En svensk-"sympatisör" som kallade sig för Rolf Svensson erbjöd sig att leverera handgranater för att attackera synagogan på Wahrendorffgatan, invid Berzeli park, i centrala Stockholm är den spännande upptakten vad det var som gjorde att, författarna och journalisterna, Jan Guillou och Peter Bratt, kunde avslöja 1970-talets - mest omskrivna och spännande spionhistoria i Sverige - som fick namnet "IB-affären". (IB)

Det är det mest avslöjande och spännande avsnittet i Jan Guillous nionde bok som han skildrar självbiografiska boken - där han som vanligt blandar fakta med fiktion - i sin bok: "De som dödar drömmar sover aldrig" (Piratförlaget, 2018 ). Boken handlar också vad som övigt händer både i Sverige och världen, under detta decennium, samtidigt som släkten Lauritzen växer och en ny generation föds.

Det var i Folket i Bild/Kulturforum nr 9 den 3 maj 1973 som journalisterna Peter Bratt och Jan Guillou avslöjade förekomsten av en tidigare okänd underrättelseorganisation i Sverige. Detta var upptakten till den sk kallade "IB-affären."

Det stora IB-avslöjandet betraktar jag således en akt av självförsvar av Bratt och Guiollou mot svenska statens olagliga agerande att tillåta uppmaning till hatbrott mot oliktänkande i vårt land.

När skandalen briserade dementerade försvarsmakten att man någonsin skulle ha haft någon anställd eller medarbetare till IB, vilket snart framkom var ren lögn, som man snart tvingades dementera. Den svenska staten var således skyldig för att ha upprättat en olaglig och hemlig spionorganisation i vårt land, som aldrig den svenska regeringen godkänt.

Man förnekade allt. Ingenting var sant, påstod de. Det fanns ingen organisation som hette IB och därför var det inte så konstigt att inte heller riksdagens försvarsutskott kände till den.

Den mest framträdande rollen av IB-agenter hade den här gången tilldelats en Gunnar Ekberg, IB:s man i såväl Palestinagruppen som i FNL-rörelsen. Han utpekas i boken med sitt rätta namn, som en flitig förbrytare i statlig tjänst.

Men i stället för att belöna journalisterna för deras häpnadsväckande upptäckt beslöt sig försvaret myndigheterna och regeringen för att journalisterna skulle bestraffas. Därför blev statens hämnd, när den olagliga organisationen avslöjades, att försöka döma journalisterna till fängelse för att ha avslöjat svenska statens egen brottsliga spionorganisation.

Den efterföljande rättegången - som jag på den tiden följde med stort intresse - måste betraktas som en kafkaliknande process, fjärran från en normal rättsordning. Min uppfattning, som jag delar med författaren, är att världen kommer att häpna när sjuttiofem år gått sedan dess och rättegångshandlingarna i detta mål äntligen blir offentliga.

Guiollos drömmar som han ger uttryck för i sin självbiografi är icke våld i kombination med "frihet, jämlikhet och broderskap" är lätt att instämma i.

Vilka är det då som dödar drömmarna ? Svaret är diktatorer och politiker i skön förening. Människor är ju lätta att döda. Men klarar inte av att döda våra drömmar.

Vad Jan Guiollou och Peter Bratt lyckade åstadkomma var att sänka delar av den svenska olagliga underrättelsetjänsten som nu låg i spillror. Någon ny IB-konstruktion var inte längre politiskt möjlig, det vill säga en helt oreglerad herrklubb med socialdemokratiska ombudsmän och partigängare ihop med militära specialister.

Vad som framkommer i boken är at IB inte bara sysslade med klassiskt spioneri utomlands, vilket delvis är invändningsfritt. Värre var att man placerade agenter i olika svenska organisationer i syfte att provocera fram terrorism i Sverige.

Vad IB gjorde var att man systematiskt åsikts registrerade var och en som stödde FNL, afrikanska frihetsorganisationer eller den palestinska frihetsrörelsen. Det som skilde den svenska IB-rörelsen från västvärldens alla andra underrättelsetjänster var att den bestod av militärer och socialdemokrater som verkade helt utanför rättssystemet och utom all kontroll.

All terrorism skapades faktiskt inte av statliga agenter. När våldsspiralen var som värst, som under 70-talet i Västtyskland - förvandlades vänsterterrorismen till ett självspelande piano - som inte behövde någon statlig stimulans för att marschera vidare mot avgrunden.

När det gäller Jan Guillous egen uppfattning får jag en känsla, av att han inte hatar vare sig judar eller den judiska staten, men att han försöker, i likhet med många andra att driva opinion - för det orättvist behandlade palestinska folket - vilket ju är en helt annan sak.

Min egen uppfattning är att Jan Guilou och Peter Bratt borde ha belönats och inte ha straffats för att de avslöjade en omfattande statlig brottslighet och därmed gjort Sverige en stor tjänst. Deras avslöjande kan liknas vid Watergateskandalen i USA som de undersökande reportrarna Bob Woodward och Carl Bernstein avslöjade i Washington Post, som Guillou också skriver om i sin bok.

Bägge exemplen klargör och visar tydliga exempel på hur makt korrumperar och att absolut makt korrumperar ännu mer. Nixons regim hade med nonchalant självsäkerhet förbrutit sig mot flertalet fundamentala regler i den amerikanska konstitutionen och därmed kommit att mer likna korrumperade diktaturer än västliga demokratier.

Den fanatismen som sker idag är mycket äldre än islam, skriver författaren Amoz Oz i sin senaste bok: Kära fanatiker (Walhström & Widstrand, 2018 ). I dag talar vi om "hatbrott", skriver han, men en mer passande term skulle kanske vara "fantasibrott", och sådana brott utförs varje dag, också mot muslimer. Folkmord och jihad och korstågen, inkvisitionen och gulaglägren, dödsläger och gaskamrar, tortyrkällare och urskillningslösa terrorattacker: ingenting av detta är nytt, och nästan allt detta fanns under hundratals år före uppkomsten av radikal islam.

Varje anngrepp som sker mot oskyldiga människor måste fördömas och inte uppmuntras som skedde inom IB när det begav sig. När svenska staten angriper uppgiftslämnare som avslöjar hur svenska staten beter sig, är i alla fall min uppfattning, att dessa uppgiftslämnare borde belönas, i stället för att bestraffas. Vilka har då dömts inom regeringen försvaret och IB för att ha försökt uppmuntra till terrorbrott i vårt eget land. Svaret är ingen. Det är uppgiftslämnarna som dömts för att dom avslöjat sanningen om IB:s olagliga verksamhet.

Vad som hänt sedan 70-talet är att terrorismen har utvecklats till att bli - en folkrörelse för fundamentalister - av alla dess sorter. Senaste exemplet är domen mot Raham Akilov, som dömts för terroristbrott genom fem mord den 7 juni 2018 efter att han i en vansinnig fart i en kapad lastbil mejade ner oskyldig fotgängare på Drottninggatan i Stockholm.

Ett annat fall som nyligen avgjorts av hovrätten för västra Sverige är en man och hans 9 kumpaner som hantal om brandattacken mot synagogan i Göteborg den 9 december i fjol.

I det fallet har hovrätten varit extra mild i sin dom. Man har bara lyckats identifiera 3 av gärningsmännen, där bara en har dömts till 2 års fängelse. Migrationsverket vill utvisa förövaren efter straffet, men hovrätten vill tillåta terroristen att få stanna i Sverige, vilket för mig är ett helt obegripligt domslut.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt