Lee Gates (som gestaltas av George Clooney) är en karismatisk TV-personlighet vars populära program om finansvärlden i USA, har gjort honom till en av Wall Streets främsta ekonomiguru. Patty (som gestaltas av Julia Roberts) - producent i ”Money monster” - är hans betydligt mer ansvarstagande producent, i hemlighet på väg mot ett nytt jobb.

Vad filmen handlar om är hur lätt det är att förlora alla sina på investeringar i aktier och osäkra värdepapper om man bara förlitar sig för de budskap och tips man får från finansanalytiker och journalister. För regin svarar Jodie Foster.Manusförfattare är Jamie Linden, Alan Di Fiore och Jim Kouf

Hon är den som först ser Kyle (Jack O’Connell), en kämpande arbetarkille som efter ett missriktat tips från tv-programmet förlorat alla sina besparingar. Nu har han smugit sig in i studion med två bombvästar, en till programledaren och en till Walt Camby (Dominic West) vd:n för företaget som slukat bolagets pengar för att främja sina egna intressen.

Hämnddramat, ska sändas live i TV, kräver Kyle, vilket också sker. Efter att ha hypat en teknologiaktie som plötsligt kraschar på börsen tar den besvikna investeraren, Lee Gates, hans personal och hans stjärnproducent Patty Fenn gisslan i direktsändning. I dramat, som utspelas i realtid, måste Gates och Fenn hitta ett sätt att hålla sig själva vid liv, och samtidigt avslöja sanningen bakom en konspiration där stora pengar står på spel.

Som författare och skribent i finansrätt och sedan länge - både recensent av filmer och böcker - vill jag inte avslöja hur filmen Moneymonster slutar. Men det är lätt att konstatera att inköp och försäljning av aktier och stöld av bolag eller dess tillgångar har inte så mycket att göra med bolagens ekonomi, utan bara med förväntningarna på framtidsutsikterna för de bolag som investerare som köper aktier.

Vad filmen "Moneymonster" visar är vad som händer när ett bolag inte följer lagen och på olika sätt kan manipulera marknaden - utan att upptäckas - även om felen påpekas. I de rättstvister som då uppstår som jag skrivit om i flera av mina böcker, framgår att vare sig staten eller domstolarna förstår vad tvisten handlar om, även när det finns tydlig lagstiftning - som talar om hur lagen skall tolkas - så är det ofta lagen inte följs när tvistemålen blir föremål för huvudförhandling i domstol. Det gäller både brottmål och tvistemål.

Om hur finashajar lägger beslag på både bolag och dess tillgångar har jag redogjort för i mina böcker och i åtskilliga artiklar i både dagspress, fackpress och på nätet. Att värderingar av bolags verkliga värde förvanskas, förskönas eller undanhålls, försöker även den svenska regeringen komma till rätta med - genom att klargöra det verkliga värdet av immateriella tillgångar - och hur avtal skall regleras mellan handelsagent och huvudman enligt både avtalslagen och lagen om handelsagentur, enligt direktiv från EU.

Men när dessa ärenden kommer upp till domstolsprövning, visar det sig att svenska domstolar inte tar till sig av den information som redan finns klargjord i lagen och ovillkorligen måste följas.

Många av de tvistemål - jag redan skrivit om - som handlar om mened i domstol, osanna partsutsagor och urkundsförfalskning som svenska domstolar fortfarande inte lärt sig hantera och handlägga på ett korrekt sätt, vare sig i tingsrätt, hovrätt eller Högsta domstolen.

När vare sig polis eller åklagare utför förundersökningar värda namnet i många av de allvarliga finansiella brott som aldrig beivras - trots både muntlig och skriflig bevisning - visar filmen "Moneymonster" vilka kraftag som måste till för att få myndigheterna att vakna på de rättsövergrepp som sker både i vårt land och i övrigt förlorar även om de har rätt i sak.

I vårt land reagerar vi inte på samma sätt som i USA, när brotten väl upptäcks och beivaras. Men Sverige måste lära sig att ta till sig den nya lagstiftning som finns genom att Europakonventionen nu finns tillgänglig i den svenska grundlagen, men fortfarande inte följs.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen och
Sveriges Bankkunders Riksförbund