Jag blev inbjuden till författarträff och kunde ställa frågor till författaren själv den 22 mars 2018, när Robert Harris historiska roman München släpptes i Sverige. München är en gripande och välskriven skildring av Münchenöverenskommelsen 1938 - om mötet som skulle förhindra ett andra världskrig.

Författaren Robert Harris historiska roman, ”München" i översättning av Svante Skoglund (Bookmark 2018 ) visar på den osäkra situation som rådde 1939. Hitler hade säkrat sin makt och ville ha krig och inte bara erövra de landområden som hade gått förlorade under första världskriget, utan hoppas att på egen hand skapa ett tyskt världsherravälde. Konsekvenserna av om detta hade kunnat ske - har även Robbert Harris redan skrivit om - i sin tidigare hyllade bok: "Fatherland"

Hitler var fast besluten att starta krig. Chamberlain ville desperat bevara freden. Oenigheten leder till en sammankomst i München om Europas framtid. Historien skildras genom personliga livsöden, vars händelser uppvisar skrämmande paralleller till den aktuella världspolitiken.

Neville Chamberlain (1869-1940) var brittisk konservativ premiärminister i England under perioden 1937- 40 innan utbrottet av andra världskriget. Robert Harris bok handlar om den hotfulla utrikespolitiska situation som rådde 1938 när Charberlain sökte fred och samförstånd med Tyskland och Italien. Han ville stödja de fredsvänliga krafter som han ansåg fanns i Berlin, vilket han också fick erfara när han befann sig i Berlin.

30 september 1938 ingicks München-överenskommelsen som gick ut på att Tjeckoslovakien tvingades avträda det tyskspråkiga Sudetområdet till Tyskland. När Chamberlain kom hem från München visade han stolt upp avtalet och utropade ”Peace in our time!” Freden i Europa hade garanterats.

Adolf Hitler var inte den som höll sina löften. Det tyskspråkiga området i Tjeckoslovakien tillföll åter Tyskland. I mars 1939 - i strid med ingående avtal annekterade Tyskland resten av Tjeckoslovakien. När Polen anfölls 1 september 1939 förklarade Storbritannien Tyskland krig. Strategin hade misslyckats. Chamberlain övervägde ändå länge en förhandlingsfred med tyskarna. Under våren 1940 tvingades Chamberlain avgå och ersattes av Winston Churchill. Chamberlain dog några månader senare i cancer.

Robert Harris bok ger en tankeväckande inblick i hur historien hade kunnat sett ut om Hitler inte begått löftesbrott. I början av 1939 hoppades man ännu på fred. Den fred som urartade och förvandlades till andra världskriget - som medförde de största ekonomiska och mänskliga förlusterna - som vi aldrig tidigare kunna drömma om.

I dag hoppas vi ännu skall att en varaktig fred skall kunna förverkligas och få slut på alla oroligheter i världen. En from förhoppning som delas av många men som få tror vi kommer att få uppleva.

Jag har tidigare skrivit om de två böckerna: Rapporten: "The New Silk Road Becomes The World Land - Bridge Peter (2014) Frankopans bok: Sidenvägarna. En ny världsordning (2017) som visar hur detta skall kunna ske genom att på nytt anlägga "Sidenvägens ekonomiska bälte" - med andra ord bygga nya sidenvägar, som binder samman öst och väst och tillvaratar de egna ländernas tillgångar och utvecklingsmöjligheter, på ett helt annat sätt än tidigare.

Hur detta skall kunna bli praktiskt genomförbart har jag nu läst om i ännu en ny bok från Schillerinstitutet med titeln: Extending the New Silk Road to West Asia and Africa. A Vision of an Economic Renaissance författad av Hussein Askary och Jason Ross.

Efter att ha läst boken och även haft tillfälle att intervjua en av författarna, Hussein Askary, är jag övertygad om att bästa sättet att lösa såväl ekonomiska problem att skapa varaktig fred, måste vara att lösa utvecklingsländernas ekonomiska problem samtidigt som man med gemensamma krafter försöker hindra ett handelskrig som skulle kunna innebära inledningen till nästa stora konflikt.

Min uppfattning är att Den nya Sidenvägen har en stor ekonomisk betydelse för både Västasien och Afrika, vilket kan innebära en revolution för den tekniska utvecklingen och leder till välfärd för både utvecklingsländerna och de länder som bidrar till utvecklingen i dessa länder.

Till skillnad för att de europeiska och amerikanska makterna skall tvingas ingripa militärt är detta en win -win situation för alla länder som vill delta. I dag är Kina Afrikas största bidragsgivare, men det finns inte några hinder för att även andra länder skall kunna delta. Inte för att exportera vapen - vilket möjliggör ännu större konflikter - utan för att varaktigt bidra till den tekniska utvecklingen i de länder som behöver hjälp.

När Schillerinstitutet startade 1984 var det för att återupprätta renässanstänkandet som nu ser ut att bli verklighet - om inte tullar och handelskrig sätter käppar i hjulet för den fortsatta ekonomiska och tekniska utvecklingen i världen.

Min uppfattning är att: stället för den kapprustning som vi ser eskalera i dag borde fler stater hjälpa till att skapa den infrastruktur som behövs för att skapa välstånd i de mest utsatta länderna och de länder som blivit mest utsatta för fullskaliga krig och våldshandlingar. Vad vi ser i dag är att Världsbanken hittills tackar nej till stora projekt bara hjälper till att skapa små projekt i Afrika. Medan IMF inte i någon större utsträckning bidrar till att ersätta de ekonomiska förluster och skador som de krigsdrabbade länderna drabbas av.

Det viktiga är att alla arbetar mot samma mål genom att tillföra teknik och vetenskap till utvecklingsländerna för att de skall kunna vidareutvecklas. Vad de länder som i dag oförskyllt drabbas av krig och svält och behöver är inte ökat vapenskrammel utan de rätta verktygen för att komma ur sin ekonomiska situation vilket skulle kunna hjälpa till att skapa varaktig fred i vår tid.