I den sista partiledardebatten i Riksdagen hävdade statsminister Ulf Kristersson att en bankskatt automatiskt skulle bli en bolåneskatt. Varför det blir så ville han inte säga, mer än att bankerna skulle lasta över kostnaden för skatten med räntehöjningar på bolånen. Men måste det vara så ? Avbildad: Mats Lönnerblad

Det fritt för bankerna att bestämma räntan på bolånen, och tjäna pengar på sin redan orimligt höga inlåningsmarginal. Denna marginalränta är skillnaden mellan bolåneräntorna och bankernas inlåningsränta. När Riksbanken sänkte räntan 2022 kunde bankerna ligga kvar och ytterligare öka marginalräntan med mellan en och drygt en halv procentenhet under 2023-2025 så att bankernas vinster blev ännu högre. Alla har hört om hur duktiga elever görs till krockkuddar för att få ordning i busiga klasser.

Chocken blev stor för hårt arbetande bolånekunder redan 2012 när vice riksbankschefen E O Svensson sa att bankernas extra bolånevinster var en fördel för stabiliseringen av banksystemet i Sverige. Det betyder att bolånetagarna sedan länge är krockkudde för banker som i kris kan höja marginalräntorna för att stabilisera finanssystemet med högre vinster. Förslaget från Vänsterpartiet är att en tillfällig bankskatt införs. Förslaget innebär att en skatt på 50 procent av bankernas övervinster införs under perioden 2026–2028, som kan förlängas om den bristande konkurrensen kvarstår. Med övervinster avses här den överskjutande vinst som ligger över ett genomsnitt av vinsterna 2018–2022. Ett liknade förslag har även lagts fram av Socialdemokraterna. Men även om riksdagen skulle besluta om att försöka skapa rättvisa gentemot bankernas övervinster med en bankskatt, kan bankerna bestämma att lasta det på sina bolånekunder.

En bankskatt kan därför bli en bolåneskatt precis som statsministern antyder. Bankerna kan själva bestämma sig för att kompensera skattehöjningen med en höjning av bolåneräntorna och därmed sin inlåningsmarginal. Bankerna har med dagens system i praktiken en egen beskattningsrätt mot den stora delen av svenska folket som har bolån på sina hus och bostadsrätter. Det är denna utpressning mot bolånetagarna som statsministern försvarade när han tog ordet ”bolåneskatt” i munnen gentemot förslagen om en särskild bankskatt. I stället för att försvara bolånetagarana, vilka många faktiskt är en tung andel av hans egna väljare, försvarar Ulf Kristersson, och hans regering, i stället en girig kartell av storbanker. Det är så nära definitionen på en fascistisk ekonomisk politik man kan komma, när en maktfullkomlig oligarki med stöd av staten plundrar ett folk. Överhängande bankkris även enligt Trump.

Det fasansfulla är staten på detta sätt garanterar ett helt banksystem som kan komma i kris när som helst. Bankerna ägnar sig åt en vidlyftig spekulation med egna värdepapper, särskilt med de mycket omfattade riskabla derivataffärerna. De ingår i en global finansbubbla som hänger över världsekonomin som ett Damoklessvärd. USA:s och Israels krig mot Iran har stängt Hormuzsundet med en gigantisk oljekris som följd vilket även hotar det dollarbaserade finanssystemet. När president Trump gav efter och gick med på att förhandla med Iran enligt den avsiktsförklaring som i hög grad var på Irans villkor, hänvisade han faktiskt till att det fanns risk för en ny finanskris värre än 1929 och han sa att han inte ville bli en ny president. Hoover [fick skulden för den stora krisen]. 

Det är orimligt att svenska bolånetagare, skall garantera bankernas oerhörda risktagande. Därför är bankskatt helt otillräckligt för att hantera bankerna. Det är också orimligt att företag, föreningar, kommuner, institutioner, stiftelser och andra sparare ska se sina banktillgångar beslagtagna och verksamheter sönderslagna för täcka bankernas förluster enligt de regler som nu existerar för bankkrishantering. Det kallas för bail-in och innebär att alla dessa institutioner ska ses som ”placerare” och likt bankernas aktieägare riskera få sina tillgångar utraderade för att täcka förluster. 50.000 svenska företag utsattes i bankkrisen 1987-93 för en mycket omfattande bailin som betalade denna svenska bankkris. Bankerna drev igenom tiotusentals företagskonkurser genom att de gavs rätten att utan orsak omedelbart dra in en kredit och tvinga till sig företagstillgångar.

Sönderslagningen av dessa företag betydde att 300.000 arbeten gick till spillo och den minskade skatteintäkten ledde till en förödande åtstramning. I efterhand har svenska företrädare förespråkat denna krislösning (genom bail-in) internationellt, som en modell för att se till att stater inte behöver betala stöd till bankerna i en bankkris. Bankdelning nödvändig Vad som krävs är en bankdelning för att skydda bolånetagare och alla andra bankkunder för att minska riskerna i banksystemet. Ständigt större summor som offras för att banker ska hålla sig flytande, kan inte rädda finanssystemet när spekulationsbubblor och skulder växer exponentiellt. Bankdelning kan göras bankernas risktagande något så när hanterligt när Riksbank och stat skall garantera betalnings- och banksystemet. Den gigantiska spekulativa värdepappershandeln i bankerna måste avskiljas från bankernas huvuduppgift, affärsbanksverksamheten med konto- och betalningshantering, handelskrediter och långivning.

Värdepappershandel måste hanteras separat i finansbolag som själva får garantera sina risker. Bankdelning nödvändig även för bolånen Länge var det så att banker endast fick låna till bostäder medan de byggdes, med s.k. byggnadskreditiv. När bostäderna var färdiga lyftes de lånen av till särskilda finansbolag för bolån, s.k. bolånehypotek. De kunde ge bolån till låga räntor eftersom de garanterades av staten, som också reglerade räntan. Bankernas bolån måste också lyftas ur bankerna och föras över till särskilda hypoteksbolag där staten som förr kan ta över räntebesluten för bolånen från bankerna och hålla räntorna låga genom att ge statsgarantier till hypotekens inlåning. Bankerna har givits företräde framför hela den övriga ekonomins utveckling. I stället för att vara en strikt serviceverksamhet för samhället, har bankernas egenintressen alltmer tillåtits dominera svenska ekonomin så att svenska folket på allt fler sätt tvingas ställa upp som krockkudde när banker gång på gång är i kris.

När Anders Borg var finansminister avslöjade han att politiken att hålla tillbaka statens investeringar är för att ha 50 miljarder i reserv för att klara nästa bankkris. I själva verket har investeringar hållits tillbaka till förmån för finansiell spekulation och skuldbetalningar till bankerna i 50 år. Bankerna har givits närmast total frihet att skapa och fördela nästan all kredit i landet. Resultatet är att bankerna kunnat styra krediterna till de bubblor de tjänat mest på, medan den reala produktionen, trots den gigantiska sedeltryckningen, sett pengarna rulla förbi. Skydda hemmen och bostadskreditgivningen inför en krasch Bankerna har också hållits under armarna genom Riksbankens massiva likviditetspumpning för att hålla uppe bostads-, aktie- och derivatbubblor. Lån till småföretag försvåras nu av ökade krav på säkerheter och orimligt höga krav på egenfinansiering.

De små företagen straffas hårt genom schablonmässiga bedömningar av kreditvärdigheten. För att återföra bankerna till sin kärnverksamhet behöver banktjänstemännen komma ut från kontoren och lära känna företagen och dess branscher för att kunna säkra krediten i företagsverksamheterna, i stället för att bara kräva de säkerheter som finns på papper, ofta som företagarens hus och privata tillgångar eftersom detta system har gjort att företagarnas privata familjebostad också i ökad utsträckning gjorts till krockkudde för banker i kris. I stället borde boende, familjesammanhållning och lokalt nätverksbyggande skyddas för företagare som också för bolånetagare som i finansiella kriser riskerar att tvingas lämna sina hem. Bolånetagare som i krisen inte kan klara sina bolånebetalningar skall inte vräkas utan tillåtas bo kvar mot en skälig hyra bestämd av en myndighet. Hyran betalas till nya bostadsbanker. Kassaflödet av hyresinbetalningar utgör grund för fortsatt bostadskreditgivning. När finanskris och hyperinflation stabiliserats omräknas hyran till en ny bostadsskuld, där hyran motsvarar betalningarna för ränta och amortering. Den nya låneskulden överförs till statligt garanterade bostadshypotek med låg ränta. De nya bostadsskulderna avräknas mot de gamla bostadsskulderna till banken utan att staten tar på sig förlusterna för eventuella bostadsbubblor.

Ulf Sandmark, 0rdförande i Schillerinstiutet, Sverige
Mats Lönnerblad, 0rdförande i Bankrättsföreningen och Sveriges bankkunders Riksförbund