Principen om fri bevisföring i vårt land - enligt rättegångsbalken RB 35:1 - framgår i general-klausulen RB 35:1 med följande lydelse att: "Rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit, avgöra vad i målet är bevisat".

Vilken bevisning som käranden och svaranden har rätt att få tillgång i både brottsmål och tvistemål och åberopa redan i första rättsinstans till framgår av både avtalslagen, Europarätten och Europakonventionen. (EKMR)

Låt mig därför ge bara ett konkret exempel där svenska domstolar inte följer EU-rätten i tvistemål som handlar om såväl EU-rätten som rättegångsbalkens 38 kapitlet 2 § i rättegångsbalken som följer att den som innehar en skriftlig handling som kan antas äga betydelse i målet är skyldig att företa den, vilket gäller för käranden och svarande i både brottsmål och tvistemål.

Avvisning av bevisning - mot bakgrund av den fria bevisföringen och Europarättens ställning i Sverige - över svensk lag äventyras ju om domstolarna vare sig följer rättegångsbalken eller EU-rätten. I rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter framgår att svenska domstolar åsidosätter både svensk lag och EU-rätten när det gäller frågan om avtalsförhållande mellan huvudmannen och handelsagenten.

I detta fall har handelsagent - efter 8 års arbete som handelsagent - bytt samarbetspartner till en ny huvudman. Avtalet med den nya huvudmannen är ett 10-årsavtal som garanterar hur redovisningen skall ske och att huvudmannen är skyldig, att tillåta granskningen av huvudmannens bokföring en gång per år. Avtalet som godkänts och bevittnats av bägge parter stipulerar att så skall ske. Överenskommelse har också skett att huvudmannen skall orderbekräfta alla ordrar i agentens namn, vilket aldrig har skett.

Eftersom den nya huvudmannen redan från inledningen av samarbetet - trots avtal - nekat agenten att granska huvudmannens bokföring med hänvisning till att detta handlar om "företagshemligheter" vilket föranledde att stämma huvudmannen, när han upptäckte att huvudmannen inte redovisat kunder - som redan anlitat agenten i andra sammanhang - att stämma huvudmannen i Stockholms tingsrätt.

Efter fyra års onödigt processande vidhåller huvudmannen att han äger rätten att förbjuda agenten att granska hans bokföring, trots att tingsrätten konstaterat att agenten har varit agent för huvudmannen, redan i inledningen av samarbetet mellan parterna.

Vad som nu händer är att den domare som är utsedd att leda huvudförhandlingen säger sig dela huvudmannens uppfattning vilket strider både mot avtalets formulering som bägge parter godkänt och EU-rätten.

När sedan frågan om avvisning av detta tvistemål överklagas i alla rättsinstanser anser både hovrätt och Högsta domstolen (HD) att någon granskning av huvudmannens bokföring inte är inte behövs, trots att det är handelsagenten som har bevisbördan.

Men sedan handelsagenten genom att domstolen vare sig följer avtalslagen, EU-rätten eller Europakonventionen genom en resningsansökan, väljer HD till slut att skicka tillbaka agentens missnöjesanmälan till hovrätten

Den fråga som då återstår att besvara sedan handelsagenten genom begäran av att få granska huvudmannens bokföring genom både editionsföreläggande handräckning och särskild handräckning i såväl hovrätt som HD har således varit att med begäran att få granska huvudmannens bokföring, inte beviljats i någon rättsinstans. Det som då återstår att utreda är vad EU-rätten säger i samma fråga eftersom Handelsagenturlagen översatts till svenska gäller denna lag också i vårt land. Där föreskrivs följande i rådets direktiv artikel 12 punkt 2 och 3:

Rådets direktiv och dess översättning till svenska som redan har åberopats i åtskilliga aktbilagor utan att någon rättsinstans brytt sig om att tolka ordalydelsen i varet sig det skriftliga avtalet mellan parterna och överenskommelser hur redovisningen skall ske vare sig i avtalet mellan parterna eller efter EU-rättens bestämmelser vilket betyder att svarande hittills inte heller erhållit någon rättvis förberedelse i denna rättegång som nu pågått i fyra år utan att någon rättsinstans brytt sig om att tolka vilket bevisning kärandena i detta mål har rätt att utfå enligt både avtalslagen, EU-rätten och Europakonventionen.

Min uppfattning är att man inte ens behöver vara författare och skribent i finansrätt för att förstå att det inte går att avvisa bevisningen redan i tingsrätten - mot bakgrund av den fria bevisföringen och EU-rätten som hittills skett i detta mål.

Och att granskningen av huvudmannens bokföring för länge sedan borde ha godkänts av domstolen redan genom begäran om inskickade editionsförelägganden, handräckning och särskild handräckning. Hur det går när hovrätten genom HD:s försorg tvingas ta ställning till samma missnöjesanmälan på nytt genom den beviljade resningsansökan återstår att se.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt