Vilka som tjänar på detta dubbelspel och lägger beslag på företag för slaktvärdet när det är ekonomisk kris har jag också skrivit om och den senaste boken i detta ämne har också de prisbelönta SvD -journalisterna Carolina Neurath och Jan Almgren skrivit om i boken: De svenska riskkapitalisterna. Norstedts förlag. De har också mött människorna som drabbats av riskkapitalets eviga vinstjakt: de anställda som förlorat jobbet, gymnasisterna som såg sin skola gå i konkurs och hotellstäderskan som måste hinna städa varje rum på fem minuter.

Vad de inte tar upp i sin bok är vad som händer när det är bankkris i Sverige och Europa och vilka ekonomiska följder det får för vårt land när det gäller landet Sverige och hela dess företagsamhet, som jag belyst i mina böcker och åtskilliga artiklar under årens lopp i både dags- och fackpress.

Det som gjorde att staten och bankerna agerade som de gjorde under den svenska bankkrisen och även internationellt var att det inte fanns någon gemensam, bindande krisplan för banker i kris och det var därför som riskkapitalisterna i samspel med politikerna och bankdirektörer kunde lägga beslag på friska företag - för en spottstyver utan att betala för företagens egentliga marknadsvärde både under bankkrisen 1987 - 1993 och under senare bankkriser inom EU.

Hela den svenska riskkapitalbranschen fick därför en riktigt bra start när bankkrisen eskalerade i Sverige. Det kunde köpa billiga bolag i början av 1990-talet efter den djupa svenska finanskrisen och sedan sälja dyra i slutet av denna decennium, skriver Carolina Neurath och Jan Almgren i sin bok.

Ordet riskkapitalist låter som en kapitalist som tar höga risker. Det är delvis missvisande. Faktum är att riskkapitalisterna bara riskerar en liten del av allt investerat kapital. Den största delen av kapitalet är pengar som andra investerare riskerar. Det mesta av pengarna vid företagsförvärv är banklån. Man belånar företagen upp till omkring 50-60 procent, förr var det inte ovanligt med belåningsgrad på upp till 90 procent.

Men det kan också hända att riskkapitalisterna hävdar att de företag de vill köpa billigt kan under hot om konkurs tas över för endast 1 krona. Låt mig därför berätta om ett sådant fall, som följts av en domstolstvist som pågått under ett kvarts sekel och där kärande fått gehör för sin talan mot bankerna, men hittills misslyckats att göra upp i godo med de riskkapitalister som varit inblandade i denna tvist. Det företag riskkapitalisterna lade beslag tillsammans med statliga Industrifonden på har immateriella tillgångar värda cirka 80 procent av företagets värde och kunde sedan raskt säljas vidare till ett utländsk företag för över 300 miljoner kronor.

Vad som gör detta fall så anmärkningsvärt är att den statligt kontrollerade Stiftelsen Industrifonden som skall värna om svensk företagsamhet är inblandad och lade beslag på en tredjedel av detta företag. Den företagare, Börje Ramsbro, som startat och drivit System 3R, förlorade tvisten med Industrifonden dömdes att bära Industrifondens rättegångskostnader på 4,3 miljoner kronor.

Det företag han skapat tiotusentals manår av riktiga och välbetalda jobb med allt vad det innebär för den svenska välfärden. Lägg därtill till att företaget, System 3R, hela tiden exporterat och fortfarande exporterar 97 procent av produktionen och ägs numera av en utländsk börsnoterad global koncern.

Hur Börje Ramsbro kunde förlora sitt företag är fortfarande en gåta för mig. För att vinna målet åberopade Industrifonden förfalskad bevisning för att dölja värdet av de immateriella tillgångarna och genom att hävda att Börje Ramsbro därför inte lidit någon ekonomisk skada och samtidigt var Industrifonden förhindrad att äga och förvärva aktier i System 3R koncernen enligt då gällande förordning (1993:31) och avtal från den 12 november 1993.

För att undanhålla dessa omständigheter för Ramsbro förfalskade ett kansliråd vid dåvarande Närings- och handelsdepartementet tillika styrelseledamot i Industrifonden ett avtal. Förfalskningen bestod i blankade paragrafer och utelämnade sidor.

Förfalskningen kunde avslöjas först i maj 2011 då Börje Ramsbro gjorde efterforskningar hos Riksarkivet i Arninge. Enligt avtalet som gällde mellan Industrifonden och det av staten då till 50 procent ägda Företagskapital AB framgår tydligt att Industrifonden var förhindrad att förvärva aktier i System 3R -koncernen. Industrifonden har därför inte kunnat uppvisa något förvärvsavtal för den omtvistade aktieposten om 30.000 aktier i det operativa dotterbolaget, System 3R International AB, som hade ett marknadsvärde om ca 57 Mkr.