Regelverket för resning i Högsta domstolen (HD) regleras främst i rättegångsbalken (RB). Resning är ett extraordinärt rättsmedel för att begära att en lagakraftvunnen dom eller ett beslut prövas på nytt om nya omständigheter har tillkommit eller om det förekommit grova rättegångsfel som i som kärande tydliggjort i alla sina inskickade inlagor i Mål Ö 431-25, som Högsta domstolen inte brytt sig om att ta del av. Avbildad: Mats Lönnerblad

Ansökan om resning ska göras hos den domstol som är instans över den som senast dömde i målet; för hovrättsdomar och en felaktig avvisning i Högsta domstolen är det Högsta domstolen och när även HD inte följer sitt eget regelverk när det gäller mycket grova rättegångsfel som har skett i målet redan i Uddevalla tingsrätt i Mål T 391-15. När registratorn svarar på kärandens mejl 2025- 11-17 om de mycket grova rättegångsfel som framgår av de olika inlagor som HD - vare sig vill läsa om eller försöka först förstå varför det föreligger en skyldighet av HD att utreda varför ett mål som skulle kunna klaras av på 3 månader och det numera är klarlagt genom de inskickade inlagorna där Uddevalla tingsrätt följt lagar och förordningar tagit hela 13 år alldeles i onödan där HD haft en självklar skyldighet att efter elva månaders väntetid åtminstone haft möjlighet att sätta sig in i själva ärende genom en handledare – vars innehåll en vanlig lekman skulle förstå innebörden av – redan vid den första inläsningen. 

Därför har kärande i Mål Ö 431-15 beslutat att begära att registratorn, som i detta fall inte vill ta tag i de grova rättegångsfel och begära att Högsta domstolen prövar resningsansökan om det grova rättegångsfel, som skett i Uddevalla tingsrätt, i ett mål som sedan inte gått att överklaga i någon rättsinstans att självmant skicka in alla kärandens inlagor i din resningsansökan till Statens ansvarsnämnd så de själva ta del av de mycket grova rättegångsfel som vare sig HD vill registratorn vill vare sig diskutera eller ta del av , för att HD också själva kan bekräfta att dessa inlagor är inskickade i tid och det inte förekommer någon ändring i de olika inlagorna från kärandens sida eftersom inte någon domstol i Sverige står över lagen har till uppgift att besluta i frågor om disciplinansvar, åtalsanmälan, avskedande, läkarundersökning med tvång eller avstängning när det gäller statligt anställda med högre befattningar.

Ansvarsnämndens behörighetsområde följer av 34 § lagen (1994:260) om offentlig anställning och 15 § lagen (1994:261) för att uppmärksamma hur illa denna rättegång har handlagts när ingen domstol vill förstå betydelsen att svenska domstolar vare sig har följt agentlagen eller avtalslagen i detta fall som bägge parter godkänt och skrivit under. varför dess grova rättegångsfel inte har åtgärdas i tid eller prövats enligt regelverket i högre rättsinstanser trots anmälan till både polis och Kronofogdemyndigheten, när begäran om kärandens rätt till edition för att granska svarandens bokföring, som inte heller vidtagit några försök att återupprätta förtroendet för Uddevalla tingsrätt, trots målets enkelhet. Högsta domstolen har ju inte förstått betydelsen där det framgår att skyldigheten att pröva detta ärende inte går att negligera eftersom alla bindande bevis i resningsansökan framgår det vilka grova fel som begått som helt enkel inte går att låta bli att granska.

Förtroendet för svenska domstolar skulle därför kunna klargöras om målet överklagas till Europadomstolen i Strasbourg - om inte heller Statens ansvarsnämnd heller vill ta upp detta ärende. Att återföra tjänstemannaansvaret i svenska domstolar som riksdagen har beslutat om, men som lagrådet fortfarande inte infört, är en viktig pusselbit för att stärka förtroendet för det offentliga och minska slöseriet med skattebetalarnas pengar. Under 11 månader har käranden väntat på att resningsansökan skulle tas upp, utan att någonting har skett.

Hade Högsta domstolen läst igenom kärandens inlagor borde de genast förstå det framkommit bindande bevis av betydelse. Och att det påstående om att förlängningsavtalet är preskriberat så att målet inte går att överklaga efter mellandomen varit falskt att de bägge domarna som tagit del av det godkända förlängningsavtalet fått underrättelse om att svaranden godkänt att käranden under de kommande fem åren äger rätten att själv fakturera sina kunder i samarbete med sin huvudman.

Svarandens vittnen har således ljugit om innehållet om förlängningsavtalets och det första avtalets betydelse och giltighet som svaranden aldrig följt, dess juridiska betydelse samtidig som de två domarna som handlagt målet inför mellandomen ljugit i mellandomen om innehållet i förlängningsavtalets faktiska innebörd som bägge parter skriftligen godkänt skulle gällt under en period av ytterligare fem år, vilket har påverkat utgången i målet de två ledamot i rätten tjänsteman på domstolen har begått grova rättegångsfel, som ett brott och en förseelser har påverkat utgången i målet om där det är uppenbart att rättstillämpningen strider mot lagar och förordningar som de bägge namngivna domarna förbundit sig att följa men aldrig följt vare sig när det gäller artikel 6 i Europakonventionen (EKMR) om tidsåtgången för denna typ av mål, avtalslagen eller i Agenturlagens bindande bestämmelser som svarande aldrig följt.

Det är inte tillåtet för fast anställda EU-domare att bedriva "extraknäck" som inte är förenliga med deras roll, eftersom kravet på deras oberoende och integritet är mycket högt. Deras uppdrag kräver att de är helt oberoende borde kunna ifrågasättas, som i Mål Ö 431-25, vilket innebär att det finns stränga regler mot att ta sidouppdrag som skulle kunna äventyra deras objektivitet eller påverka deras förmåga att utföra sitt domaruppdrag. Det är nog därför domare i Högsta domstolen inte hinner med att granska alla uppdrag som de borde. Många av domare i olika rättsinstanser tjänar ju tre gånger så mycket på deras sidouppdrag som i deras offentliga ämbeten. Min förhoppning är nu att HD omprövar sin roll i detta mål eftersom den inlämnade bevisningen inte går att ifrågasätta och staten borde därför betala begärt skadestånd och att målet återförs till tingsrätt sedan svaranden betalat målets rättegångskostnader och undertecknad erhållet åberopat skadestånd från svenska staten på 4 miljoner kronor .

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt