Företagsbesiktningen är ju i första hand det beslutsunderlag som måste fram för ledningen i det köpande företaget och tjänar i andra hand som ett förhandlingsstöd i avtalsförhandlingen mellan det köpande företaget och säljande företaget.

Bland de företagsförvärv som jag skrivit om i mina böcker handlar om både stora och små företag som kunnat nedvärderas utan att man tagit någon hänsyn till värdet av de immateriella tillgångarna som ofta utgör 80% avett företags marknadsvärde. De värsta exemplen under bankkrisen är hur krisbankerna under den största bankkrisen i Sveriges historia försökte och även lyckades förvärva Nobelindustrier till en bråkdel av företagets verkliga värde. Samma sak gäller flera stora fastighetsbolag som slumpades bort och bara några år senare såldes vidare med mycket stor förtjänst för statliga Securum och andra så kallade "skräpkreditbolag" som växte upp som svampar under slutet av bankkrisen i början av 90-talet.

Låt mig därför ta ett exempel som handlar om två parter och en statlig stiftelse som i strid mot förvaltningsavtalet och förordning blivit delägare i en framgångsrik industrikoncern. Ledamoten i denna statliga stiftelse, tillika kansliråd inom näringsdepartementet hade avsiktlig strukit paragrafer i förvaltningsavtalet för att dölja ett olovligt förfogande av aktier i den koncernen för att stiftelsen skulle kunna lägga beslag på en tredjedel av företagets aktier och immateriella tillgångar.

De beslutar sig för att överta alla aktier i ett igång varande industriföretag som arbetar på en global marknad. Den statliga stiftelsen har ej kunnat visa något som helst förvärvsavtal som gäller förvärvet att 30.000 aktier i det välskötta företaget. Stiftelsen blev part i ett hemligt affärsupplägg genom vilket samtliga immateriella rättigheter och immateriella tillgångar (marknadsvärde ca 100 miljoner kronor) skulle överföras kostnadsfritt, genom ett upplägg varefter aktierna skulle förvärvas för 1 krona vilket skedde genom en fejkad due diligence.

Koncernen blev således kapad på grund av utpräglad vänskapskorruption, särintressen och bristande respekt och förståelse för grundaren och entreprenörens rätt till sin egendom enligt Europakonventionens artikel 1.

De två företagsbankerna som varit inblandade i denna process, har efter skadeståndstalan tagit sitt ansvar och ingått förlikningar, vilket resulterade i viss ersättning och upprättelse på grund av deras medverkan i denna suspekta affär.

De 3 "bovarna" som lade beslag på hela företaget - har dock tillsammans inte erlagt en enda krona - trots att industrikoncernens marknadsvärde var cirka 175 miljoner kronor och de kunde snart sälja det vidare med en mycket högre vinst.

Till saken hör att den statliga stiftelsen finns till för att främja den industriella tillväxten i Sverige - som lyder under näringsdepartementet - och fick inte inte vid tidpunkten förvärva och äga företag - varför den tredjedel av industrikoncernens värde som tillföll stiftelsen skedde helt olagligt.

När det gäller de övriga två tredjedelarna har grundaren till sitt företag anmält att vad som avgjorde målet i domstol var att advokaterna använt sig av brukande av falsk urkund i bevishänseende och förfalskning av urkund, vilket vare sig advokatsamfundet, polis åklagare, Justiekanslern (JK) eller Justieombundsmannen (JO) såg som någon grund att vidta åtgärder.

Advokaten som företrädde stiftelsen hade som bevisning åberopat som en så kallade "värdering av bolaget" och att det var grundaren som själv upprättat denna - i avsikt att hävda företaget helt saknade värde, vilket inte heller var sant och kunde motbevisas. Av domskälen som jag tagit del av var det dessa falska påstående som kunde motbevisas, som aldrig gick att överklaga till hovrätten som inte beviljade omprövning utan att ange några skäl.

"Köparna" behövde inte betala en krona för koncernen eftersom de medvetet lurade de två bankerna att koncernen inte var värt ett öre, vilket snart visade sig var helt osant.

Vad som saknas i detta mål är att domstolen, där jag hade tillfälle att följa förhandlingen på plats, är att det måste ske en ordentlig analys av de enskilda bevisen, i samband med bevisprövningen vilket aldrig skedde i tingsrätten. Mot den bakgrunden borde målet ha prövats i sin helhet i hovrätten vilket aldrig skedde.

Principen om hur bevisprövningen skall gå till återfinns ju i 35:1 1 st i Rättegångsbalken (RB) . Där sägs att rätten ska efter samvetsgrann prövning av allt som förekommit, avgöra vad i målet är bevisat. Beträffande det första kriterier sägs i motiven till 35:1 i RB att domaren inte får grunda sitt avgörande på rent subjektiv uppfattning rörande de olika bevisens värde. Domaren övertygelse måste vara objektivt grundad och stödjas på skäl som kan godtas av andra förståndiga personer, vilket jag vågar påstå inte har skett i denna process.

Med hänsyn till hur betydelsefull domskrivningen är som kontrollstation, är hur ofta det brister i i domstolens redovisning hur bevis värderas.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen och
Sveriges Bankkunders Riksförbund