Det är min egen erfarenhet efter ha hjälpt enskilda att försvara sina fri - och rättigheter i 　Sverige, 　under 40 år som ordförande　 från starten, 　för den ideella organisationen Bankrättsföreningen och Sveriges Bankkunders Riksförbund tillsammans med i styrelsen, Börje Ramsbro och Ingvar Axelsson, 　som bägge sedan starten ingår i styrelsen för Bankrättsföreningen.

Mina åsikter delas också av Fredrik Bergman, chef för Centrum för rättvisa i Sverige, Alexandra Loyd, biträdande chef för Centrum för rättvisa och Fredrik Bäärnhielm Thorslund, rapportförfattare　 och jurist på Centrum för rättvisa i en debattartikel i Dagens Nyheter (DN 2025-11-12). som menar att alltför många svenskar står i dag utan rätt att få sin sak prövad i på ett korrekt sätt i svenska domstolar. Till skillnad från många andra länder har Sverige aldrig skyddat rätten till en korrekt domstolsprövning i grundlagen vilket borde skett för länge sedan. .

Även justitieminister Gunnar Strömmer　delar min uppfattning att Sverige måste återinföra tjänstemannaansvaret som jag skrivit om i flera artiklar i Dagens juridik som Sveriges Riksdag redan beslutat om, 　men som Lagrådet fortfarande inte sett till att det ingår i den svenska lagstiftningen och vägrar svara på 　frågan varför, 　när jag ställer frågan och när jag mejlar till Lagrådet för att få veta varför man vägrar svara　 på frågan. Riksdagen ställer ju sig bakom det som anförts i motionen om att snarast införa ett　tydligt　tjänstemannaansvar. Därför är det min förhoppning att riksdagen på nytt 　bör begära att lagrådet snarast följer riksdagens beslut om att återföra tjänstemannaansvaret 　i Sverige.

Vid varje bankkris i Sverige förekommer　fientliga övertaganden av livskraftiga företag som inte får någon upprättelse genom en korrekt domstolsprövning. Genom tvångsåtgärder kan riskkapitalister - som visar sig vara fula fiskar - tillskaffa sig värdefulla företag i bolag för en krona som egentligen är värda hundratals miljoner. Vad som händer är att domstolarna ignorerar inlämnade bevis och utgår från slaktvärdet vid en konkurs i stället för bolagens verkliga värden. Domstolarna begår därför　 avgörande fel vid bevisvärderingen, vilket leder till felaktiga domslut som inte går att överklaga. I flera fall som jag redan skrivit om ignorerar domstolarna skriftliga bevis som visar att det finns flera köpare som är redo att betala　 mångmiljonbelopp för företag som bara slumpas bort.

Det värsta som kan hända när en tvist　blir föremål för resning mot svenska staten och Högsta domstolen vägrar att befatta sig med inlämnade skriftliga bevis, som visar att företag inte följer skriftliga avtal - som företagen skriftligen godkänt men aldrig följt -　 och om då inte Högsta domstolen (HD) 　heller tillåter att käranden får tillåtelse att förhöra vittnen som skulle kunna bekräfta vilka avtalsbrott som begåtts. I dessa fall måste självfallet målet återgå till tingsrätten för en ordentlig prövning om aldrig några bevis har prövats i någon rättsinstans är ju svenska staten skyldig att pröva inlämnade bevis som inte går att ifrågasätta. En grundläggande princip inom skadeståndsrätt är att den skadelidande ska försättas i samma situation som skadan aldrig har inträffat. Ingen ska ju kunna göra en vinst på sitt eget brottsliga eller ohederliga förfarande. Det finns ju strikta regler för när staten via Justitiekanslern (JK) blir skadeståndsskyldig för felaktiga domstolsbeslut.

Om processen är avsluten och käranden　har lidit ekonomisk skada 　på grund av uppenbart felaktiga domslut (som inte har rättats högre upp) eller om handläggningen tagit oskäligt lång tid blir ju staten skadeståndskyldig. Huvudregeln är ju att avtal skall hållas (pacta sunt servanda) Företag förväntas ju veta vad de skriver på. Grova rättegångsfel inträffar ju när domstolarna brister i sin utredningsskyldighet.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt