Sverige har förbundit sig anpassa sin lagstiftning till EU-rätten. Det gäller både de lagar som riksdagen beslutar om och de föreskrifter som svenska myndigheter antar. Domslut som strider mot EU-rätten får inte genomföras. Om en svensk lag står i strid med en EU-lag är det EU-lagen som gäller. Avbildad: Mats Lönnerblad

Sverige måste tillämpa sin lagstiftning till EU-rätten i svenska domstolar i både brott och tvistemål vilket fortfarande inte sker i många rättegångar som jag redan skrivit om i mina artiklar, böcker och i både fack- och dagspress. Det gäller både de lagar som riksdagen beslutar om och de föreskrifter som svenska myndigheter antar men fortfarande inte följer. Ett förslag som strider mot EU-rätten får inte tillämpas i svenska domstolar. Om en svensk lag står i strid med en EU-lag är det EU-lagen som gäller.

I ett pågående mål mot svenska staten har det visat sig att inlämnad skriftlig bevisning som skulle avgjorts för länge sedan framgår för käranden hittills inte uppmärksammats i en enda rättsinstans under 13 år. När målet sedan överklagats till högre rättsinstanser har heller inte vare sig hovrätten eller Högsta domstolen prövat den bevisning, som redan är inlämnad i samband med prövning i tingsrätten eller i resningsansökan. Vad svenska staten menar är att mål som överklagats till högsta rättsinstans först måste få tillåtelse att göra detta genom beslut från Justitieombudsmannen (JO) eller Justitiekanslern (JK) vilket inte stämmer. Mål som handlar om brott mot lojalitetsplikten, tjänstemannaansvaret går inte att anmäla till Statens ansvarsnämnd, utan måste ske genom överklagande i domstol. Statens ansvarsnämnd tar inte emot anmälningar från allmänheten.

Rätt men också skyldighet att anmäla ett ärende till ansvarsnämnden har bara den myndighet där arbetstagaren är anställd. Rätt att anmäla har också Riksdagens ombudsmän (JO) eller Justitiekanslern (JK) har parterna som drabbats av grova rättegångsfel. Ansvarsnämnden är däremot inte behörig att pröva anmälningar från de parter som drabbats. Enskilda och, medier och andra får i stället vända sig till JO eller JK för att få en prövning. Det är inte ovanligt att enskilda personer skriver direkt till ansvarsnämnden, men sådana skrivelser föranleder alltså inte några åtgärder från ansvarsnämndens sida.

Ett land som inte följer EU-rätten kan tvingas betala böter. Talan om ogiltigförklaring – om ett EU-land, rådet, kommissionen eller (i vissa fall) Europaparlamentet anser att en rättsakt strider mot EU-fördragen eller någon grundläggande rättighet, kan de parter som drabbats begära att Europadomstolen i Strasbourg ogiltigförklarar domslut som strider mot EU-rättens tillämpning när någon av parterna aldrig fått någon korrekt rättegång och när inskickad bevisning aldrig prövats som skulle ge den som drabbats av domstolens grova rättegångsfel upprättelse och svenska staten riskerar då att få betala skadestånd mot den som drabbats.

Hur stämmer man då staten enligt svensk lag ? Hur stämmer Man staten? För brott mot de grundläggande rättigheterna? Om man anser att staten har begått en brottslig handling ska man i första hand anmäla det till polis. Om du har blivit felbehandlad av en myndighet kan du vända dig till justitieombudsmannen (JO) eller till justitiekanslern (JK). Men i själva verket är det mycket enklare att vända sig direkt till domstol i mål mot svenska staten enligt EU-rätten. Vilket gäller som lag inom EU i den domstol där målet för närvarande behandlats men där domstolen inte brytt sig om att granska inlämnade bevis varför målet måste återföras till tingsrätten.

Befinner sig målet i Högsta domstolen genom resning är HD skyldig att återföra målet till tingsrätten eftersom HD själv bestämmer vilka resningsmål man vill ta upp till prövning. Men i en stämning mot staten har parterna rätt att pröva i alla de rättsinstanser som är tillgängliga och inte bara genom en resningsansökan.

Sverige är sedan länge part till Europakonventionen. Konventionen innehåller ett flertal rättigheter och Sverige har ett ansvar för att säkerställa att dessa rättigheter garanteras. Enligt konventionen är Sverige skyldigt att tillhandahålla nationella effektiva rättsmedel för att enskilda ska kunna få sina påståenden om konventionsöverträdelser prövade. EU- domstolen fastslår att EU-rätten inte bara ger upphov till skyldigheter för EU-länderna utan även till rättigheter för privatpersoner. Privatpersoner kan därför utnyttja alla dessa rättigheter och direkt åberopa EU-rätten i nationella och europeiska domstolar, oberoende av nationell lag (dvs. även om det inte finns något rättsmedel enligt den nationella lagstiftningen).

Om man anser att den svenska staten brutit mot EU:s regler på ett sätt som enligt EU-domstolens praxis medför skyldighet att betala skadestånd, har man två alternativ. Antingen stämmer man staten i tingsrätten eller så begär man skadestånd direkt från Justitiekanslern (JK). Om man stämmer via Högsta domstolen är domstolen skyldig att pröva ärendet. Om inte detta sker är domstolen skyldig att återföra ärendet till tingsrätten. Det beror på om det har inskickat bindande bevis för att den som klagar skulle vunnit målet om HD beviljat prövningstillstånd och om det gäller att ingen domstol hittills prövat det grova rättegångsfel som begåtts som ingen domstol hittills prövat.

Artikel 6 i den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna stadgar en rätt till en rättvis rättegång för var och en. Den 1 januari 1995 inkorporerades konventionen i svensk lagstiftning och gäller sedan dess som svensk lag. De klagomål som Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna (EMRD) behandlar rör främst EKMR artikel 6. Att få sin sak prövad inom rimlig tid samt rätten för den tilltalade att förhöra målsägande och vittnen utgör vidare beståndsdelarna i rätten till en rättvis rättegång. Varje enskild individ skall under en stats jurisdiktion ha rätt till domstolsprövning och rätten till en rättvis rättegång är ett grundläggande element i artikeln. Vad som är bevisar skadeståndsanmälan mot Svenska staten är att käranden i flera fall aldrig erhållit en rättvis rättegång och att ett mål som bevisligen i ett mål som skulle kunna avgöra på 3 månader om bara domstolen följt praxis redan i tingsrätten.

Käranden har i ett mål kunnat bevisa i resningsansökan sedan Högsta domstolen tillåtit att en resningsansökan lämnats in, eftersom aldrig tidigare i någon rättsinstans eller i samband med överklagandet prövat den inlämnade skriftliga bevisningen, som skriftligen lämnats in redan i tingsrätten. Istället för att pröva målet eller återbördat det till tingsrätten har HD inte ens funnit skäl att pröva den inlämnade bevisningen i resningsansökan trots att detta genast skulle avgjort målet eftersom det visar sig att svarandes aldrig följts avtalens direktiv som bägge parter godkänt skriftligen. Det är ju käranden som har bevisbördan, vilket också Högsta domstolen är mycket väl medveten om, när man skriver till käranden i en underrättelse från HD: ”Högsta domstolen vill även med denna skrivelse påminna Er att det är Ni som är part som ska ange vilken bevisning som åberopas, vad som kan styrkas med varje bevis och ge in detta till domstolen” (2023-01-04).

Mot den bakgrunden borde Högsta domstolen pröva den inlämnade bevisningen efter 11 månaders väntetid, i samband med resningen vilket inte heller har skett varför käranden yrkar att så sker. Om inte ens HD vill göra sig besväret att pröva den bevisning som visar att käranden borde vunnit målet redan i tingsrätt, yrkar käranden att målet återförs till Stockholm tingsrätt som nu bara behöver pröva den bevisning som inlämnats till Högsta domstolen och bestämma vilket skadestånd som svenska staten är skyldig att betala. Där käranden kunnat bevisa att vare sig skriftliga avtal följts av svaranden eller rättegångsbalkens bestämmelser för att käranden skall kunna erhålla en rättvis rättegång. I käromålet mot staten har käranden lämnat bevisuppgifter med tydliga bevisteman avseende konkreta faktiska förhållanden av betydelse i målet och med inriktning på det som ska prövas i resningsärendet. Käranden har angivet all bevisning, minst en vecka före huvudförhandling redan i tingsrätten och all bevisning har även lämnats i samband med resningsansökan i Högsta domstolen. .

Detta är en grundläggande rättsprincip i svensk processrätt. Om en domstol ignorerar relevant bevisning som en part har lagt fram, som i detta fall är det mycket grova rättegångsfel borde leda till att domen undanröjs eller ändras av Högsta domstolen eller att HD återförvisar målet till tingsrätten för en ordentlig prövning. Kärandens yrkande i detta fall kvarstår således begäran om att Högsta domstolen nu återförvisar målet till Stockholms tingsrätt och även bifogar alla skriftliga bevis som hittills ingen domstol har prövat men som Högsta domstolen hittills inte tagit ställning till eftersom man hittills vägrat att granska den bevisning som skulle betytt att undertecknad och mina företag skulle vunnit denna tvist efter bara tre månader i Uddevalla tingsrätt.

Mats Lönnerblad. 
Författare och skribent i finansrätt