Att inte tillåta bevisprövning (vittnesmål eller skriftliga bevis) i en rättegång utgör grundläggande brister i rättssäkerheten i svenska domstolar. Enligt svensk lag (som framgår i Rättegångsbalken) ska rätten pröva bevisning - och parterna har rätt att lägga fram all sin bevisning. Att inte höra centrala vittnen - eller bortse från all skriftlig inlämnad skriftlig bevisning redan i tingsrätten och kärandens vittnesmål - måste anses som grovt rättegångsfel - i många de rättegångar jag redan skrivit om, där domstolarna brustit i sin obligatoriska bevisprövning. Avbildad: Mats Lönnerblad

Här är nyckelpunkter gällande bevisning och vittnen i svenska rättegångar: när det gäller bevisprövning måste domstolen var objektiv. Rätten ska och värdera all bevisning som lagts fram. Sker inte detta vara sig i huvudförhandling eller i samband med överklagande måste målet tas om på nytt redan i tingsrätten och den part som vunnit betala tillbaka alla sina påstådde rättegångskostnaderna och målet mot svenska staten prövas på nytt i tingsrätten. Justitiekanslerns (JK) roll inkluderar att pröva skadeståndsanspråk mot staten, ofta grundade på redan bevisade stora kränkningar av Europakonventionen (EKMR).

Handelsagenturlagen eller rättegångsbalken beslut betyder i klartext att för domstolarna i Sverige , inte fungerar för att uppmärksamma uppenbar skadereglering. Det är också JK:s uppgift att börja agera om staten medverkat genom orsaka skada genom felaktig handläggning redan i första rättsinstans och genom både tingsrätten och genom överklaganden till högre rättsinstanser aldrig uppmärksammat vare sig den felaktiga mellandomen eller den slutliga domen i tingsrätten eller i samband med överklaganden till högre rättsinstanser.

Enligt Europakonventionen artikel 6 har alla rätt till en rättvis och offentlig rättegång inom "skälig tid". Det finns ingen fast tidsgräns, utan "skälig tid" bedöms utifrån måltyp, komplexitet, parternas agerande och vad som står på spel. I svenska domstolar pågår de flesta rättegångar 2–3 timmar, men kan ta veckor vid stora mål. I de mål som jag skrivit om skulle rättegången i redan i första instans bara varit under 3 månader fram till huvudförhandling, men varade i 13 år eftersom tingsrätten inte brytt sig om att vare sig pröva betydelsen av skriftligen godkända avtal och nekat käranden att höra de vittnen han begärt.

Vad domstolen redan i första rättsinstans inte förstått i detta fall är att käranden under hot ocker och tvång ( svaranden vägrar att betala ut den provision som parterna kommit överens om i det första avtalet och tvingat käranden ( under hot om konkurs) i detta fall att halvera sin provision får att fåt nya uppdra )och genom tvång tvingat käranden i detta fall att fakturera själva för att få till stånd ett nytt varaktigt förlängningsavtal med sin huvudman. Käranden tvingades därför godkänna 15 procent i stället för att få något uppdrag överhuvudtaget. Om han inte gjorde detta skulle han omgående gått i konkurs. Det skedde genom en förlängning av det första avtalet som gjorde att käranden i detta mål kunde fakturera sina kunderna själv och erhålla både 30 procent i provision och behålla sin roll som självständig handelsagent.

Men det ville inte svarande vara med om,. Han stal därför en av kunderna som redan var kärandens kund och bröt avtalet i sin helhet genom att själv behålla provisionen för en av kärandens kunder som var och är ett mycket stort internationellt företag. Domstolens beslut att ett förlängningsavtalet i domslutet skulle vara förlängningsavtalet skulle vara preskriberat är därför fullständigt felaktigt vilket borde ha upptäckts i samband med att målet överklagats till högre rättsinstanser efter den felaktiga mellandomen.. Mellan parterna ju två träffade två avtal som svaranden i detta fall skriftligen godkänt som visar att svaranden valt att inte följa vare s ig det första avtalet eller förlängningen av detta avtal.

Förlängningsavtalen visar ju i detta fall att käranden är en självständig handelsagent vilket han redan bevisat genom att han inskickat till tingsrätten alla kunde som han hade innan han valde att byta ut sin huvudman för att få större resurser. Svarandens betalningspåminnelser som framgår av en aktbilaga är ju heller inte relevanta, eftersom svarande vare sig i d et första eller andra avtalet som skriftligen godkänts, valt att inte anpassa sina priser för att erhålla de uppdrag som käranden redan bevisat är kärandens kunder,

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt