I fråga om faktiska förhållanden som är av omedelbar betydelse för　domstolens prövning av målets utgång (rättsfakta) finns emellertid　inget utrymme att hysa någon osäkerhet om hur verkligheten är beskaffad.　I domstolsvärlden är verkligheten i fråga om rättsfakta alltid　svart eller vit. Antingen föreligger rättsfaktumet eller så existerar det inte. Avbildad: Mats Lönnerblad　

Någon grå mellanzon finns inte.　För att kunna ta ställning till om käranden har rätt till skadestånd　på grund av ett visst handlande från svarandens sida, måste domstolen　fullt ut ta ställning till om svaranden handlat eller inte handlat på det　sätt som parterna påstått vilket tyvärr inte sker i många tvistemål som jag skrivit om i mina artiklar och böcker. Enligt 11:5 i Regeringsformen (RF) får rättstvister mellan enskilda　inte utan stöd av lag avgöras av andra myndigheter än domstolar och då är det viktigt att domstolen följer lagar och förordningar som inte går att bortse från. Görs inte detta måste målet tas om från början i en annan domstol. Finns det avtal mellan parterna som bägge parter godkänt och undertecknat är det avtalen som gäller som inte får ifrågasättas, av någon domare, där avtalen skall tolkas och följas, utan att kunna ifrågasättas eftersom ingen står över lagen vilket gäller även i svenska domstolar.

Den tillämpliga lagregeln om avtals uppkomst　genom utbyte av anbud och accept är konstruerad utifrån den situationen att det råder　full visshet om att parterna uttalat sig på ett sådant sätt att det vid en　rättslig bedömning föreligger anbud och accept. Finns det avtal där både käranden och svarandens godkännande bekräftat innehållet i avtalen genom att skriftligen godkänna avtalens innehåll, men aldrig följt avtalen, kan inte domstolen bortse från att pröva om de av bägge parterna godkända avtalen följts till fullo. Om så inte är fallet inte blir den som inte följt avtalen automatiskt skadeståndskyldig. Därför är det oerhört viktigt att kunna åberopa både skriftliga och bevittnade avtal som är undertecknade av bägge parter innan och ifall en tvist mellan parterna uppstår.

Rättsreglerna ska tillämpas med utgångspunkt　från vad som har skett i verkligheten, det vill säga utifrån att sakförhållandena har sett ut på ett visst sätt. Man kan säga att rättsreglerna förutsätter att de faktiska förhållandena är ordentligt utredda av domstolen som måste kunna både läsa igenom avtalen ordentligt och se vilka löften som innefattas i varje avtal. Och om parterna följt villkoren i avtalen. Ofta är det inga större bekymmer att tillämpa rättsregler på klarlagda sakförhållanden (även om det såklart kan förekomma att domstolen också behöver pröva oklara rättsfrågor). Sker slutlig dom redan i första rättsinstans utan att betydelsen av ingående avtal prövats ordentligt måste målet tas om.

Bevisbördans placering mellan parterna　i en tvist vid domstol har mycket stor betydelse för vilken av parterna som kommer att vinna tvisten. När det t.ex. gäller avtal har den part som påstår att ett avtal har ingåtts med motparten tvungen att bevisa detta. Om motparten förnekar att det påstådda avtalet har följts, till alla delar i avtalen, måste domstolen utreda om så är fallet, och för att kunna konstatera om detta är sant. Om ena parten lyckas bevisa att avtal har ingåtts och det medför skyldighet för motparten att t.ex. betala ett belopp har motparten att bevisa att betalning har skett efter de belopp som motparten accepterat att betala. När det gäller vilka övriga förpliktelser som någon av parterna i övrigt förbundit sig att följa när det gäller kontrollen som parterna enats om för att kunna kontrollera om rätta utbetalningar har skett under hela avtalsperioden, måste domstolen bevilja editionsföreläggande, om så aldrig har skett och om både avtalen och EU:s direktiv stipulerar att detta måste ske.

Det värsta exemplet jag har sett　när det gäller svenska domstolars agerande i strid mot inlämnade beviskrav och bevisfakta är vad en entreprenör och företagare råkade ut för när han blev bestulen på sitt företag. I det fallet var både regeringskansliet, den statliga stiftelsen Industrifonden och de svenska domstolarna involverade. Den personen som stal hans företag har erkänt inför Kammarrätten - att under tiden företaget stals - så ägde innovatören och företagaren fortfarande sitt företag. I ett sådant fall borde domstolen omgående agerat och återlämnat värdet av företaget till ägaren, eller hela företaget tillbaka till den rättmätige ägaren som de facto fortfarande äger sitt företag eftersom det i detta fall inte finns några giltiga förvärvsavtal.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt