Det finns hundratals förbud som in praktiken hindrar enskilda at få sina fall prövade rättligt i svenska domstolar, menar Justitieminister Gunnar Strömmer, som jag redan skrivit om i mina artiklar och böcker, där enskilda företagare aldrig får möjligheten att få sina fall prövade objektiv i svenska domstolar när bankerna är på obestånd. Avbildad: Mats Lönnerblad

Europadomstolen (EKMR) innehåller en rätt　till domstolsprövning som Sverige fortfarande inte följer, skriver Justitieminister Gunnar Strömmer i en debattartikel i Svenska Dagbladet (SvD 2026-06-24) Förfarandet för ansvarsutkrävande av enskilda domare regleras vare sig i lag eller grundlag, men måste nu åtgärdas genom att Riksdagen till slut beslutat att tjänstemannaansvaret måste återinföras i Sverige, vilket jag redan skrivit om i flera debattartiklar i Dagens juridik. Det finns därför starka skäl att stärka vår nuvarande ordning som låter bankerna säga upp krediter för välskötta företag vid varje tillfälle när Sverige befinner sig i en finansiell kris.

Det finns därför starka skäl att stärka　vår nuvarande ordning. Det saknas således inte många exempel, som jag redan skrivit om, vad gäller enskildas möjligheter att göra sina rättigheter gällande. I ett fall som jag skrivit om som redan är publicerat redogör jag för hur en handelsagent misstolkas i domstol i ett fall som hittills inte gått att överklaga eftersom ingen domstol brytt sig om att pröva hur ett avtal skall gälla där ett företag brutit mot två avtal där bägge parterna skriftligen bekräftat avtalets giltighet men där svaranden bevisligen i denna segdragna aldrig följt något av avtalen. Frågan som ingen domstol hittills velat besvara är vad ett förlängningsavtal innebär juridiskt i en pågående rättsprocess mellan en handelsagent och hans huvudman, och där det redan är bevisat parterna enats om att låta det gamla avtalet gälla, med vissa ändringar som bägge parter godkänt, under en period av ytterligare fem år.

Domstolen i denna process påstår　i en mellandom att ursprungsavtalet skulle vara preskriberat vilket inte stämmer.　Tvärtom:　Genom att godkänna och skriva under ett förlängningsavtal erkänner huvudmannen i detta fall att den gamla skulden som avser avtalsbrott från huvudmannens sida i domstolsprocessen mot huvudmannen fortfarande gäller. Ett sådant erkännande räknas som ett preskriptionsavbrott (enligt preskriptionslagen !981:130) som hittills ingen domstol förstått betydelsen av. Det betyder ju i klartext att den ursprungliga preskriptionstiden nollställs, och börjar om samma dag efter att bägge parter godkänt förlängningsavtalet. Att hävda preskription trots att huvudmannen skriftligen godkänt förlängningsavtalet är juridisk sätt en motsägelse.

Det beror på en uppenbar missuppfattning　av vad parterna skriftligen kommit överens om. Eller en misslyckad formaliatolkning. som ingen domstol brytt sig om att rätta till i samband med överklaganden till högre rättsinstanser. I en annan process som fortfarande inte är　avgjord　hävdar svaranden att förlikningsavtal redan har träffats, vilket inte stämmer, eftersom den som var huvudansvarig för att ha stulit företaget innan han dog till slut erkända att företagen som drabbats - i själva verket ägde företaget medan det stals, och att dödsboet därför är skyldiga att betala skadestånd för att familjen förgripit sig på ett livskraftigt företag som de kunde sälja till utlandet för hundratals miljoner.

Manschettbrottslingarna som stal företaget　med både fastigheten, patent och varumärken medan ägaren bara fick en krona för det företag som han själv startat och vägrade ta emot den krona som han erbjöds. En styrelse eller VD äger inte rätten att skänka bort ett helt bolags inkråm till sig själva medan ägaren fortfarande äger företaget. Det kräver ett stämmobeslut (Leo-lagen/aktiebolagslagen) eftersom ingen lagenlig bolagsstämma hölls. Stölden av företaget begicks i av styrelseledamoten/och Vd:n i maskopi med banken. Viljeförklaringen i detta mål bevisar att ägarens avsikt aldrig var att skänka bort företaget när han själv avgick som VD. Den gemensamma premissen var ju att ägaren och de som stal företag att de hade en gemensam plan för framtiden som manschettbrottslingarna valde att svika. De två involverade bankerna har senare träffat för dem kostsamma förlikningar och tagit sitt ansvar.

Kärandens inställning bestrider bestäm svaranden om att målet skall avvisas på grund av en skiljeklausul som inte gäller der personer som stal företaget och målet därför prövas på nytt i allmän domstol. Beslutet fattades bakom ryggen på käranden, som enligt aktieboken, som jag tagit del av visar att bolagsstämman aldrig hade fattat något lagligt beslut om utförsäljnigen av hela bolaget  mot ägarens uttryckliga vilja som fortfarande borde äga hela företaget. Om domstolar tillämpar lagar uppenbart felaktigt som i dessa två rättegångar betyder det att grova rättegångsfel måste rättas till och tidigare domar undanröjas. (enligt rättegångsbalken 59 kap. 1 §)

Att aldrig pröva en felaktig mellandom　som skett i det första fallet gör också att detta måste rättas till i samband med överklaganden och hela målet tas om på nytt. I dessa bägge processer är rättegångsfelen så grova att det uppenbart har påverkat utgången av bägge målen varför tidigare domar även borde undanröjas på grund av domvilla enligt rättegångsbalken 59 kap 1§.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt