Handelsagenternas ställning efter avtalsslut　förstärktes genom att direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter införlivades i svensk rätt genom Lag (1991:351) om handelsagentur (HaL), vilken trädde i kraft den 1 januari 1992. En nyhet var reglerna om avgångsvederlag i 28 § vilka inte har någon motsvarighet i den tidigare lagen, Lag (1914:45) om kommission. Avbildad: Mats Lönnerblad

Avgångsvederlag är en ersättning som utgår till handelsagenten efter avtalsslut som kompensation för framtida förlorad provision. En agent har enligt tvingande lag rätt till avgångsvederlag om han under avtalsförhållandet tillfört huvudmannen nya kunder och/eller då han väsentligt utökat handeln med de befintliga kunderna. Denna rätt har förnekats handelsagenten trots inlämnad bevisning redan i Stockholms tingsrätt. Uddevalla tingsrätt har redan konstaterat att handelsagenten arbetet som självständig handelsagent mot sin huvudman och äger därför inte rätten att förneka handelsagentens rätt till avgångsvederlag.

Handelsagenten har enligt lagen om handelsagentur　(1991:351) ovillkorlig rätt till provision för avtal som ingås under uppdragsavtalets giltighetstid. Provisionen intjänas och skall utbetalas enligt strikta lagstadgade tidsfrister och grundprinciper. Om parterna har kommit överens om att provisionen skall utbetalas med 30 procent kan inte huvudmannen neka att utbetala denna ersättning. Handelsagenten har lagstadgad rätt att granska huvudmannens bokföring om utbetalningar eller provisionsnotor är oklara. Enligt svensk lag är det dock det är dock huvudmannen som avgör om granskningen ska utföras av agenten själv eller av en godkänd/auktoriserad revisor som agenten har utsett. När en huvudman nekar handelsagenten den avtalade insynen i bokföringen begår huvudmannen ett väsentligt avtalsbrott. Detta ger agenten juridisk rätt att vidta kraftfulla åtgärder, såsom att kräva skadestånd, hålla inne huvudmannens egendom, eller i sista hand häva agentavtalet, vilket aldrig har skett eftersom det skett en förlängning av ursprungsavtalet som huvudmannen godkänt.

I Sverige skyddas en handelsagent av lagen　om handelsagentur Lagen är tvingande till agentens fördel, vilket innebär att avtalsvillkor som är sämre än lagen inte är bindande för agenten. Enligt 12 § i lagen har agenten alltid laglig rätt att kräva insyn och granska bokföringen i den omfattning som krävs för att säkerställa att provisionsnotorna är korrekta. Om agent inte får din provision eller om huvudmannen vägrar följa avtalet, har agenten enligt 15 § rätt att hålla inne varor, material och handlingar som tillhör huvudmannen och som du har tagit emot i uppdraget. Detta fungerar som en säkerhet för din fordran. Efter tre månader kan handelsagenten till och med ha rätt att sälja varorna för att täcka sin skuld Eftersom rätten att kontrollera sin förtjänst är helt grundläggande, kan huvudmannens vägran att visa handlingar betraktas som ett så pass grovt avtalsbrott att agenten kan kräva skadestånd.　

Mot den bakgrunden och avtalen mellan parterna　som stipulerar att agenten har förbehållit sig rätten att granska huvudmannens bokföring framstår det som uppenbart att det är grova rättegångsfel när en domstolen som i detta fall förnekar alla rättigheterna som en handelsagent har rätt till enligt handelsagenturlagen måste det framstå som uppenbart vad som händer när Sverige inte följer lagar och bestämmelser, varför agenten nu yrkar på nytt att det mål mot Svenska staten som inlämnats nu prövas i Stockholms tingsrätt genom återförvisning av mål T 6405-26 snarast och utan ytterligare dröjsmål återförvisas till Stockholms tingsrätt av Svea hovrätt i Mål Ö 8683-26. Eftersom ett mål som skulle kunna avgöras på 3 månader redan tagit 13 år i anspråk bara i Uddevalla tingsrätt.　

Att inte följa tvingande lagar enligt handelsagenturlagen　medför att ett mål måste ogillas om det visar si att ingen domstol förstått att erkänna de lagar som bekräftar avtalsbrotten enligt handelsagenturlagen. Att Sverige inte följer Europakonventionens (EKMR) krav på "skälig tid" för handläggning innebär att staten begår en konventionskränkning. Rättsligt innebär det att den drabbade äger rätten att kräva skadestånd och att staten har en skyldighet att ändra rutiner. De juridiska konsekvenserna av ett sådant regelbrott sammanfattas i följande punkter: Den enskilde har rätt till skadestånd (ideellt skadestånd) från Svenska staten för den psykiska påfrestning och osäkerhet som en oskäligt långdragen process innebär. Detta skall prövas direkt av svenska domstolar. Rätten till en prövning inom "skälig tid" är en central del av artikel 6 i EKMR. Vad som är skälig tid bedöms från fall till fall, men som en mycket grov tumregel brukar mer än ett till två år per instans kunna ifrågasättas om målet inte är extremt komplicerat.

Rätten till ett effektivt rättsmedel: Enligt artikel 13　i konventionen har den drabbade rätt att klaga och få kompensation i sitt hemland (detta är anledningen till att svenska domstolar numera dömer ut skadestånd för långsam handläggning). Krav på systemförändringar:　Om Europadomstolen upprepade gånger fäller Sverige för långa handläggningstider, som fortfarande sker i många mål kan staten tvingas ändra sin lagstiftning eller tillföra resurser till domstolar och myndigheter för att förhindra framtida överträdelser.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt