I svensk rätt är ett muntligt avtal juridiskt bindande, precis som ett skriftligt, eftersom Detta gäller så länge båda parter har visat en tydlig vilja att ingå ett avtal och att grundläggande villkor är uppfyllda genom att i detta mål bägge parter skriftligen godkänt avtalens villkor och ordalydelse.　Avbildad: Mats Lönnerblad

Den stora utmaningen med muntliga avtal　är dock att det är svårare att bevisa deras innehåll vid en tvist.　Den som hävdar att ett avtal existerar har bevisbördan, det vill säga ansvaret att bevisa det. Bindande skriftliga bevis är skriftliga handlingar som åberopas i en rättegång för att bevisa en omständighet.　Även om muntliga avtal kan vara juridiskt bindande enligt svensk avtalsrätt, är skriftliga bevis starkare i tvister och kan bland annat utgöras av kontrakt, avtal eller e-postmeddelanden. Tvingande villkor i avtalslagen är regler som inte kan avtalas bort och därmed har företräde i beaktande av avtalens innehåll som parterna redan har kommit överens men som huvudmannen i detta mål aldrig har följt. Dessa bestämmelser är till för att skydda den svagare parten som i detta fall är handelsagent och måste kunna tillvarata sina rättigheter mot sin huvudman

I handelsagenturlagen finns tvingande　villkor　och dispositiva villkor.　De tvingande villkoren är de som inte får avtalas bort, på ett sätt som är sämre för agenten, som till exempel reglerna om agentens rätt till avgångsvederlag och uppsägningstid och rätten att få granska huvudmannens bokföring om huvudmannen som i detta fall låter bli att redovisa intäkter från en kund som handelsagenten samarbetar med. Rättigheter som domstolen redan i en mellandom i första instans struntat i att beakta, trots inlämnade bevis att agenten är handelsagent. De dispositiva villkoren är de som parterna kan avtala om, men som lagen ger riktlinjer för ifall parterna inte kommer överens.　

Rätten att få granska huvudmannens bokföring　En handelsagent har rätt att granska huvudmannens bokföring om det behövs för att kontrollera provisionen och om det är fastställt i både avtal och EU-direktiv.　Detta skydd är tvingande och får inte avtalas bort, och det innebär att agenten kan begära insyn i bokföringen för att verifiera att all rättmätig provision har betalats ut. Denna rätt har nekats handelsagenten av domstolen trots att det är klargjort att huvudmannen i detta fall aldrig anpassat sina priser för att handelsagenten skall kunna erhålla 30 procent i provision i vare sig det första eller i förlängningen av detta avtal där huvudmannen tillåtit agenten att överta faktureringen för att erhålla 30 procent i provision genom att fakturera sina egna kunder. Tingsrätten har till och med förklarat i en mellandom att avtalet mellan parterna upphört, trots att huvudmannen godkänt att avtalet förlängts med en period av ytterligare fem år.

Vad käranden kunnat bevisa i Mål Ö 431-25 är att Uddevalla tingsrätt inte följer tvingande lagar och bindande bevis ( i Mål T 391-15) vilket är ett brott mot rättsordningen, eftersom domstolens uppgift är att tillämpa gällande lagar, inte att skapa dem.　Om en domstol som i detta fall när käranden begär ersättning av staten inte för att inte följa överordnade lagar tingsrättsdomaren har medvetet ignorera både innehållet i två skriftliga avtal och tvingande lagar, och borde rådmannen i detta fall även åtalas för tjänstefel.　Käranden yrkar därför på nytt att även yrkande om edition borde ha beviljats eftersom målet i så fall skulle kunnat avgöras på 3 månader i stället för tretton år redan första rättsinstans. Tingsrätten har ju avslagit edition därför att den tror att begäran om edition saknar betydelse, när huvudmannen i detta fall innehar all skriftlig information i sin bokföring, vilket skulle avgjort hela målet på tre månader då bokföringen innehåller alla uppgifter som huvudmannen är skyldig att uppvisa på begäran. (Rättegångsbalken, RB 38-2 och Handelsagenturlagen)

Det finns ett generellt förbud mot censur　i vårt land, vilket även gäller i de svenska domstolar.　Enligt svensk lag får myndigheter inte hindra yttranden om att få höra vittnen eller förvägra käranden inlämnad skriftlig bevisning som skett redan i Uddevalla tingsrätt. Ett felaktigt stupstocksföreläggande uppstod när domstolen felaktigt har bedömt att en part inte följt ett föreläggande och med förlängningen av avtalen mellan parterna skulle vara preskriberat så att det inte skulle gå att överklaga till högre rättsinstans trots att bägge parterna skriftligen godkänt avtalen.　Ett sådant föreläggande är också felaktigt eftersom det också utfärdas innan alla omständigheter och bevis kunnat lämnats fram. Det felaktiga föreläggande har varit att försöka tysta käranden och hindra honom att lägga fram den fulla bevisnings som trots allt kunnat ske i tingsrätten leder till käranden äger rätt att begära skadestånd av svenska staten och att målet måste tas om, där käranden yrkar i sin resningsansökan att Högsta domstolen också utbetalar yrkade skadestånd.

Eftersom domen redan har vunnit laga kraft　i tingsrätten handlar resningen om de grova rättegångsfel och de grova formella fel under själva processen i Uddevalla tingsrätt, där den felaktiga handläggningen skett där käranden redan från inledningen av processen aldrig erhållit en rättvis rättegång. Den felaktiga rättstillämpningen som skett i detta mål innebär att en Uddevalla tingsrätt tillämpat lagar och förordningar på ett felaktigt sätt, vilket lett till att beslutet är oriktigt.　Detta har skett genom att lagar åsidosätts, omständigheterna prövas ofullständigt och att hela motiveringen är bristfällig.　En uppenbart felaktig rättstillämpning är grunden för att beslutet och kärandens yrkande att begära skadestånd av svenska staten i Mål Ö 431-25 för att äntligen få hela målet omprövat inom en rimlig tidsrymd, vilket hittills inte kunnat ske.

Efter 10 månaders väntetid fick käranden i detta mål ett påminnelsebrev från Hugo Karlstedt som är administrativ fiskal i kansliet för Högsta domstolen i ett andra beslut från kanslichefen Jens Wieslander 2025-10-23 - att det inte finns någon brådska att ta döma i detta ärende- med den tredomarsits som käranden begärt på grund av hälsoskäl, för att få en snabbare prövning. En uppfattning som käranden inte delar. Eftersom alla bevis är inskickade borde detta resningsmål redan prövats genom den beviljade resningen i högsta rättsinstans. Konsekvenserna av detta beslut är uppenbara, eftersom det inte finns någon ordentlig motivering att redan ha prövat denna resningsprocess när all bevisning redan är inlämnad och Svenska staten tydligen har valt att inte själva gå i svaromål om det grova rättegångsfel som skett i Uddevalla tingsrätt i Mål T 391-15 finns det inte längre något skäl att ytterligare fördröja denna resningsprocess.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt