En arvstvist i domstol uppstår när arvingar inte kan komma överens om hur arvet ska fördelas och tvisten måste avgöras av domstol. Det kan röra sig om allt från tolkning av ett testamente till hur en fastighet ska värderas och fördelas. Processen kan bli kostsam och långvarig, och det är därför vanligt att försöka lösa tvisten genom förhandling eller med hjälp av en boutredningsman eller skiftesman innan man vänder sig till domstol.  Avbildad: Mats Lönnerblad

En arvstvist i domstol börjar oftast med att en part ansöker om stämning vid den aktuella tingsrätten där svaranden har sitt säte. Därefter följer en förberedande fas där parterna, eventuellt med hjälp av jurister, förbereder sina argument. Om parterna inte når en förlikning, fortsätter tvisten till en huvudförhandling, där domstolen avgör tvisten genom en dom.

Vad domstolen då är skyldig att göra: är höra de berörda parterna innan dom. Sker inte detta gör sig domstolen skyldig till grova rättegångsfel. Vid en arvstvist där dödsbodelägare är oense - om hur arvet ska fördelas - kan en skiftesman utses för att hjälpa till att lösa den uppkomna konflikten. Skiftesmannen kan fatta beslut om tvångsskifte om dödsbodelägarna inte kan komma överens. Skiftesmannen är också skyldig att höra de berörda parterna. Och om tvisten fortsätter kan den också avgöras i tingsrätten.

Bröstarvingars arvsrätt innebär att den avlidnes barn (och i vissa fall barnbarn) har rätt att ärva en del av kvarlåtenskapen. Denna rätt kallas laglott och motsvarar hälften av den arvslott som bröstarvingen skulle ha fått enligt lagen om inget testamente funnits. Bröstarvingar kan inte göras helt arvlösa, men genom testamente, kan deras arvslott begränsas till laglotten. I ett fall - som redan har avgjorts på ett felaktigt sätt i domstol - handlar om en sons rätt att ge bort sitt arv till sin fru vilket skulle kunna ha regleras lagligt enligt svensk arvsrätt, vilket aldrig skedde.

Enligt lagen har bröstarvingar (barn) alltid rätt till sin laglott, vilket är hälften av arvslotten. Detta innebär att även om en far eller mor testamenterar bort all sin egendom till sin fru, och när frun avlidit, har sonen rätt att kräva ut hela sin laglott och ge bort en del av denna laglott till sin fru. Om fadern vill att bröstarvingarna ska ärva mindre än laglotten, kan han upprätta ett testamente där han förordnar om detta, men bröstarvingarna kan fortfarande begära jämkning av testamentet för att få ut sin laglott.

En person som avsagt sig sin arvsrätt till förmån för sin fru, som i detta rättsfall, måste både kallas och höras i rätten innan ett slutgiltigt beslut fattas i denna arvstvist om modern kan tillåta sin son att ge bort en del av sin laglott. Detta gäller särskilt om det finns frågor kring giltigheten eller omfattningen av avsägelsen. Även om en person avsagt sig sin arvsrätt, kan det finnas omständigheter som gör att avsägelsen inte är giltig eller att den inte omfattar alla tillgångar. Men eftersom lösöret i denna tvist fördelats på lika villkor mellan bröstarvingarna i detta fall som redan avgjorts i domstol visar att alla bröstarvingarna också äger rätten till den att få sin del av senare ekonomiska utfallet av arvet som skett efter moderns död.

De bägge systrarna agerande lagstridigt mot sin bror i denna arvstvist- genom att han aldrig fick tillåtelse att ge bort den ekonomiska delen som skulle ha delats lika mellan bröstarvingarna, där han även ägde rätten att ge bort sin del av det ekonomiska arvet till sin fru. Tingsrätten som aldrig kallade sonen, när ärendet skulle avgöras i domstol, och hörde heller aldrig sonen i samband med tvisten, när frågan uppkom om sonen ägde rätten att ge bort sin del av det ekonomiska arvet.

Därmed begick tingsrätten ett allvarligt tjänstefel, när de aldrig lät vare sig kalla eller höra deras bror i samband med ekonomiska arvskiftet efter deras bägge föräldrar, vilket gjorde att det beslutet som domstolen hade tillkännagett inte heller gick att överklaga till någon högre rättsinstans. Och sonen gick därmed miste om sin del av detta arv som han redan godkänt skulle tillfalla hans fru och som hans moder hade accepterat.

När sonen protesterade mot beslutet i efterhand var det redan försent. Domstolen som i detta fall, hade kränkt hans rätt att både höras i domstolen, och hans rätt att genom moderns försorg se till att hans fru skulle få ärva sonens del av ekonomin och överklaga, vilket skulle kunnat skett, om han hade blivit kallad när fallet skulle avgöras i domstol.

Om allt hade gått rätt till hade överklagandet sedan kunnat göras skriftligt till nästa instans, om sonen inte hade fått denna rätt redan i första rättsinstans. I så fall och det hade varit viktigt att tydligt ange vilket beslut som överklagas, varför det anses felaktigt och vilken ändring som önskas. Om domstolen inte ändrade beslutet, skulle överklagandet ha skickats vidare till nästa högre instans för prövning. Sonen skulle vunnit målet, redan i första rättsinstans om han hade blivit kallad, eftersom han hade rätten på sin sida, att låta den ekonomiska delen av arvet gå vidare till hans fru efter bägge föräldrarnas bortgång.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt