Huvudregeln är att avtal som har ingåtts　mellan två näringsidkare (två företagare) är juridiskt bindande och ska hållas enligt den avtalsrättsliga principen　pacta sunt servanda. Detta gäller oavsett om avtalen är muntliga eller skriftliga. Att avtalen som det gäller i detta fall dessutom är godkända och bevittnade innebär att det har varit mycket lättare att bevisa dess innehåll redan när denna tvist uppstått och skulle prövas i domstol. Avbildad. Mats Lönnerblad

Därför är det mycket viktigt att likabehandlingsprincipen och kravet på en opartisk domstol som är grundläggande pelare i det svenska rättssystemet följs och garanterar rätten till en rättvis rättegång vilket aldrig har skett i denna segdragna domstolsprocess, som fortfarande inte är avslutad.

Reglerna säkerställer att bägge parterna　behandlas lika och att domare varken får vara partiska eller missbruka sin ställning, som redan har skett i tingsrätten i detta fall. Finns det två avtal mellan parterna som i denna process är det domstolens skyldighet att ta ställning till varför avtalen måste godkännas. Det betyder, när det visar sig att svarande vare sig i det första avtalet eller i förlängning av avtalen följt de två avtal som bägge parter skriftligen godkänt och bekräftat både hur länge avtalen skall gälla och vilka rättigheter käranden i denna process äger att käranden en gång per år äger rätten få granska svarandens bokföring vilket hittills aldrig har skett.

I svensk rätt har båda parter i en tvist　en grundläggande rätt att föra fram sin bevisning och få sina avtal tolkade. Denna princip regleras främst i rättegångsbalken (RB) innebär följande: Fri bevisprövning och rätt att kalla vittnen　:　Parterna har rätt att åberopa den bevisning de anser nödvändig för att styrka sin talan (enligt 35 kap. 6 § RB). Rätten avgör sedan vad som är relevant, men vittnesförhör är ett starkt bevis för att klargöra avtalsinnehåll. Likabehandling och kontradiktorisk princip:　Domstolen måste säkerställa att båda parter behandlas lika och får möjlighet att yttra sig över all bevisning och alla vittnesmål som läggs fram. Tillåts inte parterna att föra fram den bevisning som skulle avgöras målet måste målet ogillas och tas upp på nytt.

Om ett avtals faktiska innebörd är oklar　utgår domstolen primärt från parternas gemensamma partsavsikt vid avtalets ingående. För att utreda denna avsikt är det ofta avgörande att förhöra personer som var inblandade. Enligt svensk processrätt är det parterna själva som bestämmer vilka vittnen som ska kallas. Om en part anser att ett vittne behövs för att tolka avtalet kan parten begära att rätten kallar personen. Domstolen kan bara avvisa bevisning om den är helt uppenbart utan betydelse för målet, eller om syftet med bevisningen kan uppnås på ett mycket enklare sätt.

Det är sällan en domstol kan döma　i ett tvistemål utan att behöva ta　ställning till vad som ska anses bevisat i målet. Processer som rör enbart rättsfrågor tillhör undantagen. Vanligen är parterna inte helt　ense om den händelseutveckling, som de bevisligen varit i denna process som måste läggas till grund för rättsfrågornas bedömning. I sådant fall är det också vanligen så att ingen　av parterna lyckas övertyga domstolen om riktigheten i sin verklighetsbeskrivning i sådan grad att domaren kan slå fast att det utan något som helst tvivel gått till på det sätt som parten hävdar.

I fråga om faktiska förhållanden　som är av omedelbar betydelse för　domstolens prövning av målets utgång (rättsfakta) finns emellertid　inget utrymme att hysa någon osäkerhet om hur verkligheten är beskaffad.　I domstolsvärlden är verkligheten i fråga om rättsfakta alltid　svart eller vit. Antingen föreligger rättsfaktumet eller så existerar det　inte.　Någon grå mellanzon finns inte.　För att kunna ta ställning till om käranden har rätt till skadestånd　på grund av ett visst handlande från svarandens sida, måste domstolen　fullt ut ta ställning till om svaranden handlat eller inte handlat på det　sätt som käranden påstått. Det är inte förenligt med svensk rätt att　ta ställning utan att konstatera vad avtalen mellan parterna innebär i detta mål.　

Antingen föreligger rättsfaktumet　eller så existerar det　inte.　Någon grå mellanzon finns inte.　För att kunna ta ställning till om käranden har rätt till skadestånd　på grund av ett visst handlande från svarande i svarandens sida, måste domstolen　fullt ut ta ställning till om svaranden handlat eller inte handlat på det　sätt som käranden påstått. Det är inte förenligt med svensk rätt att　döma ut skadestånd med hänvisning till att det endast med　en viss sannolikhetsgrad är bevisat att svaranden handlat på ett oaktsamt sätt om det redan är skriftligen bevisat att svaranden i detta fall aldrig följt avtalen som bägge parterna skriftligen godkänt.

När väsentlig bevisning i form av skriftliga　och bevittnade avtal förbigås under en rättsprocess utgör därför i denna rättsprocess mycket grova rättegångsfel. Både käranden, och kärandens bokföringsbyrå och revisor som anser att domstolen gjort ett avgörande fel. Trots att deras inlaga är inskickade till tingsrätten så tillåts vare sig bokföringsbyrån eller revisorn att inte vittna i målet. Trots ansökan om resning och klagan över domvilla　hos högre instans, har skett utan någon domstol prövat avtalens giltighet vilket i detta fall borde leda till att målet undanröjs och tas om från början.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt