Varför krävs inte alltid prövningstillstånd i andra instans i Sverige? - frågar sig Eric Bylander ? Han är docent Jur.dr och universitetslektor i processrätt vid Uppsala universitet i en artikel Juridiska föreningens tidning. I denna artikel, vill jag försöka, med anledning av två rättsprocesser - som jag redan skrivit om - besvara några av hans frågeställningar.

Eric Bylandes utmärkta bakgrundsbeskrivning som jag till en del återger - visat på de krav på prövningstillstånd innebär att en högre domstolsinstans - efter en inledande begränsad prövning, beslutar om ett mål eller ärende som har överklagats dit ska underkastas en mer omfattande prövning, som kan leda till ett nytt avgörande i sak, skriver Bylander.

Nuvarande grunder för att bevilja prövningstillstånd är desamma för alla olika mål och ärendetyper för vilka krav på på sådant tillstånd har uppställs; däremot skiljer de sig mellan instanserna. Nuvarande grunder för att bevilja prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt stadgas i 49 kap 14 § rättegångsbalken (RB) som lyder:

Prövningstillstånd ska meddelas om:

1. Det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten kommit fram till (ändringsfall)

2. det inte utan att sådant tillstånd meddelas går att bedöma riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit fram till (granskningsfall)

3. Det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt (prejudikatfall) eller:

4. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagande (extraordinära fall)

Nuvarande grunder för att bevilja prövningstillstånd i ledet mellan hovrätt och Högsta domstolen stadgas i 54 kapitlet 10 § Rättegångsbalken (RB) stadgas i, som här med tillägg enligt ovan lyder:

Prövningstillstånd får meddelas endast om:

1. Det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen (prejudikatdispens) eller:

2. det finns synnerliga skäl till sådan prövning, såsom det finns grund för resning eller att domvilla förekommit eller att målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag (extra ordinära fall) Om prövningstillstånd fordras i två eller flera likartad mål och Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd i ett av dem, får prövningstillstånd meddelas även i övriga mål.

För dem som läser igenom skälen för prövningstillstånd är det självklart att prövningstillstånd skall beviljas i hovrätten i de fall som framkommer under rubriken för överklagande till hovrätten i: ändringsfall, granskningsfall, prejudikatfall eller extraordinära fall.

Prövningstillstånd i Högsta domstolen är mer begränsat. De två rättsfall som jag beskriver innefattar alla dessa fall för prövningstillstånd i såväl hovrätt som Högsta domstolen. Låt mig därför få berätta om dessa två fall där alla dessa begrepp sammanfaller och där vare sig hovrätt eller Högsta domstolen meddelat prövningstillstånd och där bägge fallen både är anmälda till JO och med begäran om resning inskickats till Högsta domstolen:

1. Det första fallet handlar om en framgångsrik entreprenör och företagare, som sålde sin produktkoncept på en global marknad genom sina egna marknadsbolag, som fick alla sina immateriella tillgångar och företaget beslagtaget - utan vare sig några skriftliga avtal - och stämde svaranden på betydande belopp.

Målet i tingsrätten pågick i cirka 3 år. Men prövades aldrig på ett korrekt sätt i tingsrätten, som inte förstod att bolaget skulle få övertas till slaktvärdet (1 krona) trots att de som övertog företaget efter några år kunde sälja det vidare för mer än 300 miljoner kronor.

När sedan målet överklagats till Svea Hovrätt beviljades aldrig prövningstillstånd; eftersom den advokat som utnämnts till hovrättsråd, varit ordförande i det advokatföretag som försvarade svaranden och dessutom är kolleger i ICC Sweden skiljedomskommitté. Ett tydligt fall av jäv redan i i hovrätten och där tingsrätten heller var rustade att värdera framlagd bevisning genom en korrekt bevisvärdering.

2. Det andra fallet har också pågått i 3 år och handlar också om en framgångsrik handelsagent och egen företagare sedan 1966, som sedan år 2000 arbetar som självständig handelsagent. I samband med att han önskade expandera sin verksamhet - knöt han efter 8 års samarbete med sin tidigare huvudman, med en bevisad omsättning och kundkrets som inlämnats till tingsrätten på 10 miljoner kronor och namnet på några av de nya kunder han införskaffat - Han knöt därför kontakt med en ny huvudman för att få större resurser som han genom ett nytt underskrivet och bevittnat ursprungsavtal och förlängningsavtal omfattande en period på 10 år.

Vad tingsrätten inte förstod var att avtalet med huvudmannen stipulerade en ersättning på 30 procent som aldrig utbetalades. Huvudmannen som sedan efter mellandom i målet erkände att det funnit utrymme på 30 procent; men han anpassade sina priser till denna nivå eftersom han från början handlat i ond tro och ville beslagta alla handelsagenten kunder redan i inledningen av samarbetet.

Handelsagenten blev därför tvingad att gå ner i ersättning till 15 procent, för att få någon ersättning över huvudtaget, vilket skedde under hot ocker och tvång, som handelsagenten redan meddelat i tingsrätten.

När sedan handelsagenten upptäckte att huvudmannen även bröt överenskommelsen att redovisa alla agentens kunder till handelsagenten där nya uppdrag tillkommit - var måttet rågat - Handelsagenten stämde huvudmannen i Stockholms tingsrätt.

Detta skedde när handelsagenten upptäckte att han inte ens fått ersättning för alla sina kunder, vilket huvudmannen kunnat dölja genom att orderbekräfta alla uppdrag i sitt eget namn, vilket ekonomichefen i bolaget erkände i samband med mellandom i målet.

Den muntliga och skriftliga bevisning som inlämnats i målet i samband med mellandom, visar att huvudmannen orderbekräftat alla handelsagentens inkommande uppdrag i strid med överenskommelse och att man, trots avtalen, inte heller redovisat alla kunder.

Huvudmannen vann målet i tingsrätten i samband med mellandom med uppgiften om att trots att tingsrätten bekräftat att handelsagenten var handelsagent i ursprungsavtalet inte längre var detta i förlängningen av detta avtal som gäller fram till den 31.12. 2019, vilket agenten bevisat genom att huvudmannen på eget bevåg återgått till ursprungsavtalet i förlängningen av detta avtal och dessutom beslagit alla agentens kunder utan att redovisa någon provision överhuvudtaget, sedan huvudmannen sagt upp avtal i förtid, men ändå tillåtit sig att behålla och utnyttja agentens kunder för egen räkning.

Trots all bevisning som inlämnats i målet som också visar att handelsagenten inte fått sin begäran om editionsföreläggande och handräckning beviljad av tingsrätten och Kronofogdemyndigheten , blev vare sig begäran om överprövning i vare sig hovrätten eller Högsta domstolen beviljad.

Med sådana svenska domstolar, som inte läser igenom alla handlingar, och inte förmår sig att tolka skriftliga och undertecknade avtal förstår jag att det inte går att få rätt i våra domstolar trots att avtal och skriftliga förpliktelser bevisligen aldrig redovisats på ett korrekt sätt.

Det gäller både det första och andra fallet där det finns inlämnad och tydlig bevisning. I första fallet att företagaren äger sina egna materiella tillgångar, vilket tingsrätten inte vill förstå.

I det andra fallet, där det finns tydliga avtal och inlämnad skriftlig bevisning som visar vilket provision handelsagenten har rätt att utfå och vilken tidsperiod såväl ursprungsavtalet som i förlängningen av detta avtal gäller - vilka kunder handelsagenten arbetat med tidigare och vilka nya kunder som handelsagenten införskaffat som huvudmannen är skyldig att redovisa och anpassa sig till vilket huvudmannen aldrig gjort och där tingsrätten fortfarande vägrar medge editionsföreläggande och handräckning, trots inlämnad bevisning.

Mitt svar till Eric Bylander är att svenska domstolar i dag inte läser igenom och analyserar på ett korrekt sätt - vad som förekommit i rätten och och de bevisuppgifter som inlämnats och endast utgår från vad ena parten påstår utan att beakta de bevisuppgifter som lämnats till rätten i den utsträckning som är nödvändig för att fatta riktiga beslut i tvistemål. Något som bara inlämnad resningsansökan eller inlämnad ansökan till JO kan förändra sedan några prövningstillstånd vare sig godkänts av hovrätt eller Högsta domstolen.

Det är därför - det enligt min egen uppfattning - alltid behövs ordentliga prövningstillstånd - både i hovrätt och tingsrätt som beaktar - alla viktiga omständigheter i målen - och inte bara utgår från den ena partens uppfattning, för att parterna skall kunna erhålla en rättvis rättegång.