Många av de svenska domar - som jag tagit del av och skrivit om i mina artiklar och böcker i min egenskap av författare och skribent i finansrätt - vittnar om domstolarnas oförmåga att tänka juridiskt. Min uppfattning är att Sverige fortfarande inte lärt sig Europakonventionens legalistiska sätt att resonera.

Eftersom Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ( i det följande Europakonventionen ) som utarbetades inom Europarådets ram och undertecknades den 4 november 1950 och trädde i kraft den 3 september 1953, numera även ingår i den svenska lagstiftningen, är det av största vikt att Europakonventionens regler följs även i vårt land.

Alla Europarådets medlemsstater har ratificerat Europakonventionen - Sverige den 11 januari 1952. Men Europakonventionen skulle börja tillämpas i vårt land fullt ut i först i samband - med Sveriges medlemskap i EU - men gör det fortfarande inte, i många fall jag tagit del av.

Europakonventionen innefattar en kollektiv garanti, upprättad på europeisk nivå, för respekterandet av ett antal principer som upptagits i FN:s Universella Förklaring om de mänskliga rättigheterna. Garantin är byggd på ett internationellt domstolsväsende, vars avgöranden måste respekteras av de fördragsanslutna staterna. Varför inte dessa garantier följs fullt ut i vårt land, är en gåta som måste besvaras. Låt mig därför bara ge två exempel där Sverige inte följer Europakonventionens bestämmelser i den svenska lagstiftningen:

Det första fallet gäller Allard mot Sverige Ansökningsnummer 35179/97. Dom i detta mål avgjordes i Europadomstolen 24 juni 2003. Vinnare i målet är en kvinna i Stockholm, Inga Allard, som efter 13 år processande i domstol fått fel i alla rättsinstanser men först långt senare får fullständig upprättelse i Europadomstolen. Samtidigt som den svenska rättvisan får en rejäl knäpp på näsan av Europadomstolen, inklusive Högsta domstolen (HD) i Sverige.

I domen konstaterar Europadomstolen att de svenska domstolarna har kränkt Allards rätt till sin egendom och att Sverige därmed brutit mot flera artiklar i ett av Europakonventionens tilläggsprotokoll. Målet handlar mer om en ofullkomlighet och klumpighet i det svenska systemet, än om brister som måste rättas till genom lagändringar.

Vad fallet handlar om är den olagliga rivningen av en fastighet. Allard ville att domstolen skulle inställa rivningen. Hon förlorar i tingsrätt och hovrätt. HD beviljade inte prövningstillstånd. Kronofogden beviljade rivningen av hennes fastighet trots parterna uttryckt sin vilja att vänta. Genom detta beslut har Sverige kränkt Europakonventionens artikel 1 och artikel 8. Efter 13 års kamp får Allard ett miljonskadestånd genom ett enhälligt beslut från Europadomstolen i Strasbourg.

Ett liknande fall som jag nyligen tagit del av som inlämnats till Justitiekanslern med begäran om skadestånd så sent som 2018-07-04 ( ärende 4458-18-43). Detta ärende handlar egentligen om samma sak, där domstolarna inte följer Europakonventionens bestämmelser och river, enligt min uppfattning lagstridigt en fastighet, med stora ekonomiska konsekvenser för de som äger fastigheten.

Fallet handlar om vad som hände före och efter en överlåtelsehandling som träffades i Mora den 13 augusti år 2000. Det rör en överlåtelsehandling där Bjarne Norman som var enda delägare i dödsboet efter Eskil Emanuel Engvall överlät den egendom och de tillgångar som dödsboet lämnade efter sig och omfattade alla skulder som dödsboet äger vid undertecknandet av denna handling.

Vad som hände efter detta datum var att Monica Nilsson och Jan Nilsson, från och med detta datum ensamma ägde att teckna dödsboet.

Detta fall har påfallande likheter med fallet Allard ./. Sverige 35179/97 där staten förlorade ett mål i Europadomstolen. Detta fall avgjordes anmärkningsvärt nog i Europadomstolen bara tre månader innan kronofogdens rivning av den husgrund som uppförts och vars bygglov beviljats genom två regeringsbeslut.

Likheten med Allardmålet finns också att kronofogden tillät rivningen både av Monica och Jan Nilssons husgrund och förrådsbyggnad, när det fortfarande pågick flera processer. I detta mål träffades också en förlikning mellan parterna som kronofogden inte tog hänsyn till innan rivningarna. I deras fall framgår det också att kronofogden gick in på dödsboets arrendetomt och rev den nyanlagda husgrunden, inklusive nyanlagda vatten och avloppsledningar och nyanlagda elinstallationer.

Förråd med dödsboets tillhörigheter bortforslades. Detta trots att två regeringsbeslut beviljat bygglov på arrendetomten redan 1993 -10-28 och 1989-11-30.

Monica och Jan Nilsson tvingades svara i Falu tingsrätts fastighetsdomstol (Mål F 34/94 ) och senare i Svea hovrätt (Mål 1621/95:58) trots att rätten skulle insett att Monica Nilsson inte kunde vara rätt svarande i detta mål. Domstolarna har därför på ett uppenbart sätt brustit i sin skyldighet att samvetsgrant pröva vilka parter som skulle ha svarat i detta mål.

Sammantaget är det lätt att konstatera - efter att ha läst igenom det processmaterial jag tagit del av - att hela denna process även strider mot Europakonventionens artikel 6 för skydd av mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna som stipulerar att:

"Var och en skall, vid prövningen av hans rättigheter och skyldigheter /.../ vara berättigad till en rättvis rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag."

De brott som skett är också att proportionalitetsprincipen har inte har följts i bägge målen. Beslutet att riva den nylagda husgrunden och uthus i det senare fallet var felaktigt. Därför led Monica och Jan Nilsson stor ekonomisk skada. Det måste finnas en rimlig proportion mellan det mål som skall uppnås och de medel som används. I bägge fallen finns det ingen anledning att förstöra stora värden innan hela ärendet har hunnit avgöras på ett korrekt sätt.

Europadomstolens utslag i fallet Allard mot svenska staten måste därför ses som en tillrättavisning av hur svenska domstolar tillämpar lagarna på samma sätt som i fallet med Monica och Jan Nilsson som ensam äger rätten att teckna dödsboet, men hittills inte fått rätt i sakfrågorna trots att de - enligt min uppfattning - hela tiden haft rätt i sak.

När det gäller Europadomstolens status menar jag att Europadomstolen på ett mycket bättre sätt tillvaratar den enskildes rätt än högsta svenska rättsinstans. Därför borde, enligt mitt förmenande - Europadomstolens domslut även betraktas som en slutlig prejudikatinstans - i denna typ av ärenden i Sverige.