Beviskrav i domstol anger hur stark bevisningen måste vara för att en domstol ska anse ett påstående styrkt. I brottmål gäller "utom rimligt tvivel" (mycket hög bevisbörda på åklagaren), medan tvistemål oftast kräver att något är "styrkt", vilket innebär att det är bevisat redan i första rättsinstans genom inlämnad skriftlig och muntlig bevisning vilket skett i denna process. Avbildad: Mats Lönnerblad

För att styrka sin rätt i tingsrätten är de viktigaste bevisen generellt de som är mest direkta, konkreta och objektiva. I Sverige råder　fri bevisföring och fri bevisvärdering, vilket innebär att parterna kan åberopa nästan vad som helst, men domstolen värderar vad som är mest trovärdig. Vad som då är viktigast att pröva i en tvist mellan två näringsidkare, är vad parterna kommit överens om i skriftliga och muntliga avtal　och vilka vittnen som vardera parten önskar åberopa i både förberedelsen och inför huvudförhandling i första rättsinstans.

Genombrott för 36 § i kommersiella förhållanden:　I dispositiva tvistemål råder som huvudregel en stark avtalsfrihet där ingångna avtal ska hållas (pacta sunt servanda). NJA 1979 s. 666 fastställde dock att skälighetsbedömningen inte är exklusivt reserverad för konsumentförhållanden. Vad som framgår i Mål Ö 431-25 är att de avtalsvillkor som upprättats mellan parterna som domstolen i detta fall måste respektera aldrig har följts i vare sig det första eller andra avtalet som bägge parterna har godkänt med som svaranden i detta mål aldrig har följt. Den skriftliga bevisningen i detta fall i form av avtalen har inlämnats till tingsrätten som domstolen aldrig har respekterat, trots den skriftliga bevisningen har uppfyllts. Bägge parter har godkänt villkoren, som även är bevittnade av två jurister.

Vare sig Stockholm tingsrätt,　den administrativa avdelningen, vid tingsrätten har förstått vad som gäller när de grova rättegångsfel i kärandens talan mot staten, fortfarande inte överförts till Stockholms tingsrätt　- eftersom det aldrig skett någon tidigare prövning - i kärandens resningsansökan　och att de grova rättegångsfel som göra att målet måste tas om i en skadeståndstalan mot Svenska staten när betydelsen av dessa grova rättegångsfel aldrig uppmärksammats, i vare sig Uddevalla tingsrätt　eller i överklaganden till högre rättsinstanser.

Vad som skett är ju att Justitiekanslern (JK)　redan beviljat att målet skall kunna prövas på nytt　i Stockholms tingsrätt,　och att alla bevis redan är åberopade och finns på plats och en sammanställning även visar vad käranden yrkar vad som skulle ha prövas i resningsansökan och som fortfaranden inte skett och käranden skall få betalt för de rättegångskostnader som han tvingas betala till svaranden i detta mål trots att målet aldrig prövas korrekt i någon domstol.

Redan i Mål T 12063-14 där Stockholms tingsrätt　nekade till att målet skulle kunna överföras till Uddevalla　 tingsrätt och att käranden i så fall skulle tvingas stämma om på nytt gjorde ju att käranden tvingades stämma om på nytt alldeles i onödan. Beslutet till Svea hovrätt där kärandens i detta fall inte lyckades få rätt i sak, utan det var först efter hans överklagandet av det felaktiga beslutet till Högsta domstolen, som käranden fick gehör och målet som aldrig prövades i Stockholms tingsrätt, kunde prövas i Uddevalla tingsrätt utan att jag behövde betala några rättegångskostnader eftersom Stockholm tingsrätt var fel forum den gången.

Samma förhållande råder　när en resningsansökan　inte leder till någon prövning i Stockholms tingsrätt bara, för den administrativa avdelningen inte förstått att all bevisning redan inlämnats i samband med resningsansökan, som HD inte anser vara något prejudikatmål och därför underlåter att pröva,　men godkänner att samma　talan nu får prövas i Stockholms tingsrätt utan att käranden skall behöva sämma om.　Uddevalla tingsrätt tvingades ju käranden att betala rättegångskostnaderna eftersom han inte behövde betala dem ännu en gång, men bad aldrig om ursäkt och　samtidig undvek domstolen - i strid med gällande lag - att　också att pröva pröva det avgångsvederlag käranden har rätt till enligt Handelsagenturlagen som ju också skulle ha prövats i Uddevalla tingsrätt men aldrig prövades i någon rättsinstans, varför Svenska staten nu är skyldig att betala skadestånd och att käranden slipper betala för några rättegångskostnader när målet prövades i Stockholms tingsrätt.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt