Bengt Lindell är professor emeritus i civil och straffprocessrätt vid juridiska institutionen i Uppsala och Karlstads universitet. Jag har nyligen läst, för att kunna recensera hans två senaste böcker där han skriver i den femte omarbetade upplagan av Civilprocessen, (1991) Iustus förlag, som handlar om rättegång samt skiljeförfarande och medling och hans senaste bok Bevis –och rättstillämpning – en samtidig verksamhet boken handlar om beviskrav, val av beslutsalternativ i mer komplicerade fall (1994) Norstedts juridik. Avbildad: Mats Lönnerblad

Huvudregeln att beviskravet i tvistemål är att det skall vara ”styrkt”. Det är inte en exakt vetenskap, men för att illustrera kan ges ungefär hur stark bevisningen ska vara procentuellt. När det rör sig om att det ska vara ”antagligt”, ska det vara ungefär 50% säkert att det är så. När beviskravet är ”sannolikt” ska det vara lite mer än 50% säkert. I de situationer där beviskravet är ”styrkt” ska det vara ungefär 75% säkert. I Svenska Akademins ordbok står det att ett bevis är grund för visshet om något. Där står också att sanning är något som är i överensstämmelse med verkligheten eller något som erfarenhetsmässigt är sant. För att få fram sanningen i både brottsmål och tvistemål tillämpar Sverige fri bevisprövning som innebär att bevisföringen är fri och får därför inte ifrågasättas som tyvärr fortfarande sker i Sverige i många tvistemål som jag redan skrivit om i både dags- och fackpress.

I svensk processrätt är det i regel tillåtet att åberopa all bevisning betonar Bengt Lindell i sina böcker, som parterna kan få fram (fri bevisföring), men att undanhålla bevisning är inte tillåtet om det skulle bryta mot kontradiktionsprincipen och principen om parternas likställdhet, vilket tyvärr sker alldeles för ofta i svenska domstolar. Skriftlig bevisning som innehas av en part ska delas med motparten, och om innehavaren inte lämnar ut handlingen kan rätten besluta om vite eller tvingande åtgärder för att få fram beviset. Domstolen får dock avvisa viss bevisning om den inte behövs, eller saknar betydelse i målet, enligt 35 kap. 7 § Rättegångsbalken (RB). 

I strid med principen om likställdhet är inte tillåtet att ha tillgång till ett bevisfaktum som motparten inte har tillgång till, då det skulle gynna den ena parten på den andras bekostnad. Den som innehar skriftlig bevisning är skyldig att dela med sig av den till motparten. Huvudregeln är att parterna får åberopa all bevisning de kan få fram i målet. Domstolen skall sedan värdera bevisningen fritt. Domstolen får inte avvisa betydelsefull bevisning som tyvärr fortfarande sker, som har betydelse för att avgöra målet. Endast om bevisningen inte är relevant för de omständigheter som ska bevisas. Avvisning får bara ske när det är tveklöst befogat för att upprätthålla en rättvis rättegång. All bevisning som tas upp under rättegången används för att domstolen ska kunna döma i målet. Lindell poängterar att domaren inte har rätt att fälla dom efter behag. Den måste snarare grundas på objektiva fakta, det vill säga både på bevisningen och hela innehållet i förhandlingen.

Boken: Civilprocessen behandlas som i tidigare upplagor hela civilprocessen. De tre första kapitlen bildar en allmän del vilket beskriver och analyserar processens funktioner, rättegångsreglernas uppbyggnad och systematik som både advokater, domare och åklagare måste följa. Därefter behandlas rättsskipningens organisation, jäv och forumreglerna, parterna och deras talan. Rättegången i tingsrätt och överrätt när det gäller olika slags avgöranden. De två avslutande kapitlen redogör för skiljeförfarande och medling,

Boken: Bevis– och rättstillämpning – en samtidig verksamhet, är en processrättslig bok som är väl att läsa för alla som alla bör intressera sig för, som behandlar tvivel och hur det går till när en domstol i mer komplicerade fall avgör saken och därmed väljer beslutsalternativ. Lindells undersökning görs mot bakgrunden av teorin om växelverkan, som innebär att domaren måste granska både rättsregel och sakförhållande och vad lagar och bestämmelser stipulerar i de olika fallen, innan dom. Det kan också betyda att i vissa fall vara uppenbart att ett avtalsbrott är av väsentlig betydelse som gör att om bägge parter skrivit under och bevittnat avtalen går sådana avtal inte att bortse ifrån både när det gäller avtalens längd och innehåll. Domstolen måste också bevilja höranden av sakkunniga vittnen från bägge parterna. Sker inte någon ordentligt prövning kan riskerar målet att återförvisas till första rättsinstans vilket fortfarande inte sker i många tvistemål som jag skrivit om.

Betydelsen av konkret och tydligt bevistema som Bengt Lindell skriver om, visar betydelsen av konkreta och tydliga bevisfakta, som fortfarande inte respekteras i många domstolsförhandlingar som jag redan skrivit i både dags och fackpress, som Lindell tar upp i bägge sina senaste böcker. Därför är bägge böcker väl värda att läsa och förstå inte bara av verksamma jurister i olika funktioner utan även av en juridiskt intresserad allmänhet som enligt mitt tycke borde intressera sig mer för dessa viktiga frågor.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt