Min personliga uppfattning är att svenska domare måste börja lära sig - inte bara enskilda bestämmelser - utan också tolkningsprincipen och systematiken - för att förstå och följa både Europakonventionens bestämmelser och EU:s direktiv.

Miniminivån är i så motto att man inte får understiga de krav som enligt Europakonventionen gäller för "en rättvis rättegång." Har man rätt till prövning i två rättsinstanser får inte detta tillämpas godtyckligt som sker i dag efter införandet av EMR-reformen (En modernare rättegång) eftersom Sverige redan har tre rättsinstanser.

Varför Sverige fortfarande inte tillämpar bestämmelserna i Europakonventionen, trots ratificeringen 1952 av Den Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och det grundläggande friheterna (Europakonventionen) i många mål som jag tagit del av - som numera ingår i den svenska grundlagen sedan Sverige inträde i Den Europeiska Unionen (EU) 1995 - är en gåta för mig.

Därför borde det finnas en högsta rättsinstans som kännetecknar en författningsdomstol som tillämpar en abstrakt normprövning vilket innebär att man även kan klaga på en lag. Men för att kunna få denna prövning måste man själv vara ett offer. Därför borde det också - enligt min mening - finnas en högsta rättsinstans som skall övervaka att rättstillämpningen följs på ett korrekt sätt i våra domstolar.

För att få veta varför svenska domstolar vare sig följer Europakonventionen eller EU:s direktiv i många fall jag tagit del av och skrivit om i mina böcker, tog i början av januari 2018 kontakt med advokaten Jan Södergren som hösten 2017, tillsammans med kommentatorn, professor Karin Åhman och moderatorn Professor Ulf Bernitz anordnade ett seminarium kring: "Europakonventionen och dess subsidiaritet - Båda sidor av myntet" dit jag i min egenskap av medlem i Europarättsföreningen var inbjuden. Temat var bland annat varför man fortfarande inte tillämpade Europakonventionen som man borde i Sverige.

Bland annat behandlades detta ämne som även Centrum för rättvisa uppmärksammat, milt uttryckt, när det gäller de anmärkningsvärda utvisningsbesluten av så kallade etablerade migranter som velat förlänga sina arbetstillstånd i vårt land. Sverige har i slutet på 2017 inte mindre än 39 mål som skall avgöras av Europadomstolen, de flesta gäller asylärenden.

Det är intressant att notera att exempelvis Svenskt näringsliv redan har räknat ut att arbetskraftsinvandrare genererar miljardintäkter till statskassan och vårt gemensamma välstånd. Det sägs att det inte enbart gäller högkvalificerade yrken utan allt för IT-specialister, kockar bärplockare, snickare, slaktare, civilingenjörer eller städare.

Jan Södergren är inte kategorisk. Han medger att man får göra inskränkningar i rättigheterna; men i så fall måste de vara både lagliga och förutsägbara och ha ett legitimt syfte och framför allt var proportionerliga. Fallerar det på något av dessa tre punkter begår domstolen en överträdelse mot alla materiella artiklar i Europakonventionen och i unionens lagar.

EMR-reformen ger klagande rätt till prövning i två rättsinstanser - men inte i tvistemål - bara om det inte gäller mened, eller bland annat bevisbara brott som: urkundsförfalskning, avtalsbrott eller jäv där tingsrätten inte följt gällande lagstiftning. Om vare sig hovrätten eller Högsta domstolen beviljar omprövning i hovrätten och det kan styrkas falsk skriftlig och muntlig bevisning, då skall resning beviljas för omprövning av målet i hela dess vidd enligt lagrum nedan: