målet, är inte tydligt formulerat eftersom all den skriftliga bevisning som inskickats till tingsrätten, 　visar att käranden har rätt att få målet prövat, 　redan i första rättsinstans

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt