Betydelsen av fakta i Avgörande bevisning som varje domstol måste respektera i domslut vid ett avtalsbrott är att den som kan bevisa att ett avtalsbrott skett och att skadan uppkommit till följd av brotten - i både det första och förlängningsavtalet i detta mål redan i tingsrätten - borde käranden i detta fall vinna målet i första rättsinstans. 　Avbildad: Mats Lönnerblad

För att vinna ett tvistemål krävs bevis　för　avtalsbrottet　(att det finns ett giltigt avtal och att villkoren inte har följts) och　hur skadan　som uppstått, samt hur avtalsbrotten i detta fall orsakade denna skada. Vanliga bevis inkluderar skriftlig korrespondens (e-post, brev), kvitton, offerter, interna dokument, avtalshandlingar och vittnesmål.　Ett skriftligt avtal som godkänts av båda parter utgör stark bevisning i denna pågående tvist, då det redan finns dokumenterat och 　käranden har bevisat att villkoren aldrig följts i två avtal 　i Mål T 391-15 och skulle därför inte gå att missförstå - i en pågående 　rättegång som nu är föremål för resning i Högsta domstolen i Mål Ö 431-25.　Inlämnade avtalsvillkor redan i tingsrätten, tydliggör vad som är överenskommits, 　för att styrka avtalets existens　och avtalens ordalydelse går därför inte att missförstå, vilket domstolen ändå gjort genom att avtalet förlängts för en period av ytterligare fem år som bägge parter skrivit under och godkänt.

Lagstiftning i Handelsagenturlagen　är tvingande - som käranden redan påpekat i Mål T 391-15 - 　åtskilliga gånger, som vare sig svarande eller tingsrätten brytt sig om att följa i detta mål. Tingsrätten har trots upprepade begäran om editionsföreläggande domstolen aldrig brytt sig om att följa. 　Ytterligare en skillnad är att förhållandet mellan en handelsagent och huvudmannen finns reglerad i lagen om handelsagentur, som kärande redan påpekat innan huvudförhandlingen i tingsrätten. Lagen innehåller tvingande bestämmelser om förhållandet mellan handelsagenten och huvudmannen, men inte förhållandet gentemot kunderna/köparna. Bevisade brott mot Handelsagenturlagen är därför förenat med påföljder som tingsrätten aldrig har följt i trots de bevisade brott som skett redan i det första avtalet och ändringarna i uppföljningen av detta avtal som, 　svarande också skriftligen har godkänt och som gäller under en period av ytterligare fem år.

　Käranden har drabbats dubbelt　som inneburit att käranden aldrig erhållit 30 procent i ersättning i det första avtalet eller kunnat debiteras sina kunder på det sätt som förlängningsavtalet stipulerar 　som han tidigare kunna göra som VD för en annonsbyrå mer än 30 år, och som han startat från grunden. Men där Annonsörsföreningen minskade provisionen för alla godkända annonsbyråer i Sverige - från 15 procent till 3 procent - vilket gjort att kärande valde att sluta som VD och byta karriär till handelsagent. 　Vanliga påföljder för bevisade avtalsbrott är ekonomiska såsom förlorad ersättning, krav på skadestånd som redan borde ha skett i Mål T 391-15 i första rättsinstans.　

Lagen för Handelsagenter innehåller　tvingande bestämmelser, vilket innebär att avtalsvillkor som är sämre än handelsagenturlagen lagen, inte är bindande för agenten vilket tingsrätten inte heller har förstått.　Handelsagenturlagen ger också agenten rätt att granska huvudmannens bokföring, vilket trots uppenbara missförhållande och bevisningen att vare sig det första eller andra avtalet har följts. Agenten har rätt att från huvudmannen få alla upplysningar som denne har tillgång till och som agenten behöver för att kunna kontrollera om provisionsnotan där svaranden redan i det första avtalet innehåller de provisionsbelopp som är intjänade enligt Handelsagentlagen som svaranden aldrig har följt enlig 14 § i Handelsagenturlagen - som käranden redan har påpekat i åtskilliga inlagor redan i tingsrätten. Till sådana upplysningar hör utdrag ur huvudmannens bokföring.　Om då huvudmannen inte inom skälig tid efter det att begäran därom framställts lämnar agenten sådana upplysningar som avses i första stycket eller det finns anledning att anta att dessa upplysningar eller uppgifterna i provisionsnotan är oriktiga, har agenten rätt att granska huvudmannens bokföring i den omfattning som behövs.

Huvudmannen har därvid att avgöra　hur granskningen skall ske av agenten själv eller av en auktoriserad eller godkänd revisor som agenten har utsett.　Agenten är inte bunden av avtalsvillkor som är mindre fördelaktiga för honom än bestämmelserna i § 14. Käranden har därför föreslagit att granskningen skulle kunnat ske antingen av honom själv eller tillsammans med sin revisor. Både domstolen och svarande har svarat med att ingen granskning kan beviljas, trots begäran om edition vilket på ett uppenbart sätt strider mot Handelsagenturlagen som Sverige förbundit sig att följa. Artikel 6　 i Europakonventionen som garanterar "rätten till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid". Denna artikel slår fast att alla som prövas vars medborgerliga rättigheter och skyldigheter prövas har rätt till en rättvis, offentlig rättegång av en opartisk och oberoende domstol inom rimlig tid, vilket inte går att påstå i detta tvistemål som bara i tingsrätten tagit 13 år innan huvudförhandling och som sedan inte gått att överklaga till högre rättsinstanser.

Käranden har aldrig tillåtits granska　svarandens bokföring i strid med den tvingande lagstiftningen i Handelsagenturlagen, eller fått höra de vittnen som han begärt få höra och där domaren i tingsrätten - 　i strid med undertecknade avtal - och en förlängning av detta avtal fått skriftligt godkännande på att överenskommelsen i förlängningsavtalet stipulerar att kärande själv tar över　 all fakturering som svaranden också godkänt. 　Betydelsen av som i detta fall vittnar om flera uppenbara avtalsbrott är att det innebär ett tydligt, allvarligt och omedelbart brott mot avtalade villkor, vilket ger den drabbade parten starkare rättigheter genom att 　kräva skadestånd eller avhjälpande åtgärder som fortfarande inte har skett i detta mål. I detta tvistemål är det parterna (de som är involverade i målet), genom sina ombud, som har　rätten att förhöra vittnen.　Vittnesmål i dessa 　fall handlar om de bägge avtalen som svaranden godkänt som svarande aldrig följ och som käranden i strid med gällande rätt blivit nekad att förhöra.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt