Principen om EU-rättens företräde har utvecklats med tiden genom rättspraxis från europeiska unionens domstol. Den ingår inte i EU-fördragen, även om det finns en kort förklaring om företräde bifogad till Lissabonfördraget. I målet Van Gend en Loos mot Nederländska skatteförvaltningen (Mål 26/62) fastställde domstolen att de lagar som antagits av EU-institutionerna innebär rättigheter som gäller fysiska och juridiska personer inför medlemsstaternas domstolar. EU-rätten har därmed direkt effekt som Sverige inte följer i några av de många rättegångar, som jag redan har skrivit om i mina många artiklar och böcker.

Sverige är medlem av Europeiska unionen (EU) sedan den 1 januari 1995. Som medlem i Europeiska unionen omfattas Sverige av EU-rätten som har företräde över nationell rätt. Det betyder till exempel att om en svensk lag står i strid med en EU-lag är det EU-lagen som gäller. Det som är speciellt med EU-rätten är att den gäller före all nationell rätt – även grundlagar. Detta är inte helt okontroversiellt men Sverige som har förpliktat sig att följa EU-rätten men gör det fortfarande inte i många fall utan att de blir några påföljder för de domare som felar.

Till att börja med förflyttas makt från de nationella parlamenten till EU-parlamentet och rådet, som det såklart är svårare för en enskild medborgare att påverka. Vissa författningsdomstolar i Europa har också uttryckt tvivel om det är konstitutionellt möjligt för ett land att ”ge upp” delar av sin nationella suveränitet på det sättet. Anledningen till att medlemsstaterna i princip ändå accepterar EU-rättens företräde är att det gynnar dem. Om medlemsstaterna självmant kunde bryta mot EU-lagar när det passade dem skulle inte EU fungera för någon vilket framgår tydligt i de fall där svenska domare tillåter sig att bryta både mot EU-rätten och dess direktiv utan att någon reagerar i de fall jag som jag redan refererat till i mina artiklar och böcker.

Europeiska unionen har ställning som juridisk person, och den har som sådan en egen rättsordning som är fristående från internationell rätt. Vidare har EU-rätten direkt eller indirekt inverkan på medlemsstaternas lagstiftning och blir en del av varje medlemsstats rättssystem. Europeiska unionen är i sig själv en källa till lagstiftning. Rättsordningen indelas normalt i primärrätt (fördragen och de allmänna rättsprinciperna), sekundärrätt (som grundas på fördragen) och kompletterande lagstiftning.

Hur tillämpas EU-lagstiftningen? Förordningar och beslut blir automatiskt bindande i hela EU den dag de träder i kraft. EU-länderna kan dock behöva ändra sin nationella lagstiftning och det krävs att nationella organ eller tillsynsmyndigheter genomför EU-lagstiftningen vilket Sverige fortfarande saknar eftersom många mål jag redan skrivit om fortfarande vare sig tillämpar EU-lagstiftning eller direktiv. Trots mina många påpekande i mål som handlagts av både Justitieombudsmannen (JO) och Justitiekanslern,(JK) vill inte Sverige rätta in sig i leden och tillämpa EU-rätten och dess direktiv fullt ut !

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt