Giltigheten kräver att förutsättningen var avgörande, synbar vid avtalsslutet och att det är skäligt att lägga risken på den som har felat. Detta fall handlar det om en handelsagent där det redan är skriftligen bevisat redan i tingsrätten att hans  huvudman aldrig följt de två avtal som träffats mellan parterna till någon del,  som gäller i denna tvistemålsprocess som tagit alldeles för lång tid och fortfarande inte är avslutad. Avbildad: Mats Lönnerblad

Tydliga exempel, hämtade ur en rikhaltig rättspraxis, kan uppfattas som en tillämpning av förutsättningsläran, som en självständig rättsregel i svensk rätt. I de olika  fallen använder Högsta domstolen (HD) förutsättningsterminologi, och i NJA 1985 s. 178 sade den sig vilja tillämpa ”förutsättningsläran”. Vissa allmänna uttalanden om ”förutsättningslärans” närmare innebörd gjordes i NJA 1981 sidan 269. 

Uppenbart är att part i ett avtal där den ena parten brister måste han om det är frågan om det handlar om att regelmässigt själv bära risken av att hans vilja att följa alla förutsättningar i det två avtalen som huvudmannen aldrig följt. Men om han som i detta fall - är att huvudman i de två skriftligen godkända avtal, med hans  handelsagent i två avtal som varar i 10 år,  där han är ansvarig  huvudman måste huvudmannen själv bära risken för att avtalet följs till alla delar eftersom  han själv godkänt avtalen till alla delar.  

Men även i vissa andra fall, där en förutsättning varit väsentlig för part och detta också insetts eller bort inses av motparten, torde - låt vara i snäv omfattning - rättslig betydelse kunna tillerkännas förutsättningar, och detta även på det sättet att förutsättnings bristande kan medföra att avtal förklaras ej vara gällande om någon av parterna inte godkänt vad de redan kommit överens om ,vilket inte är fallet i samband med detta handelsagenturavtal, mellan agenten och hans   huvudman.

Genom diskussionen i termer av ”förutsättningar” och talet om tillämpningen av  ”förutsättningsläran”, har Högsta domstolen knutit an till en gammal tradition i den juridiska doktrinen. Innan vi diskuterar den närmare innebörden av Högsta domstolens uttalanden kan vi lämpligen, för att förenkla den fortsatta framställningen, introducera från denna doktrin hämtade definitioner. Tydliga exempel, hämtade ur en rikhaltig rättspraxis, som kan uppfattas som avseende tillämpning av förutsättningsläran som en självständig rättsregel.

I NJA 1985 s. 178 sade den sig att  uttryckligen tillämpa ”förutsättningsläran”. Vissa allmänna uttalanden om ”förutsättningslärans” närmare innebörd gjordes i NJA 1981 s. 269. Där uttalades: Uppenbart är att part i ett avtal regelmässigt själv måste bära risken av att hans förutsättningar för avtalet brister. Annat gäller, om svikligt eller därmed likställt förfarande ligger motparten till last. Men även i vissa andra fall, där en förutsättning varit väsentlig för part och detta också insetts eller bort inses av motparten, torde - låt vara i snäv omfattning.

 I rättslig betydelse kunna tillerkännas förutsättningar, och detta även på det sättet att förutsättnings bristande kan medföra att avtal förklaras ej vara gällande. Härför bör dock krävas, att särskilda omständigheter föreligger som gör detta lämpligt och rimligt. Genom diskussionen i termer av ”förutsättningar” och talet om ”förutsättningsläran”, har högsta domstolen knutit an till en gammal tradition i den juridiska doktrinen. Innan vi diskuterar den närmare innebörden av högsta domstolens uttalanden kan vi lämpligen, för att förenkla den fortsatta framställningen, introducera vissa från denna doktrin hämtade definitioner. 

Tydliga exempel, hämtade ur rättspraxis, och finns tillgängligt kan uppfattas som tillämpning av förutsättningsläran som en självständig rättsregel i svensk rätt. I  dessa uppenbara fall använde sig högsta domstolen förutsättningsterminologi, och i NJA 1985 s. 178 sade den sig uttryckligen tillämpa ”förutsättningsläran”. där en av parterna aldrig följt de avtal som skriftligen godkänts och  bevisligen har vissa allmänna uttalanden om ”förutsättningslärans” närmare innebörd gjordes i NJA 1981 s. 269. 

Där uttalades: Att det är uppenbart att part i ett avtal regelmässigt själv måste bära risken av att hans förutsättningar aldrig har uppfyllts för avtalet brister - om han inte följer de avtal som han redan skriftligen har godkänt som huvudman i en långvarig konflikt mellan en handelsagent och hans huvudman. Då blir huvudmannen   skyldig att betala skadestånd om han inte uppfyllt de  villkor som bägge parterna skriftligen kommit överens om. Genom diskussionen i termer av ”förutsättningar” och talet om ”förutsättningsläran”, har högsta domstolen knutit an till en gammal tradition i den juridiska doktrinen att skriftliga avtal som godkänts gäller och kan inte ifrågasättas om parterna godkänt avtalen men aldrig uppfyllt avtalsvillkoren.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt