Felaktig underlåtelse att pröva betydelsefull inlämnad bevisning i ett tvistemål måste leda till flera allvarliga konsekvenser, både för själva rättegångsutfallet och i form av potentiella straffrättsliga påföljder för den part (i detta fall den berörda domaren i domstolen som mottagit den inskickade skriftliga bevisningen - men medvetet avvisar prövningen av inlämnade bevis - i form av både ursprungsavtal och förlängningen av detta avtalen som skriftligen godkänts av bägge parter men aldrig följts av agentens huvudman). Avbildad: Mats Lönnerblad

Konsekvenser för tvistemålet i detta fall är att målet måste tas om och den slutliga domen underkännas, och att käranden erhåller skadestånd från Svenska staten eftersom bevisningen innebär att käranden skulle vunnit målet. Käranden som i detta fall är en handelsagent och har bevisbördan, har kunnat styrka detta eftersom efter som huvudmannen i målet som är svarande - skriftligen godkänt bägge avtalen mellan parterna - men aldrig följt något av avtalen därmed själv bevisat att han handlat i strid med två godkända, undertecknade avtal som är bevittnade av två jurister. Domstolen kan bara avvisa bevisningen, om den anser att beviset inte behövs eller är utan betydelse för målet, vilket inte gäller i detta fall. De domare som utlämnat prövning av väsentlig bevisning - och dessutom hindra kärandens vittnen att höras - har därmed begått grova rättegångsfel som måste kunna beivras.  

Sammanfattningsvis riskerar en part som åberopat sin bevisning men aldrig fått bevisningen prövad - i vare sig förberedelsen av målet eller i huvudförhandlingen - att förlora sitt tvistemål och dessutom drabbas av onödigt höga rättegångskostnader, samtidigt som avsiktlig avvisning borde kan leda till åtal för allvarliga rättegångsfel när agenten inte heller i detta fall tillåts höra vare sig sin bokföringsbyrå eller revisor som vittnen i målet trots att de bägge har lämnat en skriftlig redogörelse för vad som skett som domstolen inte heller har beaktat.

Domares medvetna undanhållande av den skriftliga bevisning som redan inlämnats i första rättsinstans och inte har prövats av tingsrätten och att agenten får höra sina vittnen som gäller både chefen för bokföringsbyrån som hans revisor som båda parter (agenten och hans huvudman) har godkänt och som bevittnats av jurister, strider mot grundläggande svenska rättsprinciper om fri bevisföring och en rättvis rättegång Konsekvenserna av ett sådant agerande har därför varit både processuella (som påverkar det enskilda målet) och slutligen och personligen (påverkar domare som undanhållit bevisningen) i såväl mellandom som i den slutliga domen i tingsrätten.

Vad jag anger, i denna inlaga som inte längre kan bestridas och borde har prövats redan i första rättsinstans, beskriver ju en allvarlig situation där en agent hindras från att bedriva sin verksamhet på grund av att huvudmannen kapat agentens hemsida och telefonnummer, vägrat svara på inkommande mejl från agentens kunder, vilket strider mot två skriftligt avtal mellan parterna som bägge parterna godkänt och undertecknat, men där käranden skriftligen bevisat att huvudmannen aldrig har följt vare sig lagar och förordningar. Detta är en beskrivning av en potentiell avtalsrättslig tvist som redan borde fått allvarliga juridiska konsekvenser, för både svaranden och tingsrättens domare, men som fortfarande inte har skett.

Vad lagen om handelsagentur (SFS 1991:1124) säger om en agents rätt till information är så tydligt att det inte går att missförstå som säger att:

”en agent har rätt att kontrollera beräkningen av provisionen, få ett utdrag av huvudmannens bokföring eller begära att en auktoriserad eller godkänd revisor granskar nödvändiga delar av bokföringen. Huvudmannen är dessutom skyldig att ofördröjligen informera agenten om sitt godkännande eller avslag av en order som agenten förmedlat. Huvudmannen ska också utan dröjsmål underrätta agenten om det kan antas att antalet avtal som agenten ingår kommer att bli väsentligt lägre än vad agenten skäligen kunnat förvänta sig, eftersom aldrig den provision som skriftligen utlovats aldrig heller aldrig har skett”. Huvudmannen har således begått allvarliga avtalsbrott redan från inledningen av samarbetet som inte går att förneka, på grund av den inskickade skriftliga bevisningen.

Allvarliga rättegångsfel (grova rättegångsfel) måste utredas noggrant. Vilken instans som är mest lämplig att vända sig till beror på felets natur och omständigheterna kring det. Det primära sättet att hantera felaktigheter som begåtts av en underrätt (tingsrätt eller förvaltningsrätt) är genom att överklaga domen eller beslutet till en högre instans (hovrätt eller kammarrätt) En högre domstol har möjlighet att pröva om ett rättegångsfel har begåtts och ompröva fallet, vilket ofta är den mest effektiva vägen för att få rättelse i det specifika målet vilket ingen domstol har gjort i detta fall.

JO granskar om statliga och kommunala myndigheter (inklusive domstolar) följer lagar och andra författningar Om en domstol eller en enskild domare har agerat felaktigt eller oaktsamt i sin myndighetsutövning, kan käranden lämna in ett klagomål till JO för utredning, som inte har skett. Eftersom detta inte har skett trots tydliga anvisningar om hur avtalen skall tolkas som inte går att missförstå, måste ärendet gå vidare till Justitiekanslern. JK har ett liknande tillsynsansvar som JO men har också det övergripande ansvaret för statens rättsliga intressen.

Eftersom ingen rättsinstans tagit upp frågan om grova rättegångsfel i detta fall måste nu Justitiekansler besluta om staten ska betala skadestånd till en enskild person om ett fel har begåtts Information om hur man klagar finns på JK:s hemsida. Om syftet är att få en omprövning av domen och därmed rättelse i det specifika rättsfall, är det domstol via överklagande som gäller. Om syftet är att få en allmän granskning av domstolens eller domarens agerande ur ett tillsynsperspektiv, är det JO eller JK som måste ta tag i frågan, sker inte detta återstår endast ett överklagande till Europadomstolen i Strasbourg.

I detta fall som handlar om allvarliga avtalsbrott och ensidigt behandling av ett tvistemål som bara gynnar svaranden - eftersom käranden, genom att skicka in de avtal som ligger till grund för samarbetet mellan parterna kunnat bevisa hur avtalsbrottet har skett redan i tingsrätten och vilka konsekvenser detta fått för en handelsagent är det uppenbart att målet måste återförvisas till Stockholms tingsrätt för att både prövningen som gäller skadestånd mot svenska staten och att den ursprungliga domen underkänns så att käranden erhåller betalning för alla rättegångskostnader som skett redan i första rättsinstans.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt