Till saken hör att svenska myndigheter upphandlar för omkring 600 miljarder kronor om året. Som egen företagare, författare och skribent i finansrätt har jag själv anlitat Per Cronhult från Den Nya välfärden i flera stora mål - bland annat i ett mål som jag vunnit i hård kamp efter att först ha vunnit i de två första rättsinstanser. Målet överklagades av svaranden till Högsta rättsinstans, där jag som käranden och mitt bolag vann på nytt.

Men, när den aktuella myndigheten inte ens rättat sig efter det slutligt domslutet i Högsta förvaltningsdomstolen (!) och sedan förlängde det olagliga avtalet i upphandlingen på nytt - utan att vi kunde delta i någon upphandling - undrar jag vart Sverige är på väg ?

Trots tydliga bestämmelser, skriver Per Cronhult och Viktor Robertson, väljer flera myndigheter att helt och hållet struntar i - att upphandla efter lagen - genom att även i fortsättningen förlänga eller upprätta olagliga avtal, för att sedan även låta bli att följa det som domstolarna redan beslutat, i någon rättsinstans.

Detta problem är i sig inte nytt. Bland annat har EU-domstolen uttalat att detta utgör den allvarligaste överträdelsen i lagstiftningen om offentlig upphandling som en upphandlande myndighet kan begå. När EU därför reformerade regelverket 2010 fanns det förhoppning om att det skulle bli bättring. Deras rapport: Fortsatt domstolstrots visar att så inte har blivit fallet.

I Sverige får myndigheternas domstolstrots inte några kännbara konsekvenser. Vissa myndigheter fortsätter därför att agera som om lagbestämmelserna endast utgör en rekommendation som de kan avstå från att följa.

I rapporten har Cronhult och Robertson granskat samtliga aktuella domstolsavgöranden och följt upp myndigheternas arbete för att se huruvida de har anpassat sig efter domstolarna domar och beslut. I den läsvärda rapporten presenteras därför förslag på möjliga åtgärder för att komma tillrätta med myndigheternas lag - och domstolstrots.

Vad som är ännu värre - är att de allmänna domstolarna själva brister i kompetens - när det gäller tvistemål - i fullt lagliga avtal - som parterna, innan samarbetet inleddes, godkänt och undertecknat. Dessa enkla mål som handlar om avtal som måste följas - enligt givna axiom - bryr sig domarna - vissa fall som jag tagit del av - vare sig läsa igenom eller tolka betydelsen av dessa avtal, vare sig i förberedelsen, eller innan huvudförhandling i målen.

När det gäller mål som handlar om redovisningsplikt som måste följas för att garantera en "rättvis rättegång" där kärandena har bevisbördan väljer domstolarna ibland att inte bry sig om att läsa in sig på mål där undanhållen redovisningsplikt enligt avtal med svaranden inte uppfylls i god tid innan huvudförhandling vilket innebär uppenbara rättegångsfel.

Det innebär allvarliga och påvisande missgrepp eftersom det innebär att svarande tillåts att undanhålla skriftlig bevisning som kärandena måste få tillåtelse att granska tillsammans med revisor för att kunna styrkas av kärandena - och innebär även brott mot EU:s direktiv som svenska domstolar förbundit sig att följa - men fortfarande inte respekterar.

I andra fall som innebär uppenbara rättegångsfel kan det gälla statliga stiftelser som uttryckligen är förbjudna att köpa företag, men som ändå tillåts förvärva köpvärda företag, utan några som helst gällande förvärvsavtal och i strid med tvingande bestämmelser.

I ett fall som jag tagit del av har en stiftelse i strid med förvaltningsavtalet blivit delägare i en industrikoncern och i strid mot Förordning 1993:21 förvärva aktier i koncernen för att komma åt de immateriella rättigheterna utan att vare sig den aktuella stiftelsen eller domstolen förstått vad som skett, när det gäller prövningen av detta mål.

I det fall som jag granskat - har jag kunnat konstatera att det är ställt utom allt tvivel - att den statligt bildade och kontrollerade stiftelsen utan något förvärvsavtal, mottagit 30.000 aktier i ett operativt bolag för den symboliska summan av en krona, trots andelens marknadsvärde på cirka 57 miljoner kronor vilket på ett uppenbart sätt strider mot äganderätten.

I Sveriges unionsrättsliga åtagande ingår att införa effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner för att komma tillrätta med bland annat otillåtna direkttilldelningar när det gäller offentlig upphandling. Varför följs inte dessa bestämmelser ?

Svenska myndigheterna inte följer de svenska bestämmelsen om ogiltighet av avtal är förvånande och respektlöst. Kan det bero på att tillämpningen inte tillräckligt avskräckande och effektiv ?

Varför svenska domstolarna inte respekterar äganderätten och inte följer skriftliga och giltiga avtal som utgör självklara axiom, som stipulerar redovisningsplikt från svarandens sida - för att domstolen skall kunna döma rättvist i tvistemål - är en annan fråga som fortfarande är obesvarad.